Del 5 av vin­nar­no­vel­len

Del 5

Vi i Kista - - SIDAN 1 - SKRIVEN AV JO­HAN ENGMAN

Ett låg­tryck med ös­regn drog in över söd­ra Sve­ri­ge. Fär­den till­ba­ka till Stockholm var in­te li­ka gla­mou­rös när bi­lens tak var stängt. C-H som var mest nyk­ter och klar­tänkt satt vid rat­ten:

– Nå­gon har allt­så stu­lit hund­ra tu­sen kro­nor och övertras­se­rat kon­tot, sa han och sat­te på bil­ra­di­on.

Väs­kor­na ha­de le­gat kvar i bi­len på po­lishu­sets par­ke­ring och det ha­de in­te bli­vit nå­got till­fäl­le att by­ta klä­der. Da­ni­el satt i sam­ma blå jeans som bli­vit upp­riv­na un­der slags­må­let. Den ru­ti­ga skjor­tan var skrynk­lig med ut­sprid­da blod­fläc­kar.

– En av di­na släk­ting­ar har sä­kert plund­rat oss, sa han med en tju­rig min. De är all­tid ute ef­ter vårt fö­re­tag. Om det in­te är fac­ket el­ler nå­gon stat­lig myn­dig­het.

– Mi­na släk­ting­ar har and­ra sa­ker att gö­ra, sva­ra­de C-H ir­ri­te­rat. Han ha­de fått tid att du­scha och kam­ma bak det blon­da hå­ret i den van­li­ga fri­sy­ren, stru­ken skjor­ta och pryd­ligt knu­ten slips un­der den mör­ka Hu­go Bosska­va­jen.

– Jag hop­pas verk­li­gen att du in­te har brå­kat med fac­ket igen. Det blir ba­ra job­bi­ga­re för oss då. Det kanske är nå­got av al­la lu­der som du um­gås med, fort­sat­te han och skru­va­de ner ra­di­on.

– Det är fi­na tje­jer, sa Da­ni­el och lät mer upp­rörd än han egent­li­gen var.

– Vet du ens vad nå­gon av de he­ter? frå­ga­de C-H och slog på vindru­te­tor­kar­na som fått vi­la en kvart.

– Det är tro­li­ga­re att det är nå­gon av vå­ra an­ställ­da, sa Da­ni­el och höj­de ra­di­on.

– Du en­vi­sas med att be­hand­la dem för bra. Först var det år­lig lö­ne­för­höj­ning, över­tid och fast sche­ma de kräv­de. Och nu har väl nå­gon pas­sat på att stjä­la li­te ext­ra stå­lar ock­så. Ett kok stryk skul­le al­li­hop för­tjä­na.

– Tyc­ker du det gick bra se­nas­te gång­en du gav nå­gon stryk? frå­ga­de C-H och byt­te ra­di­o­ka­nal.

– Låt bli det där! ro­pa­de Da­ni­el som ha­de bör­jat spe­la ett luft­gi­tar­riff.

– Det var Gim­me shel­ter med Rol­ling Sto­nes, min fa­vo­rit­låt.

– Du har väl ald­rig brytt dig om eng­elsk mu­sik. Du kan ju in­te ens eng­els­ka. Po­li­sen får skö­ta stöldut­red­ning­en. Nu ska jag lyss­na på Eko­ny­he­ter­na om de sä­ger nå­got om oss. Så länge ing­en mär­ker att vi har svind­lat iväg de­ras peng­ar kan vi läm­na lan­det som vi pla­ne­rat om ett par da­gar.

Men ny­he­ter­na be­rät­ta­de istäl­let om ban­ar­be­ten i SL-tra­fi­ken, en an­kom­man­de vär­me­böl­ja och en 80-årig pro­gram­le­da­re som gått bort i can­cer. Ing­en ver­ka­de sak­na si­na peng­ar än­nu. Da­ni­el lu­ta­de sig mot si­do­fönst­ret och som- na­de. Carl-Hen­rik kör­de vi­da­re med som­mar­reg­net pis­kan­de mot vindru­tan. Tor­kar­na gniss­la­de ryt­miskt och fö­ra­ren fun­de­ra­de över om det skul­le bli tomt att ha he­la hu­set i Frank­ri­ke för sig själv. Han tänk­te på den vack­ra re­vi­sorn Ca­ro­li­na San­chez.

