Ag­nes Del 1 Kom­mun­hu­sets mat­sal

Vi i Rinkeby - - FAMILJ - SKRIVEN AV DYLAN FÄREMARK

L un­chen var över och mat­sa­len i det när­mas­te tömd. Någ­ra en­sta­ka gäs­ter dröj­de sig un­der al­la om­stän­dig­he­ter kvar. In­nan klad­det vid sal­lads­buffén mås­te tor­kas bort och res­ter­na tas till va­ra, var det dags för per­so­na­lens lunch. Ser­ve­ring­ens bru­na in­te­ri­ör höll fort­fa­ran­de måt­tet. Sto­lar­na i ek med kro­ma­de ben som an­vänts mer el­ler mind­re var­je dag se­dan 1989, höll ock­så ihop. En bra af­fär för kom­mu­nen. Per­so­na­len åt in­te sin lunch i mat­sa­len. De­ras krypin låg vid last­ka­jen och där triv­des de bra. Där det gick fort att ta sig ut när det var dags för ett bloss. Ag­nes, som var den en­da av kom­mun­hu­sets mat­sal­s­per­so­nal som in­te rök­te, tyck­te att det var bra med rök­för­bu­det in­om­hus, men det sa hon in­te. Att det fort­fa­ran­de var okej att rö­ka på last­ka­jen gjor­de in­te så myc­ket för of­tast stäng­de nå­gon av de and­ra tre dör­ren när de stod där. Ibland, fast sä­ker var in­te Ag­nes, fick hon för sig att de pra­ta­de om hen­ne när de rök­te. Det kän­des i al­la fall så när de kom in igen. I ar­ton år ha­de Ag­nes ar­be­tat i kom­mun­hu­sets mat­sal. Två av hen­nes ar­bets­kam­ra­ter, Bir­git­ta och Gunn, bör­ja­de un­ge­fär sam­ti­digt. Eva, som var yng­re, runt fyr­tio, bör­ja­de för sju år se­dan. To­mas, vakt­mäs­ta­ren, rök­te in­te men han kom och gick och man kun­de ald­rig rik­tigt ve­ta när han av­såg att dy­ka upp. När To­mas, som var be­tyd­ligt yng­re än da­mer­na i mat­sals­be­spis­ning, åt lunch med dem, stan­na­de han of­ta kvar och pra­ta­de med Ag­nes. Var det in­te fot­boll hand­la­de det om trav. Ag­nes för­sök­te hänga med så gott det gick. To­mas var en frisk fläkt, nå­gon som svä­va­de ovan­för allt de van­li­ga, i al­la fall för Ag­nes. Dess­utom läs­te han en hel del och gil­la­de film, vil­ket Ag­nes ock­så gjor­de. Även om hon mest gick på te­a­ter och såg film på Tv och var mer än tju­go­fem år äld­re än To­mas, fanns det be­rö­rings­punk­ter. Men, tänk­te Ag­nes, vi pra­tar för­bi varand­ra, an­tag­li­gen är det ål­ders­skill­na­den som spö­kar. Rum­met vid last­ka­jen var kak­lat i vitt med en bård i blek­ro­sa. Bår­den satt på två me­ters höjd.

”Gris­ro­sa ka­kel” suc­ka­de To­mas en gång, ”kom­mun­hu­set re­no­ve­ras vart fem­te år men här står ti­den stil­la” Ef­tersom Ag­nes in­te tyck­te om för­änd­ring­ar hop­pa­des hon att ka­kel­bår­den i al­la fall var kvar tills hon gick i pen­sion. Yn­ka sex år var allt som be­höv­des. Det prak­tis­ka var ord­nat. Hen­nes lä­gen­het, en två­rum­ma­re i Kis­ta, var be­tald och hy­ran låg. Dess­utom ha­de hon spa­rat he­la sitt liv – så var­för in­te, jag går vid sex­tio­ett. Ef­ter det kan de re­no­ve­ra hur myc­ket de vill.

