Ja­ni­na – en av de förs­ta i Tens­ta

Ja­ni­na Lu­daws­ka, snart 96, har bott i Tens­ta se­dan den 2 feb­ru­a­ri 1971. Hon trivs fort­fa­ran­de och tyc­ker om stads­de­len. – Näs­ta år blir det 47 år se­dan jag flyt­ta­de hit, skrat­tar Ja­ni­na, som har levt ett långt och hän­del­se­rikt liv.

Vi i Rinkeby - - SIDAN 1 - Un­der den här vin­jet­ten lyfter vi fram lo­kal­bor och per­so­ner verk­sam­ma i Jär­va­om­rå­det. Fat­ma Qu­reshi f.d. prao-elev, går i års­kurs 8 i Fram­stegs­sko­lan i Tens­ta.

Det är mor­gon och dags att träf­fa en äld­re dam som bott i Tens­ta un­der myc­ket lång tid. Ja­ni­na Lu­daws­ka var en av de förs­ta som flyt­ta­de in i sin lä­gen­het på Elins­borgs­bac­ken. Ja­ni­na har va­rit med om myc­ket i sitt liv, och hon be­rät­tar om si­na er­fa­ren­he­ter. – Jag föd­des i Wars­za­wa i Po­len den 23 de­cem­ber 1921. Jag gick i grund­sko­lan och i gym­na­si­et där. I gym­na­si­et blev jag myc­ket in­tres­se­rad av Sve­ri­ge och gick då en li­ten kurs i det svens­ka språ­ket. Se­dan fick jag sti­pen­di­um för att till­bringa en må­nad i Sve­ri­ge, på en kurs för ut­län­ning­ar.

I au­gusti 1939 res­te Ja­ni­na Lu­daws­ka till Sve­ri­ge. En kort tid där­ef­ter, den förs­ta sep­tem­ber, an­föll Tyskland Po­len och and­ra världs­kri­get bröt ut.

– Jag kun­de in­te åter­vän­da hem, så jag blev kvar i Sve­ri­ge i sex år me­dan kri­get va­ra­de. Un­der ti­den stäng­des he­la min fa­milj in i get­tot i Wars­za­wa.

När Po­len oc­ku­pe­ra­des av Na­zi­tyskland lev­de 375 000 ju­dar i Wars­za­wa. De ut­sat­tes för bru­ta­la för­föl­jel­ser och tving­a­des flyt­ta till ett get­to, som upp­rät­tats i en del av sta­den. Ja­ni­nas bror med fa­milj dö­da­des där. Hen­nes för­äld­rar dog tro­li­gen i för­in­tel­se­läg­ret i Tre­blin­ka.

– He­la min fa­milj dö­da­des. Jag ha­de ing­en kvar när jag åter­vän­de till­ba­ka till Po­len ef­ter kri­get.

Ja­ni­na be­rät­tar vad hon såg när hon änt­li­gen kom till­ba­ka till sitt hem.

– Jag gick till hu­set där vi bod­de. Allt ha­de ra­se­rats och kvar var ba­ra ru­i­ner. Jag kun­de kän­na igen des­sa ru­i­ner där­för att hu­set låg nä­ra en kyr­ka. Kyr­kan var orörd, men jag kän­de igen ru­i­ner­na från vårt hem.

Ef­ter kri­get fick Ja­ni­na ar­be­te på pols­ka ut­ri­kes­de­par­te­men­tet. Hon fick an­vänd­ning av si­na språk­kun­ska­per och tol­ka­de när svens­ka po­li­ti­ker och jour­na­lis­ter kom på be­sök.

Ja­ni­na har all­tid va­rit in­tres­se­rad av te­a­ter och mu­sik, och det in­tres­set har hon än i dag. Hon be­rät­tar hur in­ten­sivt hon för­sök­te upp­nå si­na mål och dröm­mar.

– I sko­lan spe­la­de jag of­ta te­a­ter. Vi ha­de ock­så en li­ten krets i gym­na­si­et som sat­te upp pjä­ser och jag var myc­ket ak­tiv där. Ef­ter ett par år fick jag sti­pen­di­um och åk­te till Moskva. Där av­slu­ta­de jag min te­a­ter­ve­ten­skap­li­ga ut­bild­ning på fem år. När jag kom till­ba­ka ar­be­ta­de jag bå­de på Te­a­ter­hög­sko­lan i Wars­za­wa och vid Ve­ten­skaps­a­ka­de­min.

Ja­ni­na Lu­daws­ka dis­pu­te­ra­de och skrev en dok­tors­av­hand­ling om den pols­ke dra­ma­ti­kern Wi­told Gom­browicz och hans pjäs ” Vig­seln”. Hon har all­tid läst pols­ka kul­tu­rel­la tid­skrif­ter och gör så än idag.

– Jag ar­be­ta­de myc­ket in­ten­sivt till 1968, men då för­änd­ra­des för­hål­lan­de­na i Po­len. En an­ti­se­mi­tisk våg drog över lan­det och jag triv­des in­te. Jag tog med mig min son och res­te till­ba­ka till Sve­ri­ge.

De förs­ta två åren ar­be­ta­de hon som hus­hål­lers­ka i en svensk barn­fa­milj. Se­dan fick hon ar­kiv­ar­be­te på Stock­holms uni­ver­sit på in­sti­tu­tio­nen för te­a­ter­ve­ten­skap.

