Allt är sig likt, och än­då in­te

Vi i Tensta - - NYHETER - Inga Har­nesk Krö­ni­kör

Skriv en krö­ni­ka! Om vad då? Allt är som det bru­kar va­ra och det har jag ju be­rät­tat om förr! Men gran­nen (Erling, ni vet) på­pe­ka­de att det är vac­kert väder – och då bor­de jag gå ut för att få li­te sol. Ok, jag be­slu­ta­de mig för att ta en pro­me­nad. Jag tog långa pro­me­nad­vä­gen från Re­actor och Ung­do­mens Hus för­bi Gran­bys boll­plan och hamnade vid Hus­by Gård. Där hör­des takt­fas­ta trum­slag från en li­ten grupp som dan­sa­de med lyf­ta käp­par (kors?) i hän­der­na. In­till dem ha­de man tänt ett stort spet­sigt eld­bål av gre­nar. Runt om­kring var gräs­pla­nen fylld av män­ni­skor – män till väns­ter och kvin­nor till hö­ger. Det var nog 1000 män­ni­skor trod­de en man i en bil, som jag frå­ga­de. Det var en fest­lig­het för er­i­tre­ans­ka krist­na, sa­de han.

Men jag ha­de tänkt gå än­da till Akal­la by: till kafé­et för att äta en av de­ras räk­mac­kor och sen vi­da­re till Mel­lan­går­den bakom dans­ba­nan för att få en prat­stund med nya och gam­la be­sö­ka­re och ta en fi­ka med all­de­les för myc­ket gott hem­bakt. En så­dan här dag är det un­der­bart att sit­ta på far­stubron och småpra­ta om stort och smått.

Vi njöt av den här stun­den i den här uni­ka mil­jön om­kring oss. Fort kom vi för­stås in på vad som even­tu­ellt kun­de ho­ta idyl­len – på grund av di­ver­se mark­nads­kraf­ter el­ler and­ra sam­hälls­för­hål­lan­den. Nå­gon var pes­si­mis­tisk – and­ra – som jag – an­såg att man kun­de åstad­kom­ma nå­got po­si­tivt re­dan i nu­et. Synd att ba­ra ge upp. För­e­nings­li­vet ger oss en möj­lig­het. Men de som in­te vill va­ra med i för­e­ning­ar då?

Jag var lat och tog bus­sen hem. Ut­an­för Mi­ca­sas hör­na satt två sö­ta ton­års­flic­kor – en i sjal och en ut­an. De tit­ta­de vän­ligt på mig och jag tog chan­sen och sat­te igång: Vad gör så här fi­na flic­kor en sån här dag? 1) Finns det nå­got ro­ligt att gö­ra i Hus­by? ”Nej” sa de le­en­de. 2) Trivs ni i Hus­by? ”Ja” sa de med ef­ter­tryck. 3) Hur kom­mer det sig – det finns ju ing­et ro­ligt här? ”Det är vän­ner­na” sva­ra­de de. 4) Trivs he­la familjen? ”Jaa” blev sva­ret. Då var jag nöjd. ”Ha en bra dag” ro­pa­de de ef­ter mig.

Ut­an­för min egen port stod en välskött, sil­ver­fär­gad bil och bred­vid den 5-7 unga män. En rul­la­de en ci­ga­rett och jag und­ra­de om han kun­de bju­da mig på en. Han tyck­te in­te det var lämp­ligt. Jag rö­ker in­te, vil­le ba­ra kol­la re­ak­tio­nen. ”Är det för­bju­den va­ra?” frå­ga­de jag. ”Nej, ba­ra bra­si­li­ansk to­bak” sa en an­nan kil­le. ”Flott bil”, sa han sen och pe­ka­de på den. ”Ja, hur har ni fått tag i den”? frå­ga­de jag miss­tänk­samt. ”Tek­nis­ka kun­ska­per” sva­ra­de han – han var bil­tek­ni­ker. ”Vi köp­te den som skrot – det fanns in­te ens en dörr” fick jag ve­ta. ”Hur skall jag kun­na tro på allt det­ta?” frå­ga­de jag be­kym­rat. De såg lugnt och av­spänt på mig. Ver­ka­de in­te stör­da av frå­gan. Ver­ka­de rik­tigt trev­li­ga. ”Jag be­stäm­mer mig för att jag gör det”, sa jag. ”Det är hur som helst bra om vi kan pra­ta med varann”, tyck­te jag. ”Ja, det är vik­tigt” tyck­te de ock­så. Vi skil­des och öns­ka­de varann ”en bra dag”

Den här pro­me­nad­vä­gen har jag be­skri­vit förr – ett par gång­er tror jag, men det blir li­te oli­ka in­ne­håll var­je gång. Allt är sig allt­så in­te rik­tigt likt, som jag först trod­de.

En så­dan här dag är det un­der­bart att sit­ta på far­stubron och småpra­ta om stort och smått.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.