30 år med gläd­je och man­do­lin i tun­neln

Carl Lind­blom, 75, har stått på Tun­nel­ga­tan och spe­lat man­do­lin näs­tan var­je dag i 30 år. All­tid le­en­de, of­ta skrat­tan­de. ”Jag blir så glad av män­ni­skor”, sä­ger han.

Vi i Vasastan - - Sidan 1 - Be­rät­tat för Mim­mi Ep­ste­in

Ett äld­re par bru­ka­de gå för­bi för­ut. Se­dan kom ba­ra han, hon ha­de dött. Han vil­le att jag skul­le spe­la på be­grav­ning­en

Som li­ten pro­va­de jag att spe­la gi­tarr och ban­jo men jag pas­sa­de lik­som in­te för det. 1979 såg jag en an­nons om en man­do­lin­kurs som jag an­mäl­de mig till. Det kos­ta­de 140 kro­nor per ter­min. Jag bör­ja­de ta pri­vat­lek­tio­ner ock­så och lär­de mig in­stru­men­tet från grun­den.

1985 bör­ja­de jag spe­la på ga­tor och torg, bland an­nat i Gam­la stan. Två år se­na­re var jag på väg att kö­pa en el­mo­tor på Bir­ger Jarls­ga­tan och gick ge­nom tun­neln på Tun­nel­ga­tan. Se­dan dess har jag stått här. Det är lju­det som av­gör, det blir så bra.

Nu är jag pen­sio­när men jag ar­be­ta­de ti­di­ga­re på en elekt­ro­nik­fir­ma. Då bru­ka­de jag spe­la ef­ter job­bet. I dag blir det i snitt 4-5 tim­mar om da­gen.

Jag he­jar på en mas­sa män­ni­skor. Det är ro­ligt, man blir så glad. Ibland hän­der det att folk stan­nar och be­rät­tar sa­ker om si­na liv. Då lyss­nar jag. Det kan va­ra nå­gon som pra­tar om ett byg­ge på sitt lant­stäl­le el­ler nå­gon som har va­rit med om en tra­fi­ko­lyc­ka.

Ett äld­re par bru­ka­de gå för­bi för­ut. Se­dan kom ba­ra han, hon ha­de dött. Han vil­le att jag skul­le spe­la på be­grav­ning­en i Jo­han­nes kyr­ka. Det var gans­ka myc­ket folk. Det kän­des som ett he­dersupp­drag.

Det var an­norlun­da på 80-ta­let. Då var väg­gar­na ner­klott­ra­de och ing­en cyk­la­de här. Det var lug­na­re.

Var­för är jag all­tid glad? Det är svårt att för­kla­ra, det ba­ra kom­mer när jag häl­sar på och pra­tar med män­ni­skor. Jag är in­te re­li­giös men jag tror på att män­ni­skor på jor­den ska upp­munt­ra och stöd­ja varand­ra. Ung­ar är så fi­na, de är det bäs­ta som finns. De stär­ker en ock­så.

Men jag blir led­sen när folk som bru­ka­de gå här förr för­svin­ner.

Hur länge jag ska stå här? Li­vet ut. Så får det bli.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.