”I or­ten be­hö­ver vi varand­ra”

Vi i Tensta - - SIDAN 1 - Me­lo­dy Fars­hin Krö­ni­kör

u mer Stock­holm väx­er i in­vå­na­ran­tal, desto mer bred­das vår syn och re­fe­rens­ram.

Det mång­kul­tu­rel­la ut­bu­det har bli­vit så myc­ket stör­re, och det är lät­ta­re att hit­ta an­knyt­ning­ar till oli­ka di­aspo­ror. Vi lär oss så myc­ket mer när allt är så till­gäng­ligt. Men sam­ti­digt som sta­den väx­er och be­ri­kas, blir skill­na­der­na ock­så mer på­tag­li­ga.

Ti­di­ga­re trod­de jag att det ba­ra var jag som fick den kons­ti­ga käns­lan när jag in­te hör­de hem­ma i ett om­rå­de. Min per­son­lig­het tving­a­des till att bli mer an­strängd, när jag kän­de att allt jag är och är van vid kan be­trak­tas som fel. An­pas­sad till den ni­vån att det blir be­svär­ligt, fastän mitt av­slapp­na­de till­stånd egent­li­gen är tu­sen gång­er bätt­re än min strikt kon­trol­le­ra­de re­strik­ti­va fals­ka fa­sad.

Men än­da sen jag lärt mig att sät­ta ord på käns­lan så har jag mött på allt fler som upp­le­ver ex­akt sam­ma sak. Vi kän­ner till sce­na­ri­ot och ser det kom­ma på mils av­stånd. På ar­betsin­ter­vjun, ar­bets­plat­sen el­ler i all­män­na of­fent­li­ga rum.

I vå­ra äls­ka­de men sam­ti­digt ha­ta­de or­ter finns hem­käns­lan. Bekväm­lig­he­ten.

Brö­der och syst­rar, most­rar och amos. Mat från he­la värl­den, och hög­ti­der från al­la kul­tu­rer och re­li­gi­o­ner. Slang som mix­ar al­la språk. Skämt om allt som är var­dag för oss. Men det är ock­så här krabb­hin­ken finns. Om det nå­gon­sin går för bra för dig, så finns det all­tid nå­gon som är re­do att dra ner dig. Upp­back­ning finns, men ifrå­ga­sät­tan­det med. Även om vi bli­vit bätt­re på att mär­ka av krab­ban­det idag så är det starkt. Att skrat­ta åt nå­gon med för sto­ra dröm­mar, driva med den som vill sat­sa på sin pas­sion. På­min­nel­sen om att vi al­la sit­ter i sam­ma båt, och att den är och för­blir en rut­ten båt.

En an­nans fram­gång be­hö­ver in­te va­ra den and­ras för­lust. Tvärtom, ju mer vi lyf­ter varand­ra desto läng­re kan vi kom­ma till­sam­mans.

I ett sy­stem där så många dör­rar stängs i vå­ra an­sik­ten be­hö­ver vi varand­ra mer än nå­gon­sin för att lyc­kas stånga oss fram. Vi får öpp­na vå­ra eg­na dör­rar, och se till att öpp­na för varand­ra.

Men krabb­ning er­känns ald­rig. Du re­ser dig obe­rörd, med pon­dus och själv­för­tro­en­de mitt i hin­ken. Fastän kri­tik från ens hem tar på en mer än al­la re­kry­te­ra­res ne­kan­den.

Och me­dan det ty­värr har bli­vit ru­tin att gå på min­nes­stun­der varan­nan vec­ka så fort­sät­ter vi vå­ra liv oför­änd­rat. Kämpar i hams­ter­hju­len, dö­dar vå­ra dröm­mar, stry­per vår sorg och pos­tar per­fek­tio­nism på so­ci­a­la me­di­er.

Vi kämpar för att ska­pa de per­fek­ta till­stån­den. Med rätt klä­der och rätt de­ko­ra­tion. Ban­de­rol­ler, he­li­um­bal­long­er med tryck, par­ty­flag­gor, tår­tor och gå­vor. Svet­ti­ga och an­sträng­da för att al­la ska må bra och ha kul. För att få de per­fek­ta bilderna. För att se­dan hö­ra att nå­gon sa ”äh, det var in­te värs­ta gre­jen”.

Vå­ra för­äld­rar såg vän­ner gif­ta sig på flyk­ting­för­lägg­ning­en i brud­klän­ning­ar som nå­gon lå­nat av en tred­je part. Ut­an svä­van­de tår­tor, fyr­ver­ke­ri­er el­ler hash­tags så fi­ra­de de fullt ut. På sam­ma golv som de ha­de som mat­sal fi­ra­des det stort med ojäm­na plast­blom­mor och gläd­je än­da tills so­len kom upp igen.

Tänk om vi kun­de ge mer shou­touts till varand­ra istäl­let för skott.

Pus­ha varand­ra i stäl­let för att tys­ta.

Haj­pa i stäl­let för att ha­ta.

Sce­ner­na vi ska­par när vi fak­tiskt enas är otro­li­ga. Ing­en an­nan kan lyf­ta och ta va­ra på or­ten mer än or­ten själv.

Ing­en an­nan kan lyf­ta och ta va­ra på or­ten mer än or­ten själv.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.