Del 2 av vin­nar­no­vel­len

Vi i Kista - - SIDAN 1 -

Daniel drog in den sal­ta havs­luf­ten i näs­bor­rar­na. Han lyss­na­de till må­sar­nas skrä­nan­de och vå­gor­na som kluc­ka­de mot kaj­kan­ten. Nu var det ba­ra ha­vet som skilj­de ho­nom från ett liv ut­om­lands i ri­ke­dom.

Han ha­de in­te be­stämt om han skul­le åter­vän­da till för­or­ten nå­gon gång. Det bor­de va­ra möj­ligt att by­ta iden­ti­tet och flyt­ta till­ba­ka i hem­lig­het. Han gil­la­de att snac­ka med folk. Men det skul­le bli svårt den när­mas­te ti­den när han in­te kun­de frans­ka. Spe­ci­ellt när C-H bli­vit mör­dad. Daniel fun­de­ra­de på om han skul­le bo i hu­set på Ri­vi­e­ran. Det var såklart enklast i bör­jan. Han be­höv­de göm­ma sig och ing­en an­nan viss­te om att bo­sta­den fanns. Vil­ken känsla att an­vän­da C-H:s bad­kar, säng och kyl­skåp ef­ter att han sla­git ihjäl ho­nom.

Daniel sneg­la­de mot en kraf­tig ung man med ta­tu­e­ra­de un­derar­mar. Man­nen stir­ra­de med blan­ka ögon mot ho­ri­son­ten. De grova hän­der­na ba­ka­de en stor pril­la snus och tryck­te in den un­der över­läp­pen. Det som blev kvar på fing­rar­na tor­ka­de han av di­rekt på jean­sen. Daniel kän­de igen det tunga sät­tet att an­das från kom­pi­sar­na på gym­met. Man­nen var sä­kert be­ro­en­de av al­ko­hol el­ler anabo­la ste­ro­i­der.

Daniel blin­ka­de åt en ung röd­hå­rig kvin­na i bil­kön som ve­vat ner fönst­ret i som­mar­vär­men. Hon tit­ta­de bort och höj­de vo­ly­men på bil­ra­di­on. Daniel ha­de all­tid va­rit char­mig och po­pu­lär bland tje­jer. Spe­ci­ellt när han fick råd att skaf­fa gym­kort och bör­ja­de trä­na var­je mor­gon på gym­met i Kis­ta cent­rum.

Det ha­de ock­så gett fler af­färs­kon­tak­ter som köp­te el­ler sål­de pil­ler. Själv ha­de han ald­rig haft någ­ra be­ro­en­den. Om in­te ett dus­sin starköl på lör­da­gar räk­nas som ett be­ro­en­de.

Ef­ter kni­v­at­tac­ken ut­an­för Kis­ta cent­rum ha­de han bli­vit mind­re at­trak­tiv. En tor­ped från nå­gon av kon­kur­ren­ter­na snit­ta­de ho­nom rakt över an­sik­tet. Daniel läm­na­de lönn­mör­da­ren för­blö­dan­de på as­fal­ten och glöm­de frå­ga vem han job­bat för.

Daniel för­kla­ra­de myc­ket tro­vär­digt för per­so­na­len på Ka­ro­lins­ka hur han bli­vit ja­gad av en ga­len hund och ska­dat an­sik­tet när han ram­la­de ge­nom ett skylt­föns­ter. Sjuk­skö­ters­kor­na trod­de ho­nom knap­past men ha­de trots allt tyst­nads­plikt. Ing­en hit­ta­de än­då sam­ban­det mel­lan ho­nom och tor­pe­den.

Sjuk­hus­be­sö­ket var se­nas­te gång­en han träf­fa­de al­la si­na sys­kon sam­ti­digt. De två älds­ta brö­der­na ha­de skällt på ho­nom, för­sik­tigt för att in­te hö­ras ut i kor­ri­do­ren. Ste­fan och hans fa­milj ha­de stan­nat he­la da­gen. Ton­års­dött­rar­na ha­de köpt vec­ko­tid­ning­ar och läs­te högt vid sjuk­hus­säng­en. När Ju­lia smek­te styg­nen i hans an­sik­te för­svann all smär­tan.

Det kän­des som all­ting han drömt om un­der gym­na­si­e­ti­den gick i upp­fyl­lel­se.

