Kons­ten att han­te­ra ”pranks”

Vi i Sollentuna - - FRONT PAGE - Emi­lie Fräng­s­myr Pant­zar Krö­ni­kör

E n dag pro­me­ne­ra­de min man Edsviks­vä­gen glatt fram i säll­skap av si­na barn. Det är li­te oklart vad de gjor­de just där men kanske ha­de de köpt nå­got gott på Ga­teau.

Plöts­ligt stan­nar min man och stir­rar ner på mar­ken, där ne­re lig­ger en plån­bok helt över­gi­ven. Som den rättskaf­fens man han är tän­ker han sig att ta upp plån­bo­ken, öpp­na den och se vem som äger den för att på så vis kun­na läm­na den till dess rätt­mä­ti­ga äga­re. Hans hand skär ge­nom luf­ten och pre­cis när fing­er­top­par­na snud­dar vid det nöt­ta läd­ret för­svin­ner plån­bo­ken! Det är in­te så att den går upp i rök, ut­an den rycks ba­ra has­tigt un­dan och för­svin­ner upp i luf­ten. För­vir­rat ser sig det lil­la säll­ska­pet om, och när de lyf­ter blic­ken ser de någ­ra fnis­san­de barn up­pe på ett lågt tak. I hän­der­na har bar­nen en fis­ke­li­na och i slu­tet av den är nå­got knu­tet – en plån­bok. Min man och mi­na barn ha­de ut­satts för ett så kal­lat ”prank”.

När jag var barn kal­la­de vi det för bus. Det var bus av oli­ka slag som att bus­ringa till folk per te­le­fon el­ler på yt­ter­dör­rar och se­dan springa och göm­ma sig. Väl­digt ir­ri­te­ran­de ak­ti­vi­te­ter för de vux­na som drab­ba­des. I dag har jag full för­stå­el­se för den mamma som argt ru­sa­de ut på ga­tan och hyt­te med nä­ven när vi för and­ra gång­en bus­ringt på dör­ren och väckt hen­nes lil­la be­bis.

Det här med pranks har bli­vit en stor trend hos dagens yng­re ge­ne­ra­tion. Det finns en rad klipp och fil­mer på youtu­be som vi­sar just det­ta i många oli­ka va­ri­an­ter. Där finns till ex­em­pel ett par som satt i sy­stem att pran­ka varand­ra, fil­ma det­ta och läg­ga ut klipp på nä­tet. Där finns barn som gör det­sam­ma med si­na möd­rar, och där finns även klipp när ung­do­mar pran­kar vilt främ­man­de män­ni­skor på ga­tan.

Ny­li­gen kom jag hem ef­ter job­bet och kän­de di­rekt av en kons­tig stäm­ning i hu­set. En av min sö­ner såg be­klämd ut och när jag kom in i var­dags­rum­met för­stod jag var­för. Över den nya tv:n häng­de en filt och mot den lu­ta­de sig en lapp med föl­jan­de text: ”För­låt. Jag spe­la­de li­te fot­boll” och un­der tex­ten var en led­sen emo­ji ri­tad. Be­stört ryck­te jag bort fil­ten och fann en tv i per­fekt skick. Sam­ti­digt bör­ja­de en hel barn­kör ro­pa ”du är fett pran­kad, mamma!”

Ett lyc­kat hyss får jag nog till­stå, men mind­re lyc­kat var det se­dan när lil­le­bror skul­le dric­ka mjölk som hans sys­kon kryd­dat med vit­lökspul­ver. Då kän­de jag att det räck­te och bar­nen fick ploc­ka bort det hem­ma­gjor­da snu­set ur vå­ra kök­slå­dor och glad­pac­ket från to­a­sit­sen.

Det är ju in­te ba­ra barn som vill att vi ska kän­na oss fett pran­ka­de, ut­an även väd­ret. Den här vå­ren spå­ra­de väd­ret ur full­stän­digt med ”bus” och ”prank” näs­tan var­je dag. Vi skul­le lik­som ald­rig rik­tigt kun­na slapp­na av. När vår­jac­kan änt­li­gen ploc­kats fram bör­ja­de det snöa, och där stod man på Eds­bergs sport­fält och tit­ta­de på knat­te­fot­boll me­dan man bit­tert sak­na­de sin vin­ter­jac­ka. När sol­sto­lar­na änt­li­gen ta­gits fram och man för­sik­tigt vå­ga­de sig ut med kaf­fe­kop­pen, och vän­de sitt ble­ka an­sik­te mot so­len och slöt ögo­nen då kän­de man plöts­ligt ett ett­rigt stick av ha­gel över­ö­sa bå­de an­sik­te och kaf­fe­kopp.

Nu ver­kar väd­ret ha slu­tat bu­sa med oss och vi ser fram emot en lång, varm och so­lig som­mar. Ut­an hem­ma­gjort snus i kök­slå­dan el­ler ka­ra­mell­färg i schampoflas­kan.

Nu ver­kar väd­ret ha slu­tat bu­sa med oss och vi ser fram emot en lång, varm och so­lig som­mar. Ut­an hem­ma­gjort snus i kök­slå­dan el­ler ka­ra­mell­färg i schampoflas­kan.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.