Så ser skadedjursutrotaren på stockholmaren
I jakt på stockholmarnas sanna natur möter vi de människor som varje dag utsätts för vårt lynne. Denna vecka: Skadedjursbekämparen. Kackerlackor, råttor, löss och getingar – det är Mireya Hanssons jobb att döda de stockholmare som vi inte vill veta av. Som skadedjurstekniker kommer hon både människor och kryp nära inpå livet.
Vad säger folk när du kommer hem till dem för att befria dem från ohyra?
– De är glada att jag dyker upp. Det händer att folk gråter, de är rätt frustrerade. Allt beror på hur långt paniken slagit in. Skäms de? – Ja, skadedjur är fortfarande tabu, vilket är synd. Det gör att man väntar med att söka hjälp vilket gör mitt jobb mycket svårare. Saker eskalerar fort och det kan ha spridit sig till grannen. Men oftast är det inte kundens fel. Sådant här har inte med hygien att göra och vi måste få bort den stämpeln.
Händer det att stockholmarna blir ilskna?
– Ja, hos vissa har frustrationen gått så långt att de blir arga på mig, som om det vore mitt fel. Och jag förstår det, det lever ett blodsugande djur i din säng och du vet att det finns där varje natt när du ska lägga dig. Det blir psykiskt jobbigt. Då får jag vara lyhörd och förklara hur det fungerar.
Har du varit med om något extremt?
– Förra året, under getingsommaren, fick jag ta hand om ett åtta våningar stort getingbo. De hade fått bygga ostört på en vind. Boet var stort som en badboll och fyllde två sopsäckar. En annan gång så lyste jag med ficklampan in i ett becksvart utrymme. Plötsligt lyste 12 par ögon tillbaka mot mig. Då var det inte så kul att krypa in där.
På tal om det, hur är stockholmsråttan?
– Den finns. Men när media skriver mycket om det kan det bli lite hysteri. Stockholmarna ringer så fort de sett en råtta springa över vägen. Det är svårt för oss att göra något åt.
Vad säger människor om ditt jobb?
– ”Usch är det inte äckligt och läskigt?”. Men någon måste göra det. Det är kul att hjälpa folk och problemlösandet är det roliga.