Som ung ha­de Daniel Lindberg va­rit bå­de at­trak­tiv och få­fäng. Var­je mor­gon jäm­för­de han sin fri­syr med Al Pa­ci­nos i bad­rums­spe­geln. Ef­ter olyc­kan kros­sa­de han al­la speg­lar hem­ma i ett vre­desut­brott. Det var nä­ra att han fick åka till­ba­ka till aku­ten di­rekt när en stor glas­skär­va fast­na­de i fo­ten. Men Daniel lyc­ka­des läg­ga för­band på egen hand.

Daniel tit­ta­de på den röd­hå­ri­ga kvin­nan som nu ve­vat upp bil­fönst­ret. Han for­ma­de ett hjär­ta med hän­der­na och kas­ta­de en släng­puss mot hen­ne. Han sak­na­de ti­den när han kun­de rö­ra sig ano­nymt och ba­ra ha van­li­ga samtal med män­ni­skor. Med den häng­an­de läp­pen, är­ren och styg­nen från ope­ra­tio­nen stod det stämp­lat ”gangs­ter” över he­la an­sik­tet. Trots det proff­si­ga sjuk­vårds­ar­be­tet möt­tes han of­ta med mi­ner av av­smak när folk såg ho­nom.

Carl-Hen­rik tit­ta­de otå­ligt på när Daniel flör­ta­de med en kvinn­lig bilist. Han hop­pa­des näs­tan att hon skul­le ploc­ka med ho­nom i sin bil. Det skul­le för­enk­la väl­digt myc­ket. C-H var trots allt li­te oro­lig för att be­hö­va mör­da nå­gon. Han skul­le an­vän­da pulv­ret som lä­ka­ren fix­at och häl­la det i Da­ni­els drink när han in­te såg.

Kon­tak­ter­na in­om frans­ka po­li­sen kun­de få det att se ut som en olyc­ka. C-H skul­le läm­na rum­met me­dan gif­tet ver­ka­de. Han var in­te van att se män­ni­skor dö. Det kän­des obe­hag­ligt att gö­ra det själv men det skul­le gå snabbt och re­la­tivt smärt­fritt. Daniel be­höv­de in­te plå­gas i onö­dan. Han ha­de gjort ett sta­bilt hant­verk ge­nom al­la år de job­bat ihop.

Egent­li­gen bor­de det ha gjorts myc­ket ti­di­ga­re. Nu var ris­ken att be­hö­va le­ta upp Daniel Lind­bergs ar­ving­ar för att för­de­la hal­va för­mö­gen­he­ten. Men Carl-Hen­rik ha­de be­hövt sin kom­pan­jon fram till nu. När Daniel fått si­na upp­gif­ter viss­te C-H att job­bet blev or­dent­ligt gjort. Nu­för­ti­den sov han myc­ket bätt­re om nät­ter­na.

– Jag ska be­gra­va dig i en kis­ta i Kis­ta, sa C-H högt för sig själv och skrat­ta­de åt sin egen fyn­dig­het.

Daniel fix­a­de det som in­te C-H kla­ra­de själv. När bi­len stan­na­de på E18 mitt i nat­ten kun­de kom­pan­jo­nen la­ga felet. För de sa­ker han själv in­te gjor­de ha­de Daniel ett brett kon­takt­nät. C-H tänk­te på när han ar­ran­ge­ra­de en mi­ni­kon­fe­rens för att smör­ja någ­ra fö­re­tags­höj­da­re. Ka­ta­stro­fen in­träf­fa­de när det bå­de blev stopp i av­lop­pet, in­ter­net kra­scha­de och ba­stun gick sön­der.

In­om en tim­me fanns det da­torupp­kopp­ling, ba­stuvär­me och en rör­mo­ka­re som gräv­de i bad­rum­met. Un­der ti­den de vän­ta­de ploc­ka­de Daniel fram två flas­kor cham­pagne från sitt eget kyl­skåp.

C-H var trots allt li­te oro­lig för att be­hö­va mör­da nå­gon. Han skul­le an­vän­da pulv­ret som lä­ka­ren fix­at och häl­la det i Da­ni­els drink när han in­te såg.

SKRI­VEN AV JO­HAN ENGMAN

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.