Min­nen som kan le­da fram­åt

Histo­ri­en om El Com­ple­jo i Chi­le dog den 11 sep­tem­ber 1973. Ing­en har pra­tat om det på många år. Men un­der ett sym­po­si­um på Tens­ta konst­hall be­rät­ta­de Ri­car­do Osval­do Al­va ra­do om si­na er­fa­ren­he­ter. – Det är in­te ba­ra histo­ria, sä­ger han, ut­an en fan­ta

Vi i Kista - - SIDAN 1 - Kerstin Gustafs­son kerstin.gustafs­son@di­rekt­press.se

De här er­fa­ren­he­ter­na är det arv vi kan läm­na till kom­man­de ge­ne­ra­tio­ner.

Isöd­ra Chi­le var de pri­va­ta lante­gen­do­mar­na enor­ma. När den so­ci­a­lis­tis­ka pre­si­den­ten Sal­va­dor Al­len­de kom till mak­ten 1970 oc­ku­pe­ra­des mar­ken av lant­ar­be­tar­na och sko­gen blev al­las ri­ke­dom. Al­len­de tog per­son­li­gen ini­ti­a­tiv till skogs­fö­re­ta­get.

– Jag var ung, ba­ra 26 år, och ha­de va­rit ak­tiv i so­ci­a­lis­tis­ka par­ti­ets stu­dent­för­bund. Men vi fick pre­si­den­tens för­tro­en­de och ut­sågs till re­ge­ring­ens re­pre­sen­tan­ter med upp­gift att star­ta El Com­ple­jo, som ett so­ci­alt fö­re­tag.

Fö­re­ta­get var ett ex­pe­ri­ment och skul­le sty­ras av ar­be­tar­na. En­ligt den cen­tra­la fack­för­e­ning­en, CUT, skul­le led­ning­en i fö­re­ta­gen be­stå av hälf­ten ar­be­ta­re och hälf­ten fö­re­tags­led­ning. Men i El Com­ple­jo var för­hål­lan­det sex ar­be­ta­re och två re­pre­sen­tan­ter från re­ge­ring­en.

– En av de två var jag. Det här pro­jek­tet var Al­len­des flagg­skepp, det skul­le vi­sa vä­gen till det nya sam­häl­let.

Den oc­ku­pe­ra­de mar­ken ex­pro­pri­e­ra­des och de bör­ja­de byg­ga ett skogs­fö­re­tag från ingen­ting.

– Det var långt ute på vi­schan, där fanns ingen­ting. Vi bygg­de från scratch. Men vi var al­la må­na om att det skul­le fun­ge­ra, vi ar­be­ta­de dag och natt.

På den här ti­den or­ga­ni­se­ra­des myc­ket vo­lon­tär­ar­be­te i Chi­le, de in­tel­lek­tu­el­la be­höv­des ute på lands­byg­den. De bygg­de det nya lan­det, ”la pat­ria nu­e­va”.

– Men ut­an ar­be­tar­na ha­de vi ald­rig lyc­kats, sä­ger Ri­car­do Osval­do Al­va­ra­do. Vi ha­de en po­li­tisk kom­pass, men vi viss­te ing­et om sko­gen. Till­sam­mans skul­le vi vi­sa att det var möj­ligt att byg­ga ett fö­re­tag. Vi fick fria hän­der.

De bygg­de un­der­i­från på rik­tigt, ”in­te på låt­sas”. Ar­be­tar­na del­tog i verk­sam­he- ten re­dan från bör­jan. På sto­ra ”la­kan”, pap­per­sark, kun­de al­la skri­va vad som be­höv­des för att ar­be­tet skul­le fun­ge­ra.

– Ar­be­tar­na ha­de va­rit som li­veg­na ti­di­ga­re, nu tog de mak­ten och drev sitt eget fö­re­tag. Det var ett stort steg, po­li­tiskt och mo­ra­liskt. De här er­fa­ren­he­ter­na är det arv vi kan läm­na till kom­man­de ge­ne­ra­tio­ner.

