Skal­lens föt­ter hörs svagt bakom hen­ne.

Vi i Sollentuna - - FRONT PAGE - SKRI­VEN AV SA­RA AHLMARK

Min­na ly­ser på de tre ge­stal­ter­na fram­för sig. För­klä­det är hårt åt­dra­get kring skärskal­lens hän­der och den gnyr li­te för var­je steg.

” Vi kanske ska los­sa li­te på knu­ten?” Jo­ne vän­der sig ils­ket om. ”Och vad­då, så att den kan smi­ta och skvall­ra för dom sto­ra?”

Jo­ne, skal­len och Val­le tras­kar be­stämt vi­da­re bland de oran­ge­gu­la lö­ven på sti­gen. Lill­skal­len kom­mer ef­ter väl­digt mot­vil­ligt.

”När vi kom­mer fram till sto­ra vägen vid ron­del­len, tar jag den. Så får ni springa i för­väg och be­rät­ta för dom and­ra. Och Jo­ne, var ex­tremt no­ga med att al­la mås­te hål­la sig lug­na.”

Jo­ne nic­kar ut­an att vän­da sig om. Hå­ret fly­ger en smu­la upp och ner när han rör på hu­vu­det.

Mös­sor be­hövs ock­så, tän­ker Min­na. Den kyl­fuk­ti­ga luf­ten så här pre­cis in­nan so­len skall gå upp får hen­ne att hutt­ra igen. Tänk om dom kun­de stan­na och se so­len ba­ra en kort stund. ”Spring nu!” Hon tar ett hårt tag i för­klä­des­rem­men och kli­ver ut på as­fal­ten. Skal­lens föt­ter hörs svagt bakom hen­ne.

Ol­le och hans gäng har haft en lyc­kad jakt. Nu står dom ut­an­för tun­nel­öpp­ning­en och de­lar matskat­ter­na så li­ka det går. Tre hö­gar. Blan­dat kon­ser­ver och torr­va­ror. Någ­ra and­ra ung­ar står med gam­nac­kar och tit­tar storögt på hö­gar­na som ba­ra väx­er ju mer Ol­le och dom två and­ra ploc­kar upp ur si­na ryggsäc­kar. En co­la-burk rul­lar plöts­ligt ur en av tra­var­na och träf­far med klon­kan­de kul­ler­byt­tor en tra­sig me­tall­s­ke­na som lö­per längs mar­ken. Till bar­nens fa­sa töms bur­ken py­san­de och spru­tan­de ut på sten­un­der­la­get. En av de tun­nas­te ung­ar­na i klung­an släng­er sig de­spe­rat ner på mar­ken och bör­jar fre­ne­tiskt slic­ka i sig den snabbt för­svin­nan­de läs­ken. Då kom­mer Jo­ne och Val­le.

” Vi har fång­at en skal­le”, flå­sar Jo­ne med Val­le häng­an­de, fläm­tan­de i hans hand.

He­la grup­pen skif­tar fo­kus från bå­de mattra­var och ut­spilld co­la och glor ga­pan­de för­vå­nat på Jo­ne och Val­le.

”Kom igen nu, smyg till­ba­ka till era hålor. Min­na kom­mer snart med skal­len.”

Or­den ver­kar in­te nå fram. He­la bar­naska­ran fort­sät­ter att oför­stå­en­de stir­ra. Ol­le kli­ver fram.

” Tror du vi går på den, el­ler? Ni för­sö­ker sä­kert ba­ra sno vår mat. Ni kan ju själ­va smy­ga till­ba­ka.”

Ol­le släng­er med nac­ken in mot hålor­na. Bar­nen runt om­kring ho­nom nic­kar.

Jo­ne för­sö­ker ta kon­troll över sin and­ning. Min­na kom­mer snart med skal­len, so­len kom­mer gå upp och ing­en fat­tar att då kom­mer allt va­ra för sent. Och dom kom­mer dö. Tan­kar­na bör­jar ske­na iväg. Han kän­ner sig svet­tig och vill­rå­dig. Val­le ryc­ker i hans arm och pe­kar bort mot sto­ra vägen. Där i gry­nings­lju­set ser dom al­la vad han pra­ta­de om. Min­nas si­lu­ett och bakom en mind­re li­te ku­tad va­rel­se som in­te är ett van­ligt barn. Det ser al­la. Ut­an ett ord hjälps de åt att bä­ra in allt ät­bart i hålor­na och för förs­ta gång­en får nog al­la ung­ar un­ge­fär li­ka myc­ket mat från nat­tens ut­flykt.