Den and­re re­vi­sorn Ha­rald Stenström var den som mest job­bat med Da­ni­els af­fä­rer. Det var en över­vik­tig tunn­hå­rig man i öv­re me­del­ål­dern med tjoc­ka glas­ö­gon och kon­tor i Kis­ta gal­le­ria. C-H ha­de haft ett när­ma­re sam­ar­be­te med Ca­ro­li­na. Da­ni­el upp­täck­te för länge se­dan vil­ken in­tim re­la­tion det bli­vit. Men ha­de lo­vat att hål­la tyst om det även om han av­skyd­de att de blan­da­de ihop pri­vat­liv med af­fä­rer.

Carl-Hen­rik och Ca­ro­li­na ha­de ing­et emo­tio­nellt för­hål­lan­de ut­an bå­da två var be­kvä­ma med att kun­na träf­fas krav­löst. Ca­ro­li­na job­ba­de li­ka myc­ket som han och vil­le ock­så slip­pa allt tjafs med da­ting, kra­mar och me­nings­lö­sa sam­tal. Hon be­höv­de in­te trös­tas, in­te småpra­ta och in­te be­rät­ta om job­bi­ga ar­bets­kam­ra­ter.

Ing­en av dem vil­le flyt­ta ihop el­ler bil­da fa­milj. Hon ha­de en vux­en dot­ter som flyt­tat till si­na mor­för­äld­rar i Ecu­a­dor. C-H viss­te att Ca­ro­li­na skic­ka­de en stor sum­ma peng­ar var­je må­nad till si­na släk­ting­ar.

Han viss­te pre­cis var hen­nes käns­li­ga punk­ter satt på krop­pen. Bå­da två an­sträng­de sig för att till­freds­stäl­la varand­ra. När bå­da var nöj­da bru­ka­de hon kry­pa ihop och läg­ga hu­vu­det på hans bröst­korg. Of­ta be­rät­ta­de hon om sin upp­växt i Ecu­a­dors regn­skog. Hon ha­de drömt om att bli ju­rist för att för­sva­ra sin by mot ex­plo­a­te­ran­de ol­je­bo­lag. Istäl­let kom hon till Sve­ri­ge som flyk­ting ef­ter att ha bli­vit skju­ten i en ge­rilla­upp­gö­rel­se.

Ca­ro­li­na var duk­tig på siff­ror och plug­ga­de eko­no­mi när hon lärt sig svens­ka. Hon var in­tres­se­rad av hur fö­re­tag bygg­des upp och lyss­na­de gär­na när C-H be­rät­ta­de hur hans im­pe­ri­um vux­it fram.

Han av­skyd­de av­und­sju­ka män­ni­skor som tyck­te att han skul­le de­la med sig el­ler be­ta­la me­ra skatt. Men Ca­ro­li­na lyss­na­de istäl­let gär­na i fle­ra tim­mar om hans hår­da ar­be­te, smar­ta af­fä­rer och klo­ka pla­ce­ring­ar. Hon skul­le sä­kert tri­vas i hans hus på frans­ka Ri­vi­e­ran.

De stan­na­de vid Nykö­pings­bro och tog kaf­fe med räk­mac­kor. – Gå hem och du­scha nu Lind­berg. Du ser ut som en skrynk­lig ute­lig­ga­re, sa C-H när de kom till si­na över­natt­nings­lä­gen­he­ter bred­vid Spånga id­rotts­plats.

Han kom­mer att dö fat­tig i ett mo­tor­vägs­di­ke, tänk­te Da­ni­el när han vin­ka­de god natt och gick till sin bo­stad.

Han av­skyd­de av­und­sju­ka män­ni­skor som tyck­te att han skul­le de­la med sig el­ler be­ta­la me­ra skatt. Men Ca­ro­li­na lyss­na­de istäl­let gär­na i fle­ra tim­mar om hans smar­ta af­fä­rer. Hon skul­le sä­kert tri­vas i hans hus på frans­ka Ri­vi­e­ran.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.