”Livs­ti­den i för­or­ter­na är ge­ne­rellt kor­ta­re än in­nersta­dens”

Vi i Kista - - SIDAN 1 - Me­lo­dy Fars­hin Krö­ni­kör

På sam­ma sätt som re­spek­ten för av­lid­na finns in­gra­ve­rad i ens prin­ci­per, så har vi även lärt oss att ha­ta oss själ­va och varand­ra.

Ba­ra i år har vi för­lo­rat många från om­rå­det. Per­so­ner som in­te läng­re kom­mer att pas­se­ra ge­nom por­tar­na, men med namn som ekar på ga­tor­na.

Vi har ny­bliv­na än­kor, sys­kon som för­lo­rat sys­kon, för­äld­rar som mist sitt barn, och barn som för­lo­rat en för­äl­der.

Livs­ti­den i för­or­ter­na är ge­ne­rellt kor­ta­re än in­nersta­dens. Slit­sam livs­tid, mind­re tid och möj­lig­het för vård och häl­sa, samt psy­kis­ka på­frest­ning­ar. Ibland för­kor­tas ti­den även ti­di­ga­re än så, an­ting­en av po­lis­våld el­ler ga­tu­våld. Obe­ro­en­de ut­av vem som står på vil­ken si­da ut­av vap­net, så för­tjä­nar ing­en att få sitt liv be­rö­vat av skott.

Bort­gång­na men in­te bort­glöm­da, vå­ra om­rå­den är bra på att hyl­la si­na äng­lar. Se på RNHRAM-kup­pen, Ro­ma­ri­o­kup­pen, se på väg­gen i Akal­la Ung­doms­gård.

Sorg han­te­ras oli­ka, och jag be­und­rar den men­ta­li­tet som ihåg­kom­mer även dem som in­te läng­re är fy­siskt när­va­ran­de. Ta­bun om att ta­la om Guds hand­ploc­ka­de finns in­te, tvärtom, det blir ett an­svar att hyl­la de­ras namn med störs­ta vär­dig­het.

Även om­rå­dets yngs­ta kän­ner till nam­nen på de le­gen­der som läm­nat oss, frå­gan är hur väl vi kän­ner till de le­van­de le­gen­der­na. Ser vi dem bland oss, hör vi dem, upp­skat­tar vi dem? El­ler kom­mer vi in­te ens mär­ka av dem för­rän de tas ifrån oss?

Vis­sa upp­märk­sam­mas från start, me­dan and­ra ald­rig hann bli sed­da un­der sin livs­tid.

På sam­ma sätt som re­spek­ten för av­lid­na finns in­gra­ve­rad i ens prin­ci­per, så har vi även lärt oss att ha­ta oss själ­va och varand­ra. Väl­digt van­ligt fö­re­kom­man­de bland sam­häl­lens mi­no­ri­te­ter. En stark sam­man­håll­ning, men med en li­ka stark ri­va­li­tet.

Kon­se­kven­sen av en livs­tid där du stän­digt pe­kats ut som otill­räck­ligt, oför­mögen el­ler odug­lig. Det ska­par ett be­räk­nings­sätt som in­te ba­ra drar ner and­ra, men även dig själv.

Det be­hö­ver in­te nöd­vän­digt­vis va­ra den star­kas­te egen­ska­pen hos ma­jo­ri­te­ten, men det är ett ound­vik­ligt fe­no­men när vi vid ti­digt sta­die får lä­ra oss att glöm­ma vår dröm. Att vis­sa möj­lig­he­ter in­te är för oss. Det be­hö­ver ett eko­no­miskt el­ler so­ci­alt ka­pi­tal som vi sak­nar. Trots var­nings­fing­er och av­rå­dan­de ut­ma­nar så många upp­förs­bac­ken än­då.

Lyft le­gen­der­na om­kring dig, bå­de dem som går bland oss och dem som ta­gits ifrån oss. Vi ser varand­ras an­sik­ten dag­li­gen och tar för gi­vet att det all­tid kom­mer att för­bli så. Glöm ald­rig hur myc­ket vi på­ver­kar varand­ra bå­de di­rekt och in­di­rekt. Skjut ald­rig upp go­da ord, imor­gon kan va­ra för­sent. Den tid vi har på jor­den är re­dan be­grän­sad, så låt oss stär­ka i stäl­let för att be­grän­sa varand­ra. Låt in­te vår livs­kva­li­té och livs­tid för­kor­tas av varand­ra. Låt oss maxa varand­ra i stäl­let.

Länge le­ve le­gen­der­na.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.