– Där ar­be­ta­de jag se­dan och var myc­ket nöjd. Mitt ar­be­te var mitt in­tres­se. Jag ha­de myc­ket bra kam­ra­ter, lä­ra­re och om­giv­ning. Jag job­ba­de ett år till, ef­ter pen­sio­nen, tills jag var 66. Det kun­de man gö­ra när man ha­de ett stat­ligt jobb. Se­dan gick jag i pen­sion. Men även som pen­sio­när blev jag in­bju­den att hål­la fö­re­läs­ning­ar på uni­ver­si­te­tet. Så någ­ra år ha­de jag fö­re­läs­ning­ar där.

Ja­ni­na be­rät­tar om ett vik­tigt min­ne från Po­len. Un­der kri­get ha­de hon fått över 150 brev och brev­kort från si­na för­äld­rar och skol­kam­ra­ter. Hon spa­ra­de dem al­la. Många gång­er vil­le för­äld­rar­na in­te skri­va san­ning­en, för att skyd­da sin dot­ter, så Ja­ni­na har skri­vit för­kla­ring­ar till de­ras brev. Hon ha­de även kvar bil­der på sin skol­klass och sko­la. Om­kring år 2000 sam­la­de Ja­ni­na ihop allt och res­te till Wars­za­wa för att läm­na in allt till ju­dis­ka hi­sto­ris­ka in­sti­tu­tet.

– Det finns någ­ra min­nen kvar av män­ni­skor som gått bort. Jag har även skri­vit om min sko­la, mi­na skol­kam­ra­ter och mi­na lä­ra­re som jag har tänkt att skic­ka dit.

Ja­ni­na fort­sät­ter att be­sö­ka Po­len där hon har många vän­ner. Men da­gens si­tu­a­tion i Po­len oro­ar hen­ne. Ja­ni­na me­nar att i var­je folk finns det oli­ka män­ni­skor och ing­en ska dö­mas för sitt ur­sprung el­ler tro.

– Var­je män­ni­ska har rätt till sin iden­ti­tet och sitt sätt att tän­ka. Det har jag lärt mig från mitt hem och det kom­mer jag all­tid min­nas. Det vik­ti­ga är hur man be­hand­lar varand­ra, om man kän­ner em­pa­ti för varand­ra.

Den 2 feb­ru­a­ri 1971 kom Ja­ni­na Lu­daws­ka till Tens­ta. Hon var den förs­ta som flyt­ta­de in i sin HSB-lä­gen­het. Al­la lä­gen­he­ter var all­de­les nya när hon kom. Hon trivs fort­fa­ran­de i Tens­ta och tyc­ker om sin lä­gen­het, som hon me­nar har en myc­ket bra plan­lös­ning.

– Ef­tersom jag ibland bru­kar få gäs­ter från ut­lan­det, som bor hos mig någ­ra da­gar, glä­der jag mig åt hur rum­men är pla­ce­ra­de. De kan in­te stö­ra mig och in­te jag dem hel­ler.

– Många har frå­gat mig om jag vill flyt­ta, men nej, jag vill in­te flyt­ta. Jag är glad att jag kän­ner många män­ni­skor. Jag hör hem­ma här.

– Min lä­gen­het, he­la om­rå­det Tens­ta är fint. Det finns många träd och myc­ket gröns­ka i den­na stads­del.

Ja­ni­na be­skri­ver sin fa­vo­rit­plats i Tens­ta som är en myc­ket lugn plats un­der vå­ren och som­ma­ren.

– Bakom ål­der­doms­hem­met vid Erikslundspar­ken finns

Det vik­ti­ga är hur man be­hand­lar varand­ra, om man kän­ner em­pa­ti för varand­ra.

det en fon­tän. Där finns även på vå­ren ja­pans­ka körs­bärs­träd och det är så trev­ligt när de blom­mar. Jag tyc­ker om att sit­ta där och lyss­na på vatt­net och tit­ta på de vack­ra trä­den.

Ja­ni­na be­rät­tar om hur hon ser på de oro­lig­he­ter i Tens­ta, som det skrivs om.

– Jag är myc­ket led­sen över det som har skett. Men om­rå­det där jag bor är lugnt. Jag går in­te hel­ler ut på kväl­lar­na, och när jag går ut så går jag till­sam­mans med nå­gon. Jag har pro­blem med ba­lan­sen, trots att jag har en rul­la­tor. Per­son­li­gen kän­ner hon sig in­te otrygg. – Jag träf­far folk jag kän­ner när jag går runt i af­fä­rer­na och jag har trev­li­ga gran­nar. Jag kän­ner mig hem­ma här.

RES­TE. I au­gusti 1939 res­te Ja­ni­na Lu­daws­ka till Sve­ri­ge. Den förs­ta sep­tem­ber, an­föll Tyskland Po­len och and­ra världs­kri­get bröt ut.

FOTO: KERSTIN GUSTAFS­SON

95 ÅR. Ja­ni­na Lu­daws­ka, 95, i sin lä­gen­het i Tens­ta. Hon in­ter­vju­as av Fat­ma Qu­reshi, 14 år.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.