Sista de­len av vin­nar­no­vel­len

Del 8

Vi i Kista - - SIDAN 1 - SKRI­VEN AV JO­HAN ENG­MAN

C arl-Henrik satt av­slapp­nat tillbakalutad i sin kon­fe­rens­stol. Miss­tan­kar­na om eko­no­misk brotts­lig­het mot fö­re­tags­ä­gar­na ha­de för­skju­tits till att hand­la om en­kel stöld bland per­so­na­len. Han sneg­la­de mot Da­ni­el som såg myc­ket mer ner­vös ut. Men så länge han ba­ra svet­ta­des och flac­ka­de med blic­ken var det ing­en fa­ra för hu­mör­sväng­ning­ar. C-H ha­de bra upp­sikt över ho­nom ifall ryck­ning­ar­na i an­sik­tet skul­le bör­ja.

– Kon­to­ut­ta­gen bör­jar strax ef­ter kloc­kan 01 nat­ten till i lör­dags, sa re­vi­sorn och tor­ka­de bort kaf­fe från mun­gi­por­na.

– Förs­ta gång­en är vid ban­ko­ma­ten här på and­ra sidan ga­tan. Där­ef­ter fort­sät­ter det med åt­ta ban­ko­ma­ter till i nor­ra Stockholm. Var­je gång är det max­be­lop­pet 5 000 kro­nor som dras ut från kor­tet. Tre tim­mar se­na­re bo­kas en flyg­re­sa på nä­tet för 6879 kro­nor. IP-adres­sen går väl sä­kert att spå­ra, in­spek­tö­ren?

– Ja, det kan vi gö­ra om det blir nöd­vän­digt, sa Jen­ni­fer och slog ihop an­teck­nings­bloc­ket.

– Men om per­so­nen åkt ut­om­lands blir det svårt att bå­de hit­ta den an­sva­ri­ge och tro­vär­di­ga be­vis.

Hon upp­skat­ta­de

in­te alls att re­vi­sorn för­sök­te läg­ga sig i po­lis­ut­red­ning­en. Var­för kun­de in­te gub­ben ba­ra läm­na över si­na pap­per och lå­ta hen­ne job­ba ifred?

– Finns det ing­en max­gräns på kre­dit­kor­tet? frå­ga­de hon. Och om ing­en i fö­re­ta­get an­sva­rar för att spär­ra kor­tet går det in­te att star­ta nå­gon po­lis­ut­red­ning.

– Kor­tet tog ut 500 eu­ro på Madrids flyg­plats lör­dag mor­gon, fort­sat­te Ha­rald i en vän­li­ga­re ton.

Han in­såg att han tram­pa­de po­lis­kvin­nan på tår­na och att han in­te bor­de läg­ga sig i po­lis­ut­red­ning­en.

– Max­be­lop­pet på 100 000 kro­nor nåd­des hos bil­hand­la­ren Coches de Madrid. Sön­dag mor­gon spär­ra­de re­stau­rang­che­fen kre­dit­kor­tet.

– Var­för be­rät­ta­de ing­en det här för oss? skrek Da­ni­el och slog si­na väl­di­ga hand­fla­tor i bor­det. An­sik­tet bör­ja­de ska­ka när han stir­ra­de in i Ha­ralds ögon.

– Vi åk­te på vik­tig af­färs­re­sa på mån­dag mor­gon och då var kon­tot tömt. Det fun­ge­rar in­te med så här då­lig sä­ker­het. Och var­för är fö­re­tags­kor­tet knu­tet till sam­ma kon­to? fort­sat­te Da­ni­el och såg ut som han vil­le stry­pa re­vi­sorn.

– Sätt dig ner, Berg­ström, sa C-H lugnt och tryck­te mjukt ner jät­ten i sto­len igen. Han viss­te att om in­te Ha­rald Sten­ström bok­fört Da­ni­els af­fä­rer ha­de al­la peng­ar le­gat i en glass­lå­da.

– Jag

job­bar in­te på hel­ger­na, sa re­vi­sorn vett­skrämd. Ca­ro­li­na San­chez ha­de jour i hel­gen. Jag räk­na­de med att hon skul­le ringa om någon­ting hän­de.

– Var är egent­li­gen Ca­ro­li­na? Hon skul­le va­rit här för länge se­dan, sa Da­ni­el.

Jen­ni­fer res­te sig upp och bör­ja­de pac­ka ihop si­na an­teck­ning­ar. – Jag be­hö­ver åka till­ba­ka till sta­tio­nen nu, sa hon. – Sten­ström, mai­la en ko­pia av kon­tout­dra­gen till mig. Det ver­kar in­te rö­ra sig om någ­ra stör­re sum­mor. Ring en hand­läg­ga­re och gör en an­mä­lan. Jag ut­re­der ba­ra gröv­re eko­no­misk brotts­lig­het med mång­mil­jon­be­lopp. Jag hop­pas jag slip­per se ert fö­re­tag i någ­ra be­drä­ge­ri­ut­red­ning­ar, av­slu­ta­de hon och tog de tre män­nen i hand.