To­mas ställ­de dis­ken på vag­nen och skyn­da­de sig iväg. Idag ha­de han bråt­tom. Bir­git­ta var re­dan ute på last­ka­jen. Gunn och Eva tit­ta­de på varand­ra. ”Dags för ett bloss?” sa Eva. ”Ja” sva­ra­de Gunn, ”har in­te du slu­tat?” ”Jo, el­ler det gick över” Dör­ren till last­ka­jen slog igen. Ag­nes var en­sam kvar. Kött­gry­ta med mo­röt­ter, tänk­te hon, är trots allt gans­ka gott. In­te ex­o­tiskt pre­cis men det fun­ge­rar. Vid så­da­na här till­fäl­len tyck­te Ag­nes att det var skönt att va­ra en­sam. Tyst­na­den, av­sak­na­den av surr, fick hen­ne att an­das ut. An­nars var en­sam­he­ten mest lång­sam. Lång­sam­ma stun­der fanns det gott om i hen­nes liv. Nu hör det till sa­ken att res­ten av per­so­na­len in­te visste, för vid ett svagt till­fäl­le ljög Ag­nes. Hon hit­ta­de på att hon ha­de tvil­ling­ar, en son och en dot­ter. Var­för lögn­en hop­pat ur hen­ne kun­de hon in­te rik­tigt för­stå men lik­väl gjor­de den det. För gans­ka ex­akt sex­ton år se­dan be­rät­ta­de hon om si­na barn, vars på­hit­ta­de ål­der just då blev tolv år. Ag­nes min­des den da­gen som igår. Che­fen, som gått i pen­sion, kom ner och vil­le pra­ta med per­so­na­len. För ovan­lig­he­tens skull var han dess­utom so­ci­al och när han frå­ga­de Ag­nes om fa­mil­jen måd­de bra, sva­ra­de hon; ”Gub­ben är ju död men Lis­beth och Sö­ren mår bra”

Vil­ket minst sagt för­vå­na­de res­ten av per­so­na­len. Bol­len kom i rull­ning och nu var det för­sent. Även om Ag­nes gjor­de vad hon kun­de för att und­vi­ka äm­net, gick det in­te all­tid. En sak stör­de mer än lögn­en. Hon blev än­nu mer iso­le­rad ef­ter den.

Nu var hon snart fem­tio­sex år och med ti­den ha­de hon för­li­kat sig med en­sam­he­ten, fast en­kelt var det in­te. Lögn­en fick hon he­la ti­den pas­sa. En ovan­ligt sta­bil per­sonal­grupp gjor­de ock­så att den slä­pa­des med. Även om ing­en di­rekt van­triv­des i kom­mun­hu­sets mat­sal var det ing­en som jubla­de hel­ler när de gick till job­bet.

An­led­ning­en, gis­sa­de Ag­nes var dels att de fått skö­ta sig själ­va och den se­na­re ti­dens idé om att all ny per­so­nal till­sat­tes av ett be­man­nings­fö­re­tag. Just det or­sa­ka­de en in­broms­ning på ar­bets­mark­na­den sna­ra­re än det mot­sat­ta. Där­till kom otrygg­he­ten, upp­luck­ring av Las, som ock­så det an­vän­des som ar­gu­ment för en rör­li­ga­re ar­bets­mark­nad. Fast, tänk­te hon det fat­tar väl vem som helst att det hand­lar om att det ska bli lät­ta­re att av­ske­da än att an­stäl­la. Ag­nes kun­de knap­past an­kla­gas för att va­ra po­li­tiskt in­tres­se­rad och pre­cis som många and­ra svens­kar gick hon på hö­gerns or­de­kva­tio­ner och rös­ta­de bor­ger­ligt för första gång­en i sitt liv i sista va­let. Ett miss­tag som hon ald­rig mer kom­mer gö­ra om. Ing­et blev som hon an­ta­git och bor­ger­lig­he­ten lo­vat. Trött­samt drog hon sig till min­nes vad hen­nes mor be­rät­tat för hen­ne. Om hur det var på 1800 ta­let; tim­lö­na­re, fat­tigt, trång­bott och elän­digt – och det kal­lar bor­gar­na för­ny­el­se. Allt det där har vi ju re­dan va­rit med om i Sve­ri­ge. Ag­nes hit­ta­de hem igen. Från och med nu skul­le hon all­tid rös­ta på So­ci­al­de­mo­kra­ter­na. Där­med var hen­nes po­li­tis­ka in­tres­se ock­så av­slu­tat. Pen­sio­nen, som of­ta var en het po­ta­tis i den po­li­tis­ka de­bat­ten, ha­de hon själv sett till. Visst, ma­gert skul­le det bli. Men räc­ker gör den, tänk­te hon när dör­ren till last­ka­jen öpp­na­des och kors­dra­get fick sko­por­na som häng­de på väg­gen att slam­ra till. Först kom Eva. Hon drog ut sto­len vid bor­det och sat­te sig. Ag­nes sa ing­et. Ef­ter en stund kom ock­så Bir­git­ta och Gunn. ”Ja­ha Ag­nes, här sit­ter du” sa Gunn och sat­te sig ner. ”Ja” ” Vad gör du imor­gon för­mid­dag Ag­nes?” fort­sat­te Gunn. ”… Vad tänk­te du på?” Eva och Bir­git­ta tit­ta­de in­ten­sivt på Ag­nes och Gunn vän­ta­de på svar. Si­tu­a­tio­nen blev obe­kväm.