Ri­car­do Osval­do Al­va­ra­do me­nar att er­fa­ren­he­ter­na från El Com­ple­jo är ak­tu­el­la även idag.

– Var­för lyc­ka­des vi? Jo, för att vi fick för­tro­en­de, vi ha­de mak­ten i vå­ra hän­der. Det hand­lar om att läm­na mak­ten till dem som är på plats. Det gäl­ler även här i Tens­ta, po­li­ti­ker­na mås­te li­ta på dem som bor här. De som bor här är ex­per­ter på sitt eget om­rå­de.

Un­der två och ett halvt år ar­be­ta­de Ri­car­do i El Com­ple­jo. Fö­re­ta­get ha­de till slut 3 600 ar­be­ta­re, un­der led­ning­en fanns fem­ton ar­be­tar­råd. ”Mer ar­be­tar­styrt finns in­te.” De bygg­de sko­lor, vård­cen­tra­ler, allt som be­höv­des för att bo och ar­be­ta där.

– Vi ut­bil­da­de hälf­ten av al­la ar­be­ta­re och såg till att de­ras fa­mil­jer ha­de mat. Se­dan tänk­te vi, att vi kan in­te ba­ra hug­ga ner sko­gen, vi mås­te od­la ock­så. Det vi gjor­de var för fram­ti­den. Det var en håll­bar eko­no­mi, fast det var ing­en som pra­ta­de om det på 1970-ta­let. De star­ta­de jord­bruk, ”närod­lat”, för att bli själv­för­sör­jan­de med pro­duk­ter. – Det var nöd­vän­digt, un­der Al­len­de strej­ka­de trans­port­fö­re­ta­gen med jäm­na mel­lan­rum. Allt för att ska­pa oro. De star­ta­de ock­så bi­od­ling och pro­duk­tion av ho­nung. Då fick kvin­nor­na för förs­ta gång­en en egen in­komst, och med det ökat obe­ro­en­de. – Vi job­ba­de jämt, lör­dag, sön­dag, ha­de ald­rig se­mes­ter. Det svå­ra var in­te att oc­ku­pe­ra mar­ken, nej, det gick lätt. Men att byg­ga upp ett fö­re­tag, och sam­häl­let runt om­kring, det var det som var svårt. Så sked­de mi­li­tärkup­pen. Det ödes­dig­ra da­tu­met den 11 sep­tem­ber 1973.

– Vi viss­te att kup­pen skul­le kom­ma, sä­ger Ri­car­do Osval­do Al­va­ra­do. Men vi trod­de ald­rig att den skul­le bli så blo­dig.

Mi­li­tä­ren och fa­scis­ter­na ra­de­ra­de allt som ha­de med El Com­ple­jo att gö­ra. Ri­car­do greps och satt fy­ra år i fäng­el­se; tre år i Val­di­via och ett år i San­ti­a­go. 1977 kom han till Sve­ri­ge som po­li­tisk flyk­ting. Han har bott i Broms­ten i 38 år och ar­be­tat i Tens­ta i drygt 30. Han ar­be­ta­de med Yt­terstads­sats­ning­en och är en av dem som såg till att Tens­ta konst­hall blev verk­lig­het. Nu är han till­ba­ka i konst­hal­len, men den här gång­en för att be­rät­ta om El Com­ple­jo.

– Un­der så många år var den här histo­ri­en glömd. Nu finns ett in­tres­se igen. Det känns som en upp­rät­tel­se.

FOTO: KERSTIN GUSTAFS­SON

GLÖMS­KA. Ri­car­do Osval­do Al­va­ra­dos er­fa­ren­he­ter från ti­den un­der Uni­dad Po­pu­lar i Chi­le var glöm­da i många år. Men nu be­rät­tar han om El Com­ple­jo igen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.