På vägen ut ge­nom dör­ren kroc­ka­de hon med Ann-Ma­rie och fick en ry­kan­de varm kaf­fe­ter­mos i ma­gen.

– För­låt in­spek­tö­ren, sa ser­vi­tri­sen. Det drog ut på ti­den. Vi har ing­en dis­ka­re ikväll och re­stau­rang­en är full­bo­kad. Jag ring­de be­man­nings­fir­man som skic­kar en vi­ka­rie. Vi har ringt He­le­na fle­ra gång­er men hon sva­rar in­te i te­le­fo­nen. Nu var det re­vi­sorn som blev upp­rörd:

– Tju­ven har flytt lan­det. Du mås­te gö­ra nå­got, in­spek­tö­ren. Det är en be­dra­ga­re som lu­rat fö­re­ta­get på hund­ra­tu­sen kro­nor, ro­pa­de Sten­ström och spill­de ut det nya kaf­fet som han hun­nit med att häl­la upp.

– Ring kon­to­ret och gör en an­mä­lan, upp­re­pa­de Jen­ni­fer kort och fort­sat­te ut ge­nom dör­ren mot ut­gång­en.

– Finns det in­ter­netupp­kopp­ling här? frå­ga­de re­vi­sorn som rät­ta­de till slip­sen och sat­te sig ner ef­ter sitt ut­brott.

– Ja­visst, jag går och häm­tar en wi­fi-kod, sa Ann-Ma­rie och för­svann igen.

– Da­ni­el,

det är en halv pro­mil­le av vå­ra till­gång­ar som för­svun­nit. Det kun­de va­rit vär­re. Vi tit­tar ige­nom vå­ra kon­ton och imor­gon re­ser vi som pla­ne­rat, sa Carl-Henrik.

– Vart har Ca­ro­li­na ta­git vägen egent­li­gen? und­ra­de Ha­rald. Ann-Ma­rie kom till­ba­ka med en lapp med ett lö­senord. – Det här gäl­ler i tolv tim­mar, sa hon. – Jag mås­te gå och du­ka upp mat­sa­len nu. Slå ni­an till hov­mäs­ta­ren på te­le­fo­nen om ni be­hö­ver hjälp, sa Ann-Ma­rie skyn­da­de iväg.

Ha­rald Sten­ström kopp­la­de upp ban­kens hem­si­da och de bus­ki­ga ögon­bry­nen knip­tes ihop när han öpp­na­de do­ku­men­ten. Da­ni­el och C-H av­bröt sin dis­kus­sion om när de skul­le bo­ka näs­ta fär­ja och stir­ra­de på den ga­pan­de re­vi­sorn:

– Nå­gon har köpt väl­digt myc­ket disk­me­del, sa han till slut.

En ljud­lös

käns­la av ef­ter­tänk­sam­het sänk­te sig över det nu sy­re­fat­ti­ga lil­la kon­fe­rens­rum­met. En strå­lan­de fram­tid ha­de för­bytts till ett hopp­löst till­stånd. Nå­gon där­u­te som be­trak­tat dem på av­stånd ha­de va­rit smar­ta­re, lis­ti­ga­re och lu­ri­ga­re än de al­la tre till­sam­mans.

Den per­so­nen var just nu ock­så ofant­ligt myc­ket ri­ka­re. Al­la tre ha­de haft si­na eg­na knep att tjä­na peng­ar på and­ra män­ni­skor. De tre män­nen stir­ra­de upp­gi­vet på varand­ra. Carl-Henrik fäll­de någ­ra tå­rar med hän­der­na i an­sik­tet.

Se­dan tit­ta­de de al­la igen på den ly­san­de da­torskär­men med de run­da siff­ror­na. Sum­man av bluf­fan­det, fus­kan­det och smi­tan­det var noll. Var och en ha­de tit­tat bort när nå­gon av de and­ra gjort nå­got skumt.

He­la grup­pen äls­ka­de peng­ar. Nu var det nå­gon som lu­rat av dem al­la peng­ar­na för att ta hand om män­ni­skor som den per­so­nen äls­kar. Det to­ta­la sal­dot av de­ras sam­ar­be­te var en svart siff­ra längst ner. All­ting var för­svun­net.

En strå­lan­de fram­tid ha­de för­bytts till ett hopp­löst till­stånd. Nå­gon där­u­te som be­trak­tat dem på av­stånd ha­de va­rit smar­ta­re, lis­ti­ga­re och lu­ri­ga­re än de al­la tre till­sam­mans.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.