Ag­nes kän­de sig iakt­ta­gen. ” Vi tänk­te kom­ma och häl­sa på, Bir­git­ta och jag, om du in­te är upp­ta­gen” ”Får se, lör­dag…” Plöts­ligt ryck­tes dör­ren upp till fi­karum­met och To­mas stor­ma­de in. Blå­stäl­lets byx­or var svart av ol­ja och hans vi­ta snag­ga­de hår blött. De sto­ra fem­ti­o­tals ta­tu­e­ring­ar­na på un­derar­mar­na blänk­te av svett och fukt. Pre­cis in­nan Gunn hann frå­ga om han in­te gått för da­gen, sa han; ”Hal­lå tan­ter, nu är det helg, hem till bär­sen, blev pre­cis klar med disk­ma­ski­nen. Nu fun­kar bäg­ge två”

Ag­nes an­da­des ut. Att det va­rit nå­got i gör­ning den sista ti­den ha­de hon för­stått. Nu fick hon be­vi­set. Den sista pe­ri­o­den ha­de hon märkt att de vis­kat ovan­ligt myc­ket och på nå­got vis stän­digt tyst­nat när hon kom­mit i när­he­ten. Ang­es kän­de sig ut­pe­kad, el­ler sna­ra­re ut­ko­rad. Att det var Gunn som star­ta­de det kom in­te som nå­gon ny­het. Hon kun­de till och från va­ra bå­de slug och ha en bö­jel­se för ela­ka in­tri­ger. ”Nå­gon mås­te hjäl­pa mig med det sista, ska töm­ma filt­ret in­nan jag stic­ker” fort­sat­te To­mas och ställ­de sig i dörr­öpp­ning­en. ”Se så, bär­sen vän­ta”

”Det kan jag gö­ra” skyn­da­de sig Ag­nes att sä­ga och var i sam­ma stund på väg ut till kö­ket i säll­skap med To­mas. Dör­ren åk­te igen.

Eva tit­ta­de på Bir­git­ta, Gunn tit­ta­de på sväng­dör­ren när den åk­te fram och till­ba­ka. Ing­en sa nå­got, in­te med ord i al­la fall.

Fre­dags­ef­ter­mid­da­gen gick fort och snart satt Ag­nes på bus­sen hem. Hon för­sök­te lå­ta bli att tän­ka på vad som hänt un­der lun­chen, vil­ket in­te gick allt­för bra. Nu ska det bli skönt med helg, tänk­te hon och tit­ta­de ut ge­nom fönst­ret. Reg­net slog mot ru­tan, gat­lju­sen och hu­sens kon­tu­rer blev en dif­fus del av vatt­net som rann ner på ut­si­dan av buss­fönst­ret. Det hör­des skratt från bus­sens främ­re del. Nå­gon pra­ta­de i te­le­fo­nen och om man vil­le, kun­de man hö­ra allt. Det vil­le in­te Ag­nes. ”Än har in­te vå­ren kom­mit för att stan­na” mum­la­de hon tyst för sig själv och tor­ka­de bort im­man från fönst­ret med ena handsken, ”men snart, får vi hop­pas”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.