Så oänd­ligt sorg­ligt

Vi i Kista - - HEJ KISTA - Kerstin Gustafs­son Re­por­ter

Det reg­na­de och ha­de reg­nat he­la nat­ten. Den unge man­nen som skju­tits till döds i Tens­ta skul­le be­gra­vas. Ul­riks­dals be­grav­nings­plats lig­ger nä­ra, men än­då långt bort. Det är helt hopp­löst att ta sig dit kom­mu­nalt. Men fle­ra hund­ra vän­ner och gran­nar ha­de kom­mit för att hed­ra fa­mil­jen och ta ett sista ad­jö.

Män i al­la åld­rar stod tå­ligt och vän­ta­de i reg­net. Kvin­nor­na stod li­te vid si­dan om, nä­ra men än­då för sig själ­va.

Ima­men lovor­da­de Al­lah, och al­la stäm­de in. En kör av mans­rös­ter, ”Al­lah är stor och giv­mild och barm­här­tig”. Det lät näs­tan som en sång.

Kis­tan bars fram på ett hav av hän­der. Den unge ima­men di­ri­ge­ra­de de när­va­ran­de, ”ra­ka led, ra­ka led”. När al­la stod som i en di­sci­pli­ne­rad fyr­kant höll han sin pre­di­kan.

Bred­vid mig stod en ung kvin­na. En vä­nin­na höll om hen­ne. En an­nan höll ett pa­ra­ply över hen­ne, så att hon in­te skul­le bli blöt. Men hon märk­te in­te reg­net. Tå­rar­na rann ut­för hen­nes kin­der.

Så har än­nu en av Jär­vas sö­ner be­gravts. All­de­les för ti­digt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.