30 år med glädje och mandolin i tunneln

Carl Lindblom, 75, har stått på Tunnelgatan och spelat mandolin nästan varje dag i 30 år. Alltid leende, ofta skrattande. ”Jag blir så glad av människor”, säger han.

Ett äldre par brukade gå förbi förut. Sedan kom bara han, hon hade dött. Han ville att jag skulle spela på begravningen

Som liten provade jag att spela gitarr och banjo men jag passade liksom inte för det. 1979 såg jag en annons om en mandolinkurs som jag anmälde mig till. Det kostade 140 kronor per termin. Jag började ta privatlektioner också och lärde mig instrumentet från grunden.

1985 började jag spela på gator och torg, bland annat i Gamla stan. Två år senare var jag på väg att köpa en elmotor på Birger Jarlsgatan och gick genom tunneln på Tunnelgatan. Sedan dess har jag stått här. Det är ljudet som avgör, det blir så bra.

Nu är jag pensionär men jag arbetade tidigare på en elektronikfirma. Då brukade jag spela efter jobbet. I dag blir det i snitt 4-5 timmar om dagen.

Jag hejar på en massa människor. Det är roligt, man blir så glad. Ibland händer det att folk stannar och berättar saker om sina liv. Då lyssnar jag. Det kan vara någon som pratar om ett bygge på sitt lantställe eller någon som har varit med om en trafikolycka.

Ett äldre par brukade gå förbi förut. Sedan kom bara han, hon hade dött. Han ville att jag skulle spela på begravningen i Johannes kyrka. Det var ganska mycket folk. Det kändes som ett hedersuppdrag.

Det var annorlunda på 80-talet. Då var väggarna nerklottrade och ingen cyklade här. Det var lugnare.

Varför är jag alltid glad? Det är svårt att förklara, det bara kommer när jag hälsar på och pratar med människor. Jag är inte religiös men jag tror på att människor på jorden ska uppmuntra och stödja varandra. Ungar är så fina, de är det bästa som finns. De stärker en också.

Men jag blir ledsen när folk som brukade gå här förr försvinner.

Hur länge jag ska stå här? Livet ut. Så får det bli.