H

Vi i Tensta - - NYHETER -

us­by har all­tid va­rit mitt hem, min flag­ga, min iden­ti­tet. Men den se­nas­te ti­den har jag haft en kons­tig hem­läng­tan, fastän jag är hem­ma. Jag läng­tar till­ba­ka till gam­la Hus­by. När för­äld­rar­na vän­ta­de mig bod­de de fort­fa­ran­de på flyk­ting­för­lägg­ning­en i Karlsko­ga. Pap­pa har på­tag­ligt of­ta be­rät­tat om hur be­svär­ligt det var att be­hö­va åka till and­ra stä­der för att få tag på ris. Det var in­te ens bra ris hel­ler. Det var in­te lång­kor­nigt bas­ma­ti­ris, så trots allt be­svär så var de in­te ens gla­da i slutän­dan.

Han pra­tar fak­tiskt mer om hur plåg­sam jak­ten på ris har va­rit, än flyk­ten från hem­lan­det. Per­siskt ris är he­ligt. Han ha­de på ryk­tes­vä­gar hört om en livs­me­dels­bu­tik i Stock­holm som sål­de kor­rekt bas­ma­ti­ris, näm­li­gen Sa­lam Kur­da. Pap­pa ring­a­de in Hus­by på kar­tan som sin uto­pi. Hus­by blev må­let, och jag har Sa­lam Kur­das in­köpsval att tac­ka för upp­väx­ten här.

På nå­got vis lyc­ka­des farsan och någ­ra and­ra fa­mil­jer få till­gång till en lä­gen­het i Akal­la, och någ­ra år se­na­re var dröm­men upp­fylld. En lä­gen­het på Ni­da­ros­ga­tan blev dröm­lä­get. Att bä­ra hem 10 ki­lo ba­ba-märkt ris från Sa­lam till Ni­da­ros var ingen­ting jäm­fört med re­san Öre­bro-Karlsko­ga för un­der­känt pla­gi­a­tris.

Hus­by och de fles­ta mil­jon­pro­gram såg ge­ne­rellt an­norlun­da ut då, det var än­då en bland­ning ut­av re­la­tivt ny­an­län­da och de­ras barn, men även många et­nis­ka svens­kar och in­omnor­dis­ka in­vand­ra­re. En kom­bi­na­tion av ar­be­tar­klass och ny­star­ta­de liv lev­de här. Vi tänk­te in­te ens på ter­mer som för­ort el­ler so­cio­e­ko­no­miskt ut­sat­ta om­rå­den, jag för­stod ba­ra att vi bod­de en­ligt ci­tat ”långt ifrån stan”.

Det förs­ta min­net jag har av seg­re­ga­tio­nens kon­se­kven­ser är från det fria skol­va­let. Det in­för­des i bör­jan på 1990-ta­let och mot mit­ten ut­av år­tion­det så var skill­na­den syn­lig. För­äld­rar kun­de nu pla­ce­ra si­na barn i själv­val­da sko­lor i stäl­let för att pla­ce­ras i när­mas­te sko­la i om­rå­det. Även om vi var för små för att för­stå det så blev ef­fek­ten näs­tan som en et­nisk rens­ning. Jag minns att jag und­ra­de vart de blon­da bar­nen tog vägen.

Strax där­ef­ter bör­ja­de kri­mi­na­li­se­ring­en av för­or­ten, och slut­sta­tio­ner­na bör­ja­de kal­las för ghet­ton. Jag viss­te knappt vad det in­ne­bar, men ter­men tog över på en natt, och det kom med egen­ska­per. Tyd­li­gen kom­mer macho­kul­tu­ren här­i­från, tyd­li­gen är vi tju­var och skur­kar från ghet­tot. Jag var fort­fa­ran­de för li­ten och för för­vir­rad för att rik­tigt för­stå var­för det­ta sa­des om mitt hem, och vad det fak­tiskt be­tyd­de.

Där­ef­ter kom gent­ri­fi­e­ring­en, och ak­ti­vis­men väck­tes tätt in­på. I dag är döds­skjut­ning­ar­na det mest ak­tu­el­la i Jär­va. Att se fa­sa­den änd­ras i Hus­by har va­rit plåg­samt. Går­dar där vi lärt oss ta vå­ra förs­ta steg. Lä­gen­he­ter där vi läx­ats upp och vux­it upp. Bro­ar­na som nu ser ut som film­rek­vi­si­ta från Matrix.

Jag minns än i dag hur vi dund­ra­de till Tem­po da­gen det öpp­na­de för att de ha­de så bil­ligt go­dis, oli­ka go­dis ha­de sam­ma ge­men­sam­ma smak av kon­ser­ve­rings­me­del men det var så bil­ligt att det blev fest. Nu har Tem­pos lo­kal stått tom och stängd i må­na­der.

Trots fa­sa­dens skill­nad så har män­ni­skor­na all­tid på­mint mig om mitt hem. Vi åld­ras och för­änd­ras, och or­ten li­kaså. Men just nu har or­ten änd­rats mer än vi. Jag skic­kar hem brö­der nu, och är kon­stant oro­lig för dem, det bru­ka­de va­ra tvärtom?

Från att oli­ka barn in­te le­ker, till att din själv­bild upp­munt­ras till att kri­mi­na­li­se­ras och nu läm­nas or­ten för att själv­sa­ne­ras?

Ha­de det tillå­tits gå så långt i and­ra stads­de­lar?

Me­lo­dy Fars­hin Krö­ni­kör

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.