Förs­ta de­len av vin­nar­no­vel­len

Vi i Kista - - SIDAN 1 - SKRI­VEN AV JO­HAN ENGMAN

DDen här gång­en kun­de ingen­ting miss­lyc­kas. Carl-Hen­rik af Gyl­lenswärd tänk­te att han pla­ne­rat den per­fek­ta flyk­ten. Snart skul­le de ha läm­nat det här lan­det med si­na gi­ri­ga och av­und­sju­ka män­ni­skor. Skönt att slip­pa al­la som ba­ra var ute ef­ter hans peng­ar. Carl-Hen­rik tit­ta­de på sin Rolex. Det var en tim­me kvar tills förs­ta fär­jan från Trel­le­borg mot Tra­ve­mün­de skul­le av­gå. Egent­li­gen ha­de Daniel kört all­de­les för fort på mo­tor­vä­gen från Stock­holm.

He­la pla­nen ha­de tro­li­gen för­störts om po­li­sen stop­pat bi­len. Men han kän­de till sin kom­pan­jons tem­pe­ra­ment. Det gäll­de att väl­ja si­na stri­der med den en­vi­se och im­pul­si­ve gangs­tern.

– Kan vi in­te öpp­na skum­pan me­dan vi vän­tar i bil­kön? frå­ga­de Daniel och tog av sig bas­ker och sol­glas­ö­gon.

– Är du in­te klok? vis­ka­de Carl-Hen­rik. Vi mås­te va­ra dis­kre­ta. När vi kom­mer fram har vi all tid i värl­den att fi­ra. Men det be­hövs en låg pro­fil ett tag till. Om någ­ra tim­mar kom­mer de förs­ta av vå­ra kun­der mär­ka att de bli­vit blåsta.

Daniel Lind­berg tyst­na­de och bör­ja­de trum­ma på rat­ten istäl­let. Han ha­de lust att tryc­ka sin knyt­nä­ve i den där gli­da­rens lå­ga pro­fil. Men det var bätt­re att gö­ra det ut­om­lands istäl­let. Nå­gon gång i ett di­ke vid Au­to­bahn skul­le han pas­sa på att stry­pa C-H af Gyl­lenswärd. Snabbt och ef­fek­tivt på sam­ma sätt som han bru­ka­de job­ba.

– Du Hen­ke, jag tän­ker i al­la fall ta en kall öl på fär­jan, sa Daniel och smac­ka­de med mun­nen. Pro­mil­le­grän­sen är hög­re i Tyskland. Två sto­ra stark är ne­mas pro­ble­mas.

– Låt bli att kra­scha min cab­ri­o­let ba­ra, sa C-H och suc­ka­de. Han ha­ta­de när han blev kal­lad för Hen­ke. Det lät som ett namn på en ski­tunge från för­or­ten. Du skra­par all­tid mi­na bi­lar när du kör på fyl­lan. – Jag ska dric­ka någ­ra bärs och li­ra på au­to­ma­ter­na. – Du kom­mer spe­la bort he­la vår för­mö­gen­het in­nan vi ens kom­mer fram till Tyskland. Själv kom­mer jag att äta en räk­smör­gås och ta en cog­nac. Det är skill­na­den mel­lan oss. Du sak­nar klass, Daniel.

– Jag har kla­rat mig bra än­då här i värl­den. Det kom­mer att ta he­la li­vet att gö­ra av med peng­ar­na vi pre­cis har tjä­nat, sa Daniel och klev ur den öpp­na bi­len ut­an att öpp­na bil­dör­ren. Han ställ­de sig vid kaj­kan­ten och kis­sa­de rätt ner i ha­vet.

Carl-Hen­rik tit­ta­de på den väl­di­ga krop­pen som vi­sa­de hal­va rum­pan för barn­fa­mil­jer­na i bil­kön. Daniel drar för myc­ket upp­märk­sam­het till sig, tänk­te han. Det är en sä­ker­hets­risk. Vi är nä­ra de­cen­ni­ets störs­ta eko­no­mis­ka kupp och han sväng­er pung­en mitt fram­för tul­lar­na. När vi är fram­me i Frank­ri­ke mås­te jag lö­sa det här pro­ble­met. Allt är re­dan pla­ne­rat.

