Del 3 av vin­nar­no­vel­len

Vi i Kista - - SIDAN 1 - SKRIVEN AV JOHAN ENGMAN

Det fanns någ­ra av Da­ni­els si­do­pro­jekt som bå­de C-H och de­ras re­vi­sor med­ve­tet blun­da­de för. Någ­ra da­gar i må­na­den bo­ka­de Da­ni­els bas­ket­klubb he­la re­stau­rang­en, en stor del av kro­gens om­sätt­ning. He­la ka­la­set be­ta­la­des med 500och 1 000-lap­par.

Ge­nom åren ha­de Da­ni­el pyss­lat med ut­press­ning, peng­a­tvätt, nar­ko­tika­för­sälj­ning, smugg­ling, bil­stöl­der och di­ver­se spel­fusk. C-H ha­de fått ho­nom att slu­ta med de värs­ta af­fä­rer­na.

När Re­stau­rang Tosca­na öpp­na­de i Kis­ta kör­de tank­bi­lar med hem­bränd sprit till va­ru­in­ta­get. Crou­pi­e­ren tog be­talt un­der bor­det av gäs­ter för fixade rou­lett­vins­ter. Al­la lö­ner var svar­ta och varan­nan starköl blev ald­rig in­sla­gen i kas­san.

Carl-Henrik ha­de en an­nan syn på hur fö­re­ta­get skul­le skö­tas. Än­da se­dan hans arvs­peng­ar för­svun­nit ha­de han äg­nat sitt liv åt att byg­ga upp en ny för­mö­gen­het. C-H för­lät ald­rig sin sto­ra­sys­ter för att hon rof­fat åt sig stör­re de­len av tes­ta­men­tet när för­äld­rar­na dog. Men Christi­na var all­tid fa­vo­ri­ten. Det var hen­nes namn som stod i pap­per­na.

Carl-Henrik vil­le att hans va­ru­mär­ke skul­le för­knip­pas med kva­li­tet. På det sät­tet bräck­te han sin sys­ter som var för lat för att ut­veck­la det gam­la fa­mil­je­fö­re­ta­get.

C-H:s af­färsidé ha­de gjort Tosca­na till en guld­gru­va när re­stau­rang­en fick en bre­da­re mål­grupp. Mat­se­deln ut­veck­la­des med ku­li­na­ris­ka god­sa­ker och den nye bar­ten­dern skrev en kom­plett drinklis­ta. Af­färs­män bör­ja­de hänga i ba­ren istäl­let för krö­kan­de ban­di­ter. Carl-Henrik skrev av­tal med fac­ket om lö­ner­na. Kom­pe­tent per­so­nal som job­ba­de själv­stän­digt var en lång­sik­tig in­ve­ste­ring.

Da­ni­el klev in i bi­len och sat­te på sig sol­glas­ö­go­nen. – Oroa dig in­te kom­pis, sa han. Ing­en här om­kring kän­ner igen oss.

– Jag är in­te oro­lig, sva­ra­de C-H. Re­stau­rang­per­so­na­len dri­ver verk­sam­he­ten själ­va he­la vec­kan. Det kom­mer in­te mär­kas att vi är bor­ta.

– Nu tu­tar bå­ten. Det är dags att kö­ra om­bord, sa Da­ni­el och le­ta­de fram be­tal­kor­tet ur plån­bo­ken.

– Har du in­te för­bo­kat fär­je­bil­jet­ten? frå­ga­de Carl-Henrik för­skräckt.

– Det be­hövs in­te och vi mås­te mins­ka ris­ken för att bli spå­ra­de.

Bi­lar­na fram­för star­ta­de mo­to­rer­na och kör­de fram till bil­jett­luc­kan en ef­ter en. Cab­ri­o­le­ten med de två kum­pa­ner­na kom fram bland de sista bi­lar­na. Da­ni­el vän­de sig mot kvin­nan i luc­kan:

– Hal­lå snyg­ging. En en­kel bil­jett för två per­so­ner med per­son­bil. Kvin­nan i kas­san tit­ta­de skep­tiskt på Da­ni­els ärr­pryd­da an­sik­te. Men hon tog än­då emot kor­tet han vif­ta­de med.

– Med­ges ej, sa kvin­nan med na­sal röst och tit­ta­de upp från kort­lä­sa­ren. Carl-Henrik tit­ta­de hån­fullt på sin kam­rat:

– Har du slö­sat bort al­la di­na peng­ar? Tur att du har mig, sa han och ha­la­de fram sitt Ame­ri­can Ex­press-kort som Da­ni­el fick pas­sa vi­da­re till kas­sörs­kan. – Med­ges ej, upp­re­pa­de kvin­nan med sam­ma ton. Bi­len bakom i kön, en svart stads­jeep med to­na­de ru­tor, bör­ja­de tu­ta. Ett runt hu­vud med bre­da kä­kar och sned nä­sa stack ut ge­nom fönst­ret. Sam­me man som nyss sme­tat snus över byx­be­nen.

