Fins­ka för­e­ning­en tar plats i ny dokumentär

SVT gör dokumentär om fin­nar som kom till Sve­ri­ge och Väs­by för att ar­be­ta hårt – och blev kvar

Vi i Väsby - - Sidan 1 - Char­lot­te Årling char­lot­te.ar­ling@ di­rekt­press.se

De kom till Sve­ri­ge på 1960-, 70- och 80-ta­let för att ar­be­ta, och många av dem blev kvar. Till hel­gen sän­der SVT den förs­ta de­len av do­ku­men­tä­ren ”Hårt ar­be­te – ko­va työ” om ar­bets­krafts­in­vand­rar­na från Fin­land som stä­da­de, svet­sa­de, bygg­de och pac­ka­de. In­te minst i Väs­by.

– Det fanns hur många jobb som helst, sä­ger Väs­by­bon Kaarina Ke­ski­nen som med­ver­kar i do­ku­men­tä­ren.

De kom till Sve­ri­ge för att här fanns det jobb. Mas­sor av jobb. Ma­ra­bou­fa­bri­ken, Jäst­bo­la­get, Me­tall­ver­ken, Löwen­ströms­ka sjuk­hu­set och många fler ar­bets­gi­va­re skrek ef­ter ar­bets­kraft. Man kun­de få bör­ja sam­ma dag.

– Kan du ta kvälls­skif­tet i dag? Här är di­na klä­der, kun­de de sä­ga på ar­betsin­ter­vjun.

SVT- do­ku­ment ären ”Hårt ar­be­te – ko­va työ” fil­ma­des bland an­nat hos Fins­ka för­e­ning­en i Upp­lands Väs­by. På 70-, 80- och 90-ta­let vi­bre­ra­de för­e­ning­en av liv och an­ord­na­de så­väl id­rotts­ak­ti­vi­te­ter för barn som väl­be­sök­ta dansaft­nar för vux­na. Nu be­står den mest av pen­sio­nä­rer; de som ut­gjor­de den ti­dens ar­bets­krafts­in­vand­ring.

– Vi är tack­sam­ma för att Sve­ri­ge tog emot oss, sä­ger Oi­va Haa­ra­nen som kom till Sand­vi­ken som 17-åring och till Väs­by någ­ra år se­na­re.

– Jag tror att al­la fin­län­da­re i Sve­ri­ge är nöj­da med si­na liv här. Vi som ba­ra skul­le va­ra här över som­ma­ren, el­ler som ba­ra skul­le job­ba ett år och tjä­na ihop till­räck­ligt till en bil... sä­ger Pir­jo Bofjäll som kom hit som 19-åring, träf­fa­de sin nu­va­ran­de man ef­ter en vec­ka och blev kvar. Att det hand­la­de om hårt ar­be­te, ko­va työ, in­ty­gar samt­li­ga. Pir­jo Bofjäll be­rät­tar om en flic­ka som bli­vit skol­trött och tog jobb på Ma­ra­bou­fa­bri­ken. Ef­ter ett år gick hon till­ba­ka till sko­lan. Job­bet var tungt, väl­digt styrt och in­te alls fritt.

– Det var hårt ar­be­te, men det var ge­men­skap, du fick lön, du fick bo­stad, sä­ger Pir­jo Bofjäll. De här job­ben finns in­te åt vå­ra flyk­ting­ar i dag. Vi fick in­te bi­drag och in­te SFI, men vi ha­de i al­la fall jobb från förs­ta da­gen och kom na­tur­ligt in i det so­ci­a­la och lär­de oss språ­ket.

Oi­va Haa­ra­nen kom till Sve­ri­ge när han var 17 år ef­ter att ha bett sin bror fixa ett jobb åt ho­nom på järn­ver­ken i Sand­vi­ken. Ef­ter någ­ra år flyt­ta­de han till Väs­by och job­ba­de på me­tall­ver­ken, lands­ting­ets in­köps­cen­tral och de sista 24 åren på DAB Den­tals la­ger i Run­by.