Min­na tän­ker att hon mås­te hin­na ner med skal­len in­nan det ljus­nar helt. Mås­te för­sö­ka mö­ta grup­pen med dom sto­ra och sät­ta hårt mot hårt. Lill­skal­le mot San­na och Bil­ly. Skal­len gnäl­ler när de är på väg ner i tun­nelns in­re svär­ta. På bå­da si­dor stir­rar barn­ö­gon i dunk­let. Be­red­da. Spän­da, vit­nan­de kno­gar runt ste­nar i var­je hå­lig­het. Min­na ser dom al­li­hop be­slut­samt i ögo­nen. Som skug­gor slu­ter dom upp bakom Min­na och den lil­la skal­len. Bar­nen vet att allt står på spel. Skärp­ta in och ut­and­ning­ar hörs in­ten­sivt i den ge­men­sam­ma ska­ran. Al­la är skräck­slag­na.

Då kom­mer bra­ket. Gi­gan­tis­ka sten­block som loss­nar från tun­nel­ber­get och dund­rar ner och bloc­ke­rar de­ras väg ner mot skal­lar­nas bo­ning. He­la barn­grup­pen spring­er bak­läng­es i pa­nik och ra­sar ner över varand­ra i en bland­ning av skrik och damm och små­sten. Så små­ning­om tyst­nar sten­rul­let. Bar­nen vå­gar bör­ja pro­va om de kan rö­ra si­na ar­mar och ben. Sten­dam­met läg­ger sig. Det jäm­ras och gråts. Sak­ta sking­ras klum­pen av ung­ar. De står råd­vil­la och tit­tar på varand­ra, den nya av­spär­ran­de sten­väg­gen och fram­förallt den lil­la skal­len som fort­fa­ran­de sit­ter fast i Min­nas för­klä­de. Den grå­ter ock­så. Nu hörs nå­got från and­ra si­dan ras­mas­sor­na. Det lå­ter som nå­gon som vrå­lar. Bar­nen skär­per ge­nast si­na sin­nen. Glöm­mer bort en stu­kad fot och si­na skrubb­sår. Räds­lan kom­mer kry­pan­de igen. Någ­ra hin­ner tän­ka att sten­mu­ren skul­le bli ett bra skydd mot ho­tet där­ne­re. Men nu känns det som dom står där bakom och är all­de­les för nä­ra. Bar­nen tit­tar på Min­nas grå­dam­mi­ga an­sik­te och hål­ler hårt i varand­ras hän­der. ” Vi mås­te hål­la ihop nu.” Min­na vis­kar. ” Till­ba­ka till hålor­na, för­sök så gott det går att hop­pa in i dom längst upp. Så många som möj­ligt i var­je.”

Hon vet in­te hur hon lyc­kas få al­la ung­ar att lyss­na och gö­ra som hon sä­ger, men hon tän­ker på hur hen­nes mam­ma gjor­de. Hon gör så. Sä­ger som mam­ma sa. Det kni­per i Min­nas bröst när hon bör­jar tän­ka på sin mam­ma. De satt och åt fru­kost när bus­sen kom. En mac­ka med ost och pap­ri­ka. Tunt med smör för an­nars blev det äck­ligt. Apel­sin­juice i Min­nas glas, mam­ma ha­de kaf­fe med lätt­mjölk. All­tid lätt­mjölk och lättcre­méfraiche och lät­ta. Min­na skul­le föl­ja med bus­sen och mam­ma skul­le kom­ma ef­ter. Hen­nes mam­ma som pro­te­ste­ra­de, skrek och gor­ma­de och smäll­de till tje­jen som för­sök­te ta Min­na med sig. Hon som för­kla­ra­de att al­la barn skul­le kö­ras i sä­ker­het, om det blev vär­re. Mam­ma i sin ljus­blå mor­gon­rock och vatt­ni­ga ögon. Till slut ha­de hon kra­mat Min­na så det gjor­de ont över­allt och sagt att hon äls­ka­de hen­ne mest av allt.

Hon mär­ker att hon står en­sam kvar med den lil­la skal­len. Al­la barn har kru­pit ihop i de små grot­tor­na. Smuts och tå­rar ut­an tröst. På and­ra si­dan den nya sten­väg­gen har vrå­lan­det tyst­nat. Nu hörs ba­ra ett dovt stö­kan­de. Det lå­ter mind­re och mind­re. Hon tar tag i den lil­la skal­len. Den föl­jer lik­som led­löst med i ban­det. Min­na hop­par in i en hå­la, hon im­po­ne­ras av hur vigt skal­len ba­ra hop­par ef­ter och sät­ter sig bred­vid hen­ne på sten­gol­vet. Den lil­la luk­tar rut­tet. Men man vän­jer sig vid att luk­ta il­la och va­ra hung­rig. Fast man blir trött och sur. Tröt­ta­re och su­ra­re när man nu har bli­vit al­las mam­ma. Är det där­för mam­mor är su­ra? För att dom är tröt­ta.

Skal­len kry­per ihop bred­vid Min­na. Buf­far sig li­te när­ma­re och som­nar. Min­na som­nar ock­så. Lik­som näs­tan al­la and­ra ung­ar. Dom är så tröt­ta, jämt är dom det. Al­la ut­om Ol­le.

So­len kom­mer gå upp och ing­en fat­tar att då kom­mer allt va­ra för sent.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.