Flyk­ten mot lyc­ka

Vi i Sollentuna - - Front Page - Al­fons San­ti­kos

J ag vak­na­de av lju­det av ett bomb­ned­slag. Sam­ma för­skräck­li­ga ljud som dö­dar hund­ra­tals oskyl­di­ga män­ni­skor.

Jag hör­de pap­pa kom­ma in rum­met och sä­ga: ”Dags att ge sig av här ifrån.”

I går fick vi hö­ra att min far­bror ha­de gått bort. Pap­pa var up­pe he­la nat­ten. Han grät och drack.

Jag hör­de min lil­la­sys­ter Ma­ria ro­pa från un­der­vå­ning­en: ” Vi ska fly till Ita­li­en.” Jag och pap­pa gick ner. Min gam­la bru­na ryggsäck som ha­de va­rit i vår käl­la­re se­dan kri­get bör­ja­de stod pac­kad och klar fram­för mig nu. Vi skul­le läm­na vårt hem och fly till ett land som vi in­te ens kän­de till.

Min ryggsäck var pac­kad med ett par klä­des­plagg, en ara­bisk gram­ma­tik­bok och min glas­ku­la.

Vi sprang ge­nom de tom­ma för­stör­da ga­tor­na och så hän­de det som in­te fick hän­da – näs­ta bomb­ned­slag sked­de och hus ra­sa­de ner till ru­i­ner och det blev all­de­les grått i luf­ten. Sto­ra res­ter och hus­de­lar föll ner över min pap­pas kropp. Jag flyt­ta­de på det sto­ra bloc­ket med al­la kraf­ter jag ha­de kvar. Pap­pa tit­ta­de på mig med si­na bru­na ögon och sa: ”Sa­mir, jag är så stolt över dig, men jag kom­mer in­te att kun­na föl­ja med er.”

”Pap­pa! Nej! Du får in­te dö!”, skrek jag och kän­de tå­rar­na rin­na ner­för kin­der­na.

”Sa­mir”, sa pap­pa lugnt men an­strängt. ” Vi kom­mer att träf­fas igen, jag lo­var.”

”Nej pap­pa! Säg in­te så! Du får in­te läm­na mig!”, skrek jag. ”Jag lo­var”, sa pap­pa och slu­ta­de blin­ka. Mitt hjär­ta stan­na­de. Jag skrek allt vad jag ha­de av ils­ka och sorg. Mam­ma tog min hand och drog upp mig från mar­ken och bör­ja­de springa med mig och Ma­ria i fam­nen. Hu­sen bakom min rygg ra­sa­de ihop. Tå­rar­na föll ner som en flod över kin­den. Jag ha­de svårt att se på grund av tå­rar­na och den gråa luf­ten om­kring mig. Som tur var så bod­de vi vid Alep­pos kant så vi bod­de gans­ka nä­ra flykt­bus­sen som går var­je vec­ka.

Vi ha­de sprung­it kon­stant i fem mi­nu­ter och kom i god tid till bus­sen, som var över­full av folk på flykt. När vi ha­de satt oss på bus­sen och den bör­ja­de åka, såg jag att jag ha­de ett stort skrapsår vid knät som det for­sa­de blod ifrån. Jag var helt grå av smuts och ryggsäc­ken var så tra­sig den kun­de bli. Den ha­de hål i bot­ten och knap­par­na var bor­ta. Jag tit­ta­de på mam­ma och Ma­ria. Bå­da ska­ka­de och mam­mas gu­la kjol som hon äls­ka­de var för­störd av blod och smuts. Ma­ria såg rätt oskadd ut, ut­om att hon blöd­de li­te från hu­vu­det.

Ef­ter tre tim­mar ha­de vi änt­li­gen kom­mit till ha­vet. Fle­ra bå­tar stod upp­ra­da­de och det var minst tu­sen män­ni­skor i var­je li­ten båt. Jag tänk­te att så fort jag sät­ter fo­ten i en båt så är det ing­en åter­vän­do. Vi tog en oran­ge båt som knappt kun­de va­ra så stor som en As­ke­lad­den, sat­te på oss flyt­väs­tar och åk­te iväg med hund­ra män­ni­skor ut på ha­vet i hopp om att kla­ra re­san till Ita­li­en.

Ef­ter någ­ra da­gar och nät­ter på bå­ten vak­na­de jag upp en mor­gon och hör­de att al­la tjöt och sprang runt på bå­ten. Jag hann in­te tän­ka länge för­rän bå­ten sjönk un­der en stor våg. Det som in­te fick hän­da hän­de!

Vå­gens ström drog ner bå­ten och någ­ra män­ni­skor till bot­ten. Jag var un­der vatt­net jag med och in­såg di­rekt att det var lön­löst att för­sö­ka sim­ma upp­åt mot ytan. Ström­men var för stark. Jag fick syn på min glas­ku­la som flöt runt om kring mig. Plöts­ligt sken det ett starkt ljus i mi­na ögon från ku­lan. I lju­set var det fle­ra skep­na­der. Min fa­milj! Pap­pa, mam­ma, Ma­ria, far­bror Amir och res­ten av släk­ten.

Al­la var sam­la­de och stod i ett led i ku­lan och tit­ta­de på mig. Pap­pa som stod längst fram i le­det sträck­te ut sin hand mot mig. Han sträck­te den så långt att det såg ut som om han­den kom ut från den ly­san­de ku­lan. Jag höll på att få slut på luft och tit­ta­de upp mot ytan och se­dan mot den ski­nan­de ku­lan där ar­men var ut­sträckt.

Jag tve­ka­de. Se­dan slog det mig. Jag vil­le in­te ut­käm­pa mer li­dan­de. Jag vill in­te ut­käm­pa mer sorg. Jag ska ta det sto­ra ste­get bort från li­dan­de och orätt­vi­sor. Jag ska ta det sto­ra ste­get mot lyc­ka och har­mo­ni! Hej då, Sy­ri­en! Hej då, du grym­ma värld! Jag sträck­te mig mot pap­pas hand och när jag fick tag i den blev allt vitt. Jag blun­da­de och sa till mig själv: Jag är sä­ker nu, jag är sä­ker nu…

Jag tve­ka­de. Se­dan slog det mig. Jag vil­le in­te ut­käm­pa mer li­dan­de. Jag vill in­te ut­käm­pa mer sorg.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.