– Jag ha­de ald­rig nå­gon tan­ke på att flyt­ta till­ba­ka till Fin­land. Jag åker dit och häl­sar på, men jag sak­nar det ald­rig, sä­ger Oi­va Haa­ra­nen.

In­te hel­ler He­ik­ki Ne­va­lai­nen ha­de nå­gon­sin någ­ra pla­ner på att åter­vän­da till Fin­land.

– Jag kom till Sve­ri­ge 1975 och Väs­by 1985. Jag job­ba­de på Jäst­bo­la­get i 24 år, me­ka­nis­ka verk­sta­den. Se­dan sa­de jag upp mig och flyt­ta­de till NCC och job­ba­de med allt möj­ligt: byg­ga, ri­va, rör­jobb, sä­ger han.

Kaarina Ke­ski­nen kom hit med man och ett barn som 24-åring. Hon ha­de en an­nan in­ställ­ning än Oi­va och He­ik­ki.

– Jag vil­le ald­rig hit, men min gub­be tja­ta­de på mig så till slut sa­de jag ja. Han kör­de last­bil och job­ba­de natt och ha­de trött­nat på sitt jobb. Jag job­ba­de på fisk­fa­brik, sä­ger hon.

Till en bör­jan fick bå­da jobb på Ma­ra­bou, se­dan leds­na­de Kaarina Ke­ski­nen och sa­de upp sig. Ef­ter det blev det Jäst­bo­la­get, Löwen­ströms­ka och sist Väs­by­hem i 23 år där hon först var stä­ders­ka, se­dan job­ba­de på mark och park och sist var kvar­ter­svärd.

– Tanken var he­la ti­den att vi ska bo här i någ­ra år,

”Jag vil­le ald­rig hit, men min gub­be tja­ta­de på mig så till slut sa­de jag ja.”

se­dan flyt­ta till­ba­ka till Fin­land. Det var nog där­för vi in­te kän­de oss som hem­ma i bör­jan och bör­ja­de läng­ta till­ba­ka till Fin­land. Men nu skul­le jag ald­rig flyt­ta. Al­la barn och barn­barn är här. Nu är det Sve­ri­ge som är hem­ma, sä­ger hon.

Fanns det verk­li­gen så otro­ligt många jobb på den ti­den? – Ha­ha­ha, skrat­tar Oi­va Haa­ra­nen, He­ik­ki Ne­va­lai- nen och Kaarina Ke­ski­nen och sä­ger att ja, så var det.

– 1980-ta­let, det var fi­na ti­der, sä­ger Oi­va Haa­ra­nen.

– Det fanns hur många jobb som helst, sä­ger Kaarina Ke­ski­nen. Nu­för­ti­den är det myc­ket svå­ra­re, man mås­te ha va­rit pre­si­dent för att få jobb. Det är just det där att man mås­te kun­na så jäk­la myc­ket.

HETT. Kort­spel är en populär sys­sel­sätt­ning bland pen­sio­nä­rer­nai Fins­ka för­e­ning­en. Lo­ka­len har öp­pet kloc­kan 9–12.30 och då kom­mer många hit för att so­ci­a­li­se­ra och pra­ta fins­ka.

FOTO: MIMMO HILDÉN/SVT

HÅRT AR­BE­TE. Mai­ja Ron­ka­i­nen, pen­sio­ne­rad stä­ders­ka, på åter­be­sök på Rund­by­sko­lan i Upp­lands Väs­by där hon ar­be­ta­de som stä­ders­ka i många år.

FOTO: CHAR­LOT­TE ÅRLING

BE­RÖM­DA. Fin­nar­na gil­lar att dan­sa och Fins­ka för­e­ning­en var be­römd för si­na dan­ser i Väs­by på 1970-, 80- och 90-ta­let.

FOTO: CHAR­LOT­TE ÅRLING

FOTO: CHAR­LOT­TE ÅRLING

AR­BETS­KRAFT. Oi­va Haa­ra­nen och He­ik­ki Ne­va­lai­nen kom till Sve­ri­ge när de var 17 re­spek­ti­ve 19. Kaarina Ke­ski­nen kom hit med man och ett barn när hon var 24.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.