– Vad hål­ler ni på med där fram­me? ro­pa­de man­nen med det run­da hu­vu­det, och vif­ta­de med si­na ta­tu­e­ra­de un­derar­mar. Vi kom­mer för­sent till fär­jan al­li­hop!

Någon­ting rann över i Da­ni­el Lind­bergs la­ger av tå­la­mod. Det blev för myc­ket med da­gens bil­kör­ning, väts­kebrist, pres­sen från Carl-Henrik och till sist den kax­i­ge bi­lis­ten. Han läm­na­de bi­len ut­an att bry sig om att C-H för­sök­te stop­pa ho­nom.

– Vad i hel­ve­te är du för ef­ter­bli­ven idi­ot som in­te för­står hur man kö­ar, skrek han till den ta­tu­e­ra­de fö­ra­ren.

– Flyt­ta dig om du in­te har nå­gon bil­jett, ditt kor­ka­de miss­fos­ter, sa man­nen när han såg det är­ra­de an­sik­tet med den häng­an­de läp­pen. Da­ni­el ha­ta­de al­la pro­vo­ka­tio­ner mot hans ska­da­de kropp.

C-H hann in­te re­a­ge­ra till­räck­ligt fort. Han ha­de känt igen al­la de van­li­ga teck­nen hos Da­ni­el: ryck­ning­ar­na i pan­nan och de lång­samt ska­kan­de mun­gi­por­na. Pu­pil­ler­na vid­ga­des som hos en haj med blod­lukt i näs­bor­rar­na. Car­lHen­rik viss­te att si­tu­a­tio­nen höll på att gli­da ur hän­der­na. Må­let att in­te väc­ka upp­märk­sam­het ha­de miss­lyc­kats tack va­re hans im­pul­si­ve och våld­sam­me kol­le­ga.

Carl-Henrik upp­lev­de käns­lan som se­kun­der­na in­nan en tsu­na­mi drän­ker stran­den. En kort tyst­nad följd av den kraft­ful­la tryck­vå­gen. Den hög­ljud­de man­nens ögon upp­spär­ra­de av fa­sa.

Da­ni­els välträ­na­de kropp gli­dan­de i slow mo­tion ge­nom luf­ten. Ögon­blic­ket ef­teråt hör­des en smäll och lju­det av ben som kros­sa­des. Da­ni­els box­ar­nä­var be­grav­de sig i man­nens an­sik­te när de lan­da­de i en kra­ter mel­lan kind­be­nen.

För­tviv­lat sprang C-H mot de två bråk­ma­kar­na som nu låg ner di­rekt på as­fal­ten. Man­nen med stads­jee­pen slogs för li­vet. Han ver­ka­de van att bå­de ta emot och ge smäl­lar. C-H bör­ja­de bän­da loss Da­ni­els fing­rar som satt fast i ett järn­grepp runt mot­stån­da­rens vris­ter.

En ord­nings­vakt för­sök­te sä­ra på kä­kar­na som bet sig fast i jeep­man­nens rum­pa. Den and­re slags­käm­pen vred sig som en ål och måt­ta­de slag mot al­la kropps­de­lar han kom åt.

Ord­nings­vak­ter­na läm­na­de lät­ta­de över orm­gro­pen till pi­ket­styr­kan som brom­sat in bred­vid bil­kön. Fy­ra po­li­ser put­ta­de in bråk­ma­kar­na i oli­ka pi­ket­bus­sar. C-H såg möj­lig­he­ten att sät­ta sig i sin bil och hin­na med fär­jan. Dröm­men om ri­ke­dom fanns in­om räck­håll.

– Du är vitt­ne till he­la hän­del­sen. Följ med till sta­tio­nen, hör­des en röst sä­ga.

Med en hand på sin ax­el lun­ka­de Carl-Henrik mot en po­lis­bil. Vi­sio­nen om ett liv i lyc­ka ty­na­de bort när fär­jan sig­na­le­ra­de och av­gick från ham­nen.

C-H hann in­te re­a­ge­ra till­räck­ligt fort. Han ha­de känt igen al­la de van­li­ga teck­nen hos Da­ni­el: ryck­ning­ar­na i pan­nan och de lång­samt ska­kan­de mun­gi­por­na. Pu­pil­ler­na vid­ga­des som hos en haj med blod­lukt i näs­bor­rar­na.

Fort­sätt­ning föl­jer i näs­ta vec­kas num­mer

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.