Er­far­na brand­män träf­fas med skratt & all­var

De har räd­dat barn, bygg­na­der och en ele­fant – nu träf­fas de i Råsun­da

Vi i Sundbyberg - - SIDAN 1 - Leif Oldenburg leif.oldenburg@di­rekt­press.se

Jag tog hand om en drunk­nad femå­ring för många år se­dan. Då var min son i sam­ma ålder.

Inga ja­man­de kat­ter i trä­den, inga ele­fan­ter i ka­na­ler och inga larm som tju­ter. Var­je ons­dag träf­fas brand­män i lugn och ro på Café Kär­ven i Råsun­da för att pra­ta min­nen och ta en morgonfika.

Runt lång­bor­det sit­ter ak­ti­va och fö­re det­ta brand­män. Mat­ti­as Karls­son med si­na 45 år är yngst, Jan Spång­berg, 72 år, är äldst. Sam­man­håll­ning­en och kam­rat­ska­pet går näs­tan att ta på.

– I det här yr­ket är man be­ro­en­de av varand­ra. Som rök­dy­ka­re går man in­te in en­sam i ett brin­nan­de hus. Man mås­te kun­na li­ta på varand­ra till hund­ra pro­cent, sä­ger Gun­nar Her­mans­son, 66.

Jan Spång­berg, 72, ar­be­ta­de i 36 år som brand­man och hål­ler med:

– Man so­ver ihop, äter ihop, id­rot­tar ihop, tvät­tar ihop och åker på larm ihop. Man blir sam­man­svet­sa­de.

Det pra­tas min­nen och skrat­tas.

Som när sta­tio­nen fick larm om en för­rymd chin­chil­la på Bok­vä­gen i Råsun­da. Dju­ret ha­de fast­nat i ett stup­rör. Las­se Ro­den­kir­chen stack ner han­den:

– Jag ha­de hands­kar på mig och fick tag i den. Men ha­de chin­chil­lan bi­tit så ha­de jag släppt ta­get, jag lo­var.

”Klätt­rar ba­ra läng­re upp”

El­ler när det lar­ma­des om att en ele­fant fal­lit ner i Djur­gårds­ka­na­len. Nej, det var ing­et april­skämt. Ele­fan­ten ha­de rymt från en cir­kus. Det kräv­des en kran­bil från Nac­ka för att få upp den på land­bac­ken igen.

Men om katten sit­ter fast i ett träd är det ing­en idé att lar­ma brand­kå­ren.

– Vi kan åka nå­gon gång för den goda sa­kens skull. Men of­tast klätt­rar ba­ra katten läng­re upp, sä­ger Gun­nar Her­mans­son.

– Och är­ligt ta­lat, hur många katt­ske­lett har du sett i ett träd? Katten tar sig all­tid ner själv förr el­ler se­na­re, sä­ger Jan Spång­berg.

Men kat­ter, chin­chil­lor och ele­fan­ter hör in­te till van­lig­he­ter­na. Var­da­gen hand­lar om brän­der och olyc­kor. Och visst är det en spe­ci­ell känsla att läm­na sin ar­bets­plats med vetska­pen om att man för­mod­li­gen har räd­dat liv. Men det finns även mör­ka sidor

– Jag tog hand om en drunk­nad femå­ring för många år se­dan. Då var min son i sam­ma ålder. Det kän­des tungt, minns Gun­nar Her­mans­son.

In­ne­ban­dy och larm

El­ler när Ka­ta­ri­na brand­sta­tion på Sö­der­malm för ett an­tal år se­dan fick larm om gas­lukt i en fas­tig­het. I en lä­gen­het låg en hel fa­milj, två vux­na och tre barn, dö­da. Då stäng­de sta­tio­nen för da­gen.

– Vi är men­talt för­be­red­da för det mesta. Men var­je dag är ny, man vet in­te vad som hän­da. Det kan bli in­ne­ban­dy och käk el­ler mas­sor av larm, sä­ger Gun­nar Her­mans­son.

Al­la runt bor­det är över­ens om att de har värl­dens bästa yr­ke.

– Ge­men­ska­pen är fan­tas­tisk. Det krävs en viss typ av män­ni­ska. Al­la har oli­ka roller men man mås­te kun­na job­ba till­sam­mans. Om man in­te kan job­ba i grupp så trivs man in­te med job­bet, sä­ger Gun­nar Her­mans­son.

Snart är det dags för den år­li­ga fes­ten i kam­rat­för­e­ning­en Rö­de Ha­nen. I år hål­ler man till i gym­nas­tik­sa­len på Sol­na brand­sta­tion på Ekens­bergs­vä­gen.

– Det blir nog mest pen­sio­nä­rer men al­la är väl­kom­na, sä­ger Gun­nar Her­mans­son som lo­vat att an­sva­ra för af­to­nens me­ny,

Kväl­len in­le­des med en tyst mi­nut för de brand­män som gått bort un­der året.

FO­TO: LEIF OLDENBURG

MORGONFIKA. Var­je ons­dags­mor­gon sam­las de på Café Kär­ven. Från vänster: Mat­ti­as Karls­son, Ste­fan Witt­berg, Las­se Ro­den­kir­chen. I sof­fan: Hå­kan Ar­ke­ving, Gun­nar Her­mans­son, Chris­ter Sten­berg och Jan Spång­berg.

FO­TO: SOL­NA STAD/BO BOËSEN

VINDSBRÄNDER. Brand på Kryss­ham­marvä­gen. På 1970-ta­let in­träf­fa­de fle­ra vindsbränder i Sol­na.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.