Om allt skul­le gö­ra oss gla­da som tus­si­la­go

Vi i Kista - - HEJ KISTA - Pau­li­ne Cederblad

Ota­li­ga tim­mar har jag stått i träd­gårds­lan­det. Ryg­gen vär­ker ef­ter att jag stått böjd för att sli­ta upp ogräs. Vis­sa väx­ter vet jag in­te nam­net på. En kal­lar jag un­ge­fär ”den där med de för­ban­na­de långa röt­ter­na”. Den är värst och är mer en­vis än jag. Och den har mer tid att bre­da ut sig än jag har att ryc­ka upp den.

En dam be­rät­ta­de för mig att ”den där med de för­ban­na­de långa röt­ter­na” an­vänds i nå­got me­di­cinskt syf­te nå­gon­stans i värl­den. Där ser de nog det ogrä­set med and­ra ögon.

Vis­sa väx­ter har vi an­led­ning att kän­na mer ne­ga­ti­va käns­lor kring. Som ogrä­set som tar all nä­ring zuc­chi­nin ha­de be­hövt. I and­ra fall är käns­lor­na in­te li­ka be­fo­ga­de. Vi rå­kar ba­ra in­te fått lä­ra oss att upp­skat­ta de på sam­ma sätt.

Vårt för­hål­lan­de till oli­ka väx­ter är nå­got som just nu tas upp i en ut­ställ­ning på Tens­ta konst­hall. Var­för gör gull­vi­vor oss gla­da me­dan grå­bo el­ler nå­gon an­nat väg­kants­växt in­te gör sam­ma sak?

Tänk om ”den där med de för­ban­na­de långa röt­ter­na” skul­le gö­ra mig li­ka glad som tus­si­la­go.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.