Han ut­ma­nar med det fu­la

Le­gen­da­ren vill gö­ra det hög­tra­van­de till­gäng­ligt

Vi i Vasastan - - Stockholmshelg - Text: Christof­fer Röst­lund Jons­son | Foto: Lin­da Gren

Hur är det möj­ligt att gö­ra en så­dan sak? He­ro­des rätt­fär­di­ga­de brot­tet med att han vil­le för­hind­ra nå­got.

”Nöt­knäp­pa­ren” i all ära – men allt kan in­te va­ra be­prö­va­de lapp på luc­kan-klas­si­ker. Kungliga Ope­ran har över­ta­lat den mo­der­na dan­sens bjäs­se Wim Van­de­key­bus att sät­ta upp en gam­mal svår­tug­gad suc­cé på nytt.

– Ja, mo­dern dans ser of­ta trå­kig ut. Det kan jag hål­la med om! Var­för det är så? Tja ... Ibland är det väl­digt tunt. Jag där­e­mot, jag bör­jar med in­ne­hål­let, jag.

Wim Van­de­key­bus, en le­gen­dar in­om dans­bran­schen, hål­ler med om att män­ni­skors för­ut­fat­ta­de me­ning­ar om det som kal­las ”con­tem­po­ra­ry dan­ce”, tja, de kanske of­ta stäm­mer. Krång­ligt, svårt, pret­to. Ef­ter han be­skri­vit ”Puur”, an­led­ning­en till att bel­ga­ren be­fin­ner sig på Kungliga Ope­ran, av­bry­ter han sig och sä­ger ”okej, det här lå­ter djupt och mo­ra­li­se­ran­de”.

– Men jag tyc­ker än­då att den är rätt di­rekt. Vem som helst kan gå och se ”Puur”, det tar ett tag att kom­ma in i den men det krävs inga för­kun­ska­per om mo­dern dans.

Bib­lis­ka bar­na­mord

Vad är då Van­de­key­bus in­ne­håll i ”Puur”, det som gett upp­hov till en an­nons­kam­panj i tun­nel­ba­nan som fått re­se­nä­rer att hö­ja på ögon­bry­nen och mutt­ra ”hög­tra­van­de”? Jo, ut­an att spoi­la för myc­ket kan vi be­rät­ta att den byg­ger på Wim Van­de­key­bus fa­sci­na­tion vid histo­ri­en om He­ro­des, furs­ten som en­ligt Bi­beln lät drä­pa al­la Bet­le­hems gos­se­barn i hopp om att en av dem skul­le va­ra Mes­si­as. Vad vill du off­ra för makt, hur myc­ket är ett liv värt, och är nå­gon ut­an skuld, som Ope­ran re­to­riskt frå­gar i sin an­nons­text för ”Puur”, som spe­las upp i li­vet ef­ter dö­den av 15 dan­sa­re.

Kort och gott: det hand­lar om att mör­da barn.

– Det är en så­dan fruk­tans­värd kraft­full bild att väc­ka hos män­ni­skor. Hur är det möj­ligt att gö­ra en så­dan sak? He­ro­des rätt­fär­di­ga­de brot­tet med att han vil­le för­hind­ra nå­got. Sol­da­ter­na som gjor­de det, de var tvung­na att gö­ra sitt jobb, men de ha­de själ­va fa­mil­jer. De unga män­nen med svärd, möd­rar­na som gör allt för att skyd­da si­na barn, så­dan styr­ka i den sym­bo­len, för­kla­rar Van­de­key­bus pas­sio­ne­rat, och be­rät­tar att ur­sprungsidén kom ef­ter att han på ett mu­se­um fast­nat fram­för en mål­ning fö­re­stäl­lan­de det bib­lis­ka bar­na­mor­det.

In­tres­se­rad av tra­ge­di­er

Den själv­lär­de ko­re­o­gra­fen och re­gis­sö­ren, som lus­tigt nog själv in­te är dan­sa­re, ”gil­lar att grä­va i histo­ri­en och är in­tres­se­rad av tra­ge­di­er”. Han no­te- rar att hin­du­er­na har sam­ma slaktsce­na­rio, ba­ra 3 000 år fö­re de krist­na. Det tol­kas som att det är en uni­ver­sell sto­ry, som fun­ge­rar minst li­ka bra nu som när den sat­tes upp i ori­gi­nal och tur­ne­ra­de värl­den i mit­ten av 00-ta­let. Wim Van­de­key­bus drar pa­ral­lel­ler till 10-ta­lets flyk­ting­ka­ta­strof.

– Kvin­nor och barn skic­kas i bå­tar trots att det är stor risk att de dör, ef­tersom män­nen di­rekt skic­kas sänds till ur­sprungs­län­der­na. Det dö­de bar­net Ay­lan på stran­den är en myc­ket stark och iko­nisk bild som väc­ker em­pa­ti, den fick män­ni­skor att re­a­ge­ra.

Söker skön­het i det fu­la

Wim Van­de­key­bus är ett av de tyngs­ta nam­nen i Eu­ro­pa in­om mo­dern dans, och ser det som sitt an­svar som konst­när att in­te ba­ra un­der­hål­la ut­an även rö­ra. Hans verk är kom­plexa och laddade, of­ta sö­kan­de ef­ter skön­he­ten i det fu­la och obe­grip­li­ga, och han vill kid­nap­pa publi­kens sin­nen och för­vir­ra dem. ”Puur” är en­ligt ho­nom en ”he­a­vy pie­ce”. Väl läm­pad för Sve­ri­ge, tro det el­ler ej. Trots att re­gis­sö­ren, van att ar­be­ta på scen från ti­dig mor­gon till scen kväll, tyc­ker det är li­te kons­tigt att Ope­ran kör fackav­tal­sen­li­ga ar­bets­da­gar.

– Det är spe­ci­ellt här i Sve­ri­ge. Det är så be­kvämt och ordnat all­ting, ni gil­lar la­gar. Sam­ti­digt är det in­tres­sant att ni vet vad som är rätt och fel. Och svens­kar är öpp­na för det nya in­om kons­ten, ni gil­lar att ut­ma­nas. Även av det fu­la.

SPOTT OCH SPE. McMil­lans mun

TA EMOT. Jérô­me

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.