Stop­pa drog­han­deln – in­te plan­ka­re på bus­sar

Vi i Kista - - TYCK OM! -

att job­ba åt ett pri­vat fö­re­tag för att säk­ra de­ras in­täk­ter. I sam­ar­be­te med Ar­ri­va och ISS ge­nom­för po­li­sen just nu kon­trol­ler på bus­sar i Jär­va­om­rå­det.

I ut­sat­ta de­lar är kol­lek­tiv­tra­fi­ken helt nöd­vän­dig för att bry­ta seg­re­ga­tio­nen och för att möj­lig­gö­ra att dess in­vå­na­re blir en del av sam­häl­let. Med bus­sar kan folk ta sig till ar­bets­för­med­ling, jobb, sko­la, vård och vän­ner och va­ra en del av sam­häl­let istäl­let för att iso­le­ras i för­or­ten.

Men många har in­te råd med det allt dy­ra­re SL-kor­tet, och att re­sa ut­an bil­jett är där­för sär­skilt van­ligt i des­sa om­rå­den.

Po­li­sen får kri­tik för att de in­te kom­mer när folk ring­er. Men en­ligt po­li­ser­na vid kon­trol­len har de gott om re­sur­ser till att le­ta plan­ka­re på bus­sar­na. Det är för­stås lät­ta­re att stå i so­len med plan­ka­re än att ut­re­da rik­ti­ga brott.

bil­jett­kon­trol­ler och där­med job­bar gra­tis åt de pri­va­ta fö­re­ta­gen ISS och Ar­ri­va är un­ge­fär som att de skul­le stå och ri­va bil­jet­ter på Grö­na lund för vå­ra skat­te­peng­ar. Om man på all­var vill mins­ka kon­flik­ter­na i kol­lek­tiv­tra­fi­ken är det myc­ket smar­ta­re att in­fö­ra noll­taxa.

Då skul­le ar­bets­mil­jön för per­so­na­len i kol­lek­tiv­tra­fi­ken för­bätt­ras om de fick fo­ku­se­ra på att gö­ra det de är bäst på – kö­ra buss och ge ser­vice till dess re­se­nä­rer. Po­li­sen är räd­da för drog­han­deln i Rin­ke­by och gör sånt här istäl­let för att stop­pa den.

Men po­li­sen tän­ker in­te på att folk in­te har råd med bö­ter, vil­ket le­der till att de kanske säl­jer dro­ger på grund av det?

den värld, som jag föd­des till sak­ta för­störs. Ol­jan gav väl­stånd och vi trod­de på en lyck­lig fram­tid. Så blev det in­te. Kol­di­ox­id från ol­jan sam­la­des i at­mo­sfä­ren och blev ett gi­gan­tiskt växt­hus. Tem­pe­ra­tu­ren steg. Mi­na barn­barn får in­te upp­le­va sam­ma värld som jag.

Men jag ser en gnis­ta av hopp. Van­li­ga män­ni­skor som du och jag bör­jar in­se ho­tet för kom­man­de ge­ne­ra­tio­ner och kom­mer att bli en kraft, som po­li­ti­ker­na in­te kan ig­no­re­ra, som kan hjäl­pa till att hej­da kli­mat­för­änd­ring­en.

Jag ser hopp­ful­la ex­em­pel. Ka­na­da, som in­för en kol­di­ox­idskatt, där peng­ar­na de­las ut till med­bor­gar­na. Ett an­nat är en en­ga­ge­rad grupp, som vux­it till en glo­bal kli­mat­rö­rel­se, som i Sve­ri­ge he­ter Kli­matsva­ret och ar­be­tar för ett håll­bart kli­mat.

Hopp räc­ker in­te. Det krävs ock­så mod. Att vå­ga gå fö­re. Kanske blir du en i den väx­an­de ska­ra, som till slut kom­mer att vän­da ut­veck­ling­en rätt. Som kan se di­na barn­barn i ögo­nen och sä­ga: Det var en omöj­lig upp­gift, men vi kla­ra­de det!

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.