Daniel vand­ra­de fram­åt längs ra­den av bi­lar. Mor­gon­pig­ga se­mester­fi­ra­re på väg till kon­ti­nen­ten. Han sträck­te på si­na ta­tu­e­ra­de ar­mar och strök sig över den välträ­na­de ma­gen. Han ha­de haft stort ut­byte av C-H. Men han blev dry­ga­re ju när­ma­re fö­re­ta­gets mål de kom. Det kanske var bätt­re att ba­ra slänga ho­nom av fär­jan och lå­ta ho­nom drunk­na i det is­kal­la vatt­net. Fast det var ris­ka­belt.

Den där kvin­nan han för­sök­te drän­ka för­ra året ha­de näs­tan sett vem det var som släng­de i hen­ne. Hon skrek så högt att folk i när­he­ten hann slänga i liv­bo­jar och dra upp hen­ne. Bätt­re i så fall att lå­ta C-H slu­ta i ett di­ke.

Daniel tit­ta­de på pri­ser­na i den obe­man­na­de bil­jett­luc­kan, 840 kro­nor till Tra­ve­mün­de för en bil med pas­sa­ge­ra­re. Han tit­ta­de på kloc­kan. Förs­ta fär­jan för da­gen, Huck­le­ber­ry Finn, skul­le gå 6.30. Daniel ha­de in­te läst om Huck­le­ber­ry Finn men trod­de att det hand­la­de om en ung kil­le som ba­ra tog det lugnt och åk­te båt på flo­den. Det pas­sa­de bra ihop med det liv han själv skul­le ha. Nu skul­le han in­te läng­re be­hö­va oroa sig för hy­ra, mat el­ler ut­gif­ter. In­te hel­ler för små­kil­lar som vil­le kö­pa knark av ho­nom men in­te ha­de peng­ar. El­ler tor­pe­der som sök­te upp ho­nom och vil­le slåss.

Daniel tänk­te på att al­la trans­ak­tio­ner bor­de ha gjorts nu. Peng­ar­na skic­ka­des sent på fre­dags­kväl­len och skul­le kom­ma in på det sto­ra kon­tot mån­dag mor­gon. Han tit­ta­de på ra­den av bi­lar som blev läng­re ju när­ma­re av­gångs­tid det kom. Ing­en i fär­jekön viss­te vad som ha­de hänt. De ha­de ing­en aning om hur myc­ket peng­ar som pre­cis skic­kats till Da­ni­els och Carl-Hen­riks bank­kon­to.

Han fun­de­ra­de över al­la män­ni­skor som han och C-H ha­de lu­rat. Ban­ker­na och fi­nans­gub­bar­na kla­ra­de sig all­tid. Men många av de­ras an­ställ­da skul­le bli ut­an lön den när­mas­te må­na­den. När fö­re­ta­get de job­bat för helt plöts­ligt för­svun­nit. Daniel min­des när han var barn och väx­te upp i en trea i Tens­ta. De sista da­gar­na var­je må­nad vän­de för­äld­rar­na på kro­nor­na och fa­mil­jen åt hav­re­gryns­gröt till mid­dag var­je kväll. Al­la klä­der han fick var ärv­da från hans tre äld­re brö­der. En kon­trast till det nu­va­ran­de li­vet med dy­ra re­stau­rang­er och ita­li­ens­ka ko­sty­mer.

Da­ni­els brö­der ha­de gått den he­der­li­ga vägen. Al­la ha­de fru, barn och van­li­ga jobb. Ste­fan som var ett år äld­re än ho­nom ha­de gift sig med Ju­lia som Daniel va­rit kär i på gym­na­si­et. Det ha­de han lyc­kats hål­la hem­ligt för Ste­fan i al­la år.

Till skill­nad från C-H ha­de han ett sam­ve­te. För Daniel ha­de peng­ar en­bart va­rit ett me­del för att över­le­va och när han in­te ha­de peng­ar be­tyd­de det svält. Gick det in­te att lö­sa på an­nat sätt gjor­de han nå­got kri­mi­nellt. Daniel miss­lyc­ka­des i sko­lan och bör­ja­de istäl­let job­ba med grön­saks­för­sälj­ning på Rin­ke­by torg när han var fem­ton.

En del jobb var lag­li­ga och and­ra olag­li­ga. Han skilj­de in­te så myc­ket på dem. Det ha­de ba­ra va­rit oli­ka sätt att över­le­va. För C-H ha­de istäl­let var­je in­tjä­nad kro­na va­rit en re­vansch på fa­mil­jen som gjor­de ho­nom näs­tan arv­lös.

Det kanske var bätt­re att ba­ra slänga ho­nom av fär­jan och lå­ta ho­nom drunk­na i det is­kal­la vatt­net. Fast det var ris­ka­belt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.