När jag tap­par min­net

Vi i Kista - - HEJ KIS­TA - char­lot­te.ar­ling@di­rekt­press.se Re­por­ter

Kän­ner jag dig?”

Nej, det gör du in­te. Men du träf­far mig näs­tan varje dag. Vi möts på mor­go­nen, när du är ute och går med di­na två små hun­dar. Jag häl­sar på dig och sä­ger hej. Det är nog mitt igen­kän­nan­de le­en­de som gör att du und­rar om vi är be­kan­ta. Vil­ket vi ju på ett sätt är, så of­ta som vi ses. Men du hin­ner glöm­ma bort mig mel­lan gång­er­na. Så kan det va­ra när man är de­ment. Din vår­da­re kom­mer dock ihåg mig. Hon häl­sar glatt. Det är all­tid sam­ma per­son. Hon föl­jer re­spekt­fullt med dig när du ras­tar di­na hun­dar, sam­ma tid varje mor­gon.

Jag blir så glad av att se dig. Jag blir glad av att se att ditt äldre­bo­en­de el­ler din hem­tjänst ser till att du får be­hål­la di­na hun­dar och pro­me­ne­ra med dem. Att vårt sam­häl­le be­ta­lar en vår­da­re för att föl­ja med dig ut. Att det all­tid är sam­ma vår­da­re som föl­jer med dig, och in­te oli­ka per­so­ner från gång till gång.

Det hand­lar in­te om att hun­dar­na be­hö­ver ras­tas. Det hand­lar om att en de­ment kvin­na har li­ka myc­ket rätt till ett rikt och vär­digt liv som al­la and­ra. Att en de­ment kvin­na får be­hål­la det som gör hen­ne lyck­lig. Att sam­häl­let vär­de­sät­ter hen­nes be­hov.

De gång­er jag ser så­dant här blir jag glad. Jag hop­pas att även jag får hjälp att pro­me­ne­ra med mi­na hun­dar när jag är gam­mal och har tap­pat min­net.

Men du hin­ner glöm­ma bort mig mel­lan gång­er­na. Så kan det va­ra när man är de­ment.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.