Förs­ta de­len av ”Tun­neln”

Vi i Sollentuna - - FRONT PAGE - SKRIVEN AV SARA AHLMARK

Mmm, jag vill rym­ma här­i­från. Jag or­kar in­te va­ra rädd jämt.

Jag lu­tar trött min tun­na kropp mot sten­väg­gen, hutt­rar till när jag nud­dar den rå­fuk­ti­ga ytan. Tun­nel­väg­gen välkomnar mig så gott den kan med sitt kal­la, hår­da ytt­re. Jag står så och vi­lar min tröt­ta själ mot kan­ter­na och jag slapp­nar av en smu­la när jag vant mig vid den skrov­li­ga bak­grun­den. Det är bra nu, för en kort stund. En li­ten män­ni­ska och en stor sten­vägg. Snart nog mås­te jag vi­da­re det vet jag om, så jag tar den den styr­ka jag kan från ber­get bakom mig och hop­pas att det skall räc­ka. Mi­na tan­kar vand­rar. Det var en gång en an­nan tid. Då trygg­het var nå­got vi tog för gi­vet. Mat och kra­mar och lyc­ka var vår var­dag, och hems­ka sa­ker ba­ra hän­de på film. Nu le­ver vi hems­ka sa­ker var­je dag och trygg­het är det en­da vi läng­tar ef­ter. Al­la här ne­re i tun­neln läng­tar ef­ter lju­set, dröm­mer om det. Men vi vå­gar in­te gå ut på da­gen för de som gjort det, gått ut i lju­set, har in­te kom­mit till­ba­ka...

Min­na kom­mer spring­an­de ner mot Jo­ne. Var­je steg smäl­ler mot sten­mar­ken i Törn­skogs­tun­neln och hon bryr sig in­te alls om ifall det lå­ter. Plast­flas­kor­na som hon sam­lat vat­ten i dun­kar när de slår mot varand­ra i hen­nes vil­da språng­march. Mun­nen öp­pen och rö­da tår­ö­gon. ” Bil­ly är bor­ta, flå­sar hon mot Jo­ne. ”Jag tror skal­lar­na har ta­git ho­nom ock­så” ” Tyst”, vä­ser Jo­ne och drar in vat­ten­flas­kor­na på re­pet. ” Ta­git vem?”, und­rar en stor­ögd och väl­digt törs­tig Val­le. ”Allt­så vi de­la­de på oss en bit upp och han fort­sat­te sen ut”. ” Va, gick han ut?” Jo­ne tit­tar argt på hen­ne. ”Nej, in­te ut, ut. Men på av­sat­sen pre­cis in­nan. Det bru­kar ju bli en jät­tes­tor pöl där.”

” Var är Bil­ly?”, und­rar nu Val­le som är på gång att bör­ja grå­ta.

Jo­ne skru­var snabbt upp en vat­ten­flas­ka så Val­le får dric­ka bort sin räds­la. Min­na an­das fort­fa­ran­de all­de­les för högt. Hon pres­sar hän­der­na mot kan­ten på Jo­nes hå­la i berg­väg­gen för att lug­na ner sig. Hon tit­tar på de två skräm­da bar­nen och kän­ner att det in­te kom­mer att gå så länge till. Dom blir tag­na av skal­lar­na al­li­hop till slut.

Hon bö­jer på be­nen och tar sats in i Jo­nes hå­la. Det är all­de­les för trångt såklart men hon tar bå­da ung­ar­na un­der si­na ar­mar och dom blir sit­tan­de så. By­tan­des kropps­vär­me och räds­lor. Min­nas hjär­ta lug­nar ner sig till slut och ekot i brös­tet dör ut. Ing­en sä­ger någon­ting. Det en­da som hörs är Val­les vat­ten­sur­p­lan­de.

”Jag såg skal­lar­na med San­na för­ut. Hon ba­ra häng­de och släng­de över en ax­el. Sen för­svann dom nedåt.” ”Då var det hen­nes skrik som hör­des.” Min­na tar Val­les hand i sin och kra­mar till. ”Mmm, jag vill rym­ma här­i­från. Jag or­kar in­te va­ra rädd jämt.”

Jo­ne kraf­sar argt i små­gru­set som finns hans hå­la. Det kom­mer ste­nar un­der de långa nag­lar­na men han bryr sig in­te. När tun­neln ra­sa­de in för el­va må­na­der sen bil­da­des hålor i bergs­väg­gen he­la vä­gen bort mot Tä­by, det är i hålor­na dom bor. Min­na tar hans hand i sin and­ra. ”Ja, vi ska ta oss här­i­från.” Hon ha­tar det här. Li­vet är så fruk­tans­värt orätt­vist. Min­na drar loss en stor to­va från hå­ret som sing­lar ner på sten­plat­tan. Hon ska slu­ta med det, att dra loss hå­ret. Hon har lo­vat. Men det känns bra på nå­got sätt, att ri­va bort hår­tus­sar. Hon dric­ker det sista ur pet­flas­kan. Det på­min­ner om li­vet för­ut. På bio med su­per­si­ze pop-corn och su­per­si­ze läsk och al­la po­la­re. Dom äg­de Sol­len­tu­na cent­rum. Drev runt i sto­ra floc­kar och fi­ka­de och kol­la­de klä­der. Och nu då, tra­si­ga jeans. Tra­si­ga på fel stäl­len. Och en jac­ka som man skul­le skäm­mas li­vet ur sig om man ha­de på sig i van­li­ga fall. Fast det finns ju ing­et i van­li­ga fall, el­ler i van­li­ga fall är ju i tun­nel­mörk­ret där ing­en bryr sig om klä­der i all fall. För­u­tom att dom ska va­ra var­ma för­stås för det är all­tid en rå at­mo­sfär här ne­re. Man fry­ser näs­tan jämt. Fast vis­sa ung­ar har stän­digt för li­te klä­der på sig, pri­o­ri­te­rar ma­ten ute på de­ras jak­ter om nat­ten. Helt för­stå­e­ligt såklart ef­tersom al­la är hung­ri­ga för jäm­nan. Kom­man­de natt ska dom ut igen. Ma­ten si­nar i bergs­spring­or­na för samt­li­ga. Hon som nu är äldst mås­te le­da jak­ten. Det är en läs­kig käns­la. Hon vill in­te alls.

Hon kra­mar hårt om poj­kar­nas hän­der som kra­mar till­ba­ka och tit­tar hopp­fullt på Min­na. ”Men al­la and­ra då?”, und­rar Jo­ne.

” Vi sä­ger som det är. Ikväll på matjak­ten. Sen får dom som vill föl­ja med.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.