För­fatt­ar­be­sök i Hjuls­ta

Så kom­mer han änt­li­gen, Wolf Erl­bruch, årets mot­ta­ga­re av Astrid Lind­gren Me­mo­ri­al Award. En väl­komst­kom­mit­té be­stå­en­de av ele­ver, bib­li­o­te­ka­rie och rek­tor tar emot ho­nom vid sto­ra in­gång­en till Hjuls­ta grund­sko­la. – Väl­kom­men!

Vi i Kista - - SIDAN 1 - Kerstin Gustafs­son kerstin.gustafs­son@di­rekt­press.se

IHjuls­ta grund­sko­la har näs­tan al­la klas­ser äg­nat året åt att lä­sa och stu­de­ra de för­fat­ta­re som till­de­lats Al­ma­pri­set, värl­dens störs­ta lit­te­ra­tur­pris för dem som skri­ver barn- och ung­doms­böc­ker. Och se­dan det blev klart att den tys­ke för­fat­ta­ren Wolf Erl­bruch skul­le få pri­set i år, har de läst hans böc­ker. En grupp ele­ver från års­kurs sju tar emot ho­nom i sko­lans bib­li­o­tek, de har al­la för­be­rett frå­gor.

– Först var jag ba­ra teck­na­re och il­lust­ra­tör i många år, sä­ger Wolf Erl­bruch, men så bör­ja­de jag skri­va mi­na eg­na tex­ter. Jag har all­tid gil­lat att skri­va, re­dan i sko­lan. Jag var då­lig i ma­te­ma­tik, men skri­va kun­de jag. En bok som al­la ele­ver har läst är Le­o­nard, och hand­lar om en li­ten poj­ke som är radd for hun­dar. Wolf Erl­bruch be­rät­tar att Le­o­nard är hans son.

– Boken hand­lar om min son, som är vux­en idag. När han var li­ten var han rädd för hun­dar, sam­ti­digt som han tyck­te om dem. Det var ett di­lem­ma och led­de till att han låt­sa­des va­ra en hund i tre år.

Wolf Erl­bruch be­skri­ver de åren som job­bi­ga, i al­la fall för för­äld­rar­na.

– Ja, han åt sin mat un­der bor­det, han skäll­de som en hund och det hän­de att han bet folk. Men så en dag, när han var sex år, så klap­pa­de han en stor hund han möt­te. Och så var han in­te rädd mer.

Har du all­tid tyckt om att teck­na, frå­gar en av ele­ver­na.

– Ja, jag har teck­nat se­dan jag var två år. Och jag har in­te slu­tat än.

Boken An­den, dö­den och tul­pa­nen, hand­lar om dö­den. En av ele­ver­na und­rar var­för han skri­ver om den. ”Jag tän­ker in­te myc­ket på dö­den”, sä­ger hon.

Wolf Erl­bruch, som fyl­ler 70 näs­ta år, ler li­te när han sva­rar.

– I min ål­der tän­ker man of­ta på dö­den, sä­ger han. Och jag tror in­te att det är så då­ligt att tän­ka på dö­den då

och då, för att vän­ja sig vid tan­ken. Det är än­då en rätt bra idé att vi al­la ska dö, var skul­le vi an­nars ta vägen al­li­hop? Dö­den i boken är in­te hel­ler sär­skilt skräm­man­de, ut­an går att pra­ta med och sva­rar på frå­gor.

En av de sis­ta frå­gor­na, in­nan Wolf Erl­bruch ska vi­da­re till en fö­re­ställ­ning i sko­lans gym­pa­sal, var vad han tyc­ker om Astrid Lind­gren.

– Jag äls­kar hen­ne, sva­rar han.

Men Pip­pi är han in­te så för­tjust i, han gil­lar Emil bätt­re.

FO­TO: KERSTIN GUSTAFS­SON

BE­SÖK. Årets AL­MA-pris­ta­ga­re Wolf Erl­bruch kom­mer till Hjuls­ta grund­sko­la.

SAM­TAL. En grupp ele­ver ha­de för­be­rett frå­gor till årets Al­ma-pris­ta­ga­re Wolf Erl­bruch.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.