Då får man väl lov att bju­da på sig själv.

Vi i Sollentuna - - Front Page - An­na Wet­ter­gård om miss­tag i var­da­gen.

Jag an­ser mig of­tast va­ra nor­mal­be­gå­vad, men ibland har jag da­gar då jag är helt fan­tas­tiskt puc­kad. Och då får man väl lov att bju­da på sig själv. Här kom­mer en be­rät­tel­se från går­da­gen. Jag skul­le ba­ra ta en li­ten pro­me­nad med hun­den, i en skog där jag in­te hit­tar så bra. Jag bru­kar gö­ra så att jag ba­ra går rätt ut i grön­sal­la­den och se­dan na­vi­ge­rar mig till­ba­ka till start­punk­ten med hjälp av kar­tan i mo­bi­len.

Kar­tan är så prak­tisk. En li­ten blå plupp vi­sar var man är. Ett ljus­blått fält fram­för plup­pen vi­sar vartåt man tit­tar. Idi­ot­sä­kert.

Om man in­te plöts­ligt får för sig att det ljus­blå fäl­tet i stäl­let vi­sar vad man har bakom sig. Då går man näm­li­gen åt helt fel håll. Tyd­li­gen kan man gö­ra det i en hel tim­me, ut­an att bör­ja ana oråd.

När jag till slut kom på vad jag höll på med var jag så långt ut i sko­gen, så trött, hung­rig och stres­sad att jag in­te ens or­ka­de bli arg på mig själv. Det var ba­ra att skrat­ta åt det he­la.

Så det är väl ba­ra att va­ra tack­sam för att man i al­la fall lyc­kas roa sig själv, när man nu ibland ska va­ra så in i bäng­en dum.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.