Skat­ten + dö­den = mi­na fa­vo­ritäm­nen

Vi i Vasastan - - Hej Vasastan - CHRISTOF­FER RÖST­LUND JONS­SON Re­por­ter

”Ing­et är sä­kert i li­vet för­u­tom dö­den och skat­ter”. Där har ni ett sön­der­tja­tat ci­tat. Det är ba­ra Vol­taires dra­vel om att dö för nå­gons rätt att va­ra dum i hu­vu­det, som är sag­gi­ga­re. Dels var det in­te Vol­tai­re som sa det, dels är det få som de facto är redo att dö för, tja, en na­zists rätt att va­ra just na­zist.

Hur som helst: dö­den, skat­ter! Jag äls­kar dem bå­da. Och spe­ci­ellt när de sam­man­fal­ler. Som i mitt re­por­tage om Nya kre­ma­to­ri­et, som du hit­tar läng­re fram i tid­ning­en. Un­der mi­na år som re­por­ter har jag pro­fi­le­rat mig som en KK-re­por­ter: kyr­ko­går­dar och kre­ma­to­ri­er. Trots att mi­na lätt­spö­ka­de kol­le­gor sit­ter allt läng­re bort från mig i vår lunch­kryp­ta, så gil­lar jag att be­va­ka det som har be­rö­ring med det (ic­ke-ex­i­ste­ran­de) li­vet ef­ter det­ta. Och nej, det är in­te en livs­kris, som en vän an­märk­te ny­li­gen då mitt Instagram­kon­to för­vand­lats till ett änd­löst flö­de från mitt nya hap­py pla­ce Nor­ra be­grav­nings­plat­sen.

Nun­nor, kyr­kor, ben­går­dar – fa­vo­ritäm­nen! Och be­sö­ket på kre­ma­to­ri­et, där jag fick se ett lik brin­na upp, var en pe­ak. För där läm­nar vi allt som har med det sakra­la att gö­ra, och sänks ner i den stan­dar­di­se­ra­de tjäns­te­man­na­by­rå­kra­tin som han­te­rar dö­da med­bor­ga­re i ett mo­dernt se­ku­la­ri­se­rat sam­häl­le. En kropp är en kropp och al­la ska vi dö, var god fyll i det här for­mu­lä­ret tack.

My­si­gast var tun­nan som fo­to­graf Källdén ryg­ga­de till­ba­ka från. Där låg pro­te­ser som in­te brin­ner. Me­tal­len, som en gång be­ta­lats via vår äro­ri­ka skat­te­fi­nan­si­e­ra­de vård, är värd peng­ar. Så allt åter­an­vänds, och vins­ten går till­ba­ka till – skat­te­be­ta­lar­na.

Dö­den. Skat­ter. Ound­vik­ligt. Och vac­kert.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.