Sprut­ut­byte: Vår­den som de­lar Stock­holm

Vi i Vasastan - - Sidan 1 -

Lands­ting­ets plan att pla­ce­ra ett sprut­ut­byte vid en för­sko­la har ska­pat en djup kon­flikt. De all­ra fles­ta tyc­ker att den här vår­den ska fin­nas. Men ing­en vill ha den som gran­ne.

De som in­ji­ce­rar dro­ger ska få re­na spru­tor. Men var ska kli­ni­ker­na lig­ga? Lands­ting­ets plan att läg­ga ett sprut­ut­byte vid en för­sko­la har ska­pat en djup kon­flikt. Al­la tyc­ker att det är bra vård. Men ing­en vill ha den i sin egen bak­gård.

Text: Christof­fer Röst­lund Jons­son | Foto: Sacha­ri­as Källdén

”Om ett barn stic­ker sig på en spru­ta, vem av er tar an­svar?!”

Stäm­ning­en är ils­ken in­ne på ho­tel­let vid Glo­ben. I en kon­fe­rens­sal för­sö­ker po­li­ti­ker, lä­ka­re och tjäns­te­män sva­ra på frå­gor om det pla­ne­ra­de sprut­ut­by­tet vid Gull­mars­plan. Det går så­där, och frå­gan om an­svar för­blir obe­sva­rad, men ri­ver ner ap­plå­der, pre­cis som and­ra ar­ga ut­fall. Of­ta hand­lar ut­fal­len om att de som be­stäm­mer lju­ger och smy­ger, och att de som bru­kar nar­ko­ti­ka är far­li­ga. Det som ska­ver mest är en när­lig­gan­de för­sko­la.

Män­ni­skor­na, bli­van­de gran­nar till ut­by­tet men även en lo­kal S-po­li­ti­ker, an­kla­gar de an­sva­ri­ga för att mör­ka be­sluts­pro­ces­sen. De tyc­ker att det finns till­räck­ligt många miss­bru­ka­re där de bor och vill ha vat­ten­tä­ta löf­ten att det här in­te kom­mer att gö­ra li­vet säm­re kring Gull­mars­plan.

Kon­flik­ten stäl­ler frå­gan om vem som får plats i en stor­stad på sin spets. De som in­ji­ce­rar nar­ko­ti­ka är en ut­satt grupp. Bar­nen på för­sko­lan in­till är en an­nan. I prin­cip al­la tyc­ker att sprut­ut­byte är bra. Ing­en, verk­li­gen ing­en, vill ha det på sin egen bak­gård. All­ra minst bred­vid en för­sko­la.

Ef­ter mö­tet drö­jer sig Li­be­ra­ler­nas Jes­si­ca Erics­son kvar. Hon suc­kar. Som hög lands­tings­po­li­ti­ker har hon fått ta de tyngs­ta smäl­lar­na. Två liv­vak­ter va­kar på en arms­längds av­stånd.

– Det här är ing­en val­vin­na­re. Den en­da an­led­ning­en att bac­ka det är att vår­den be­hövs. Och den be­hövs snabbt. Jag viss­te in­te att det fanns så myc­ket räds­la, sä­ger hon.

Sex par­ti­er – L, KD, C, S, V och MP – har va­rit med om att klub­ba be­slu­tet men på mö­tet märks det knappt. M är öp­pet emot sprut­ut­byte av prin­cip men V och S har un­der kväl­len säl­lat sig till de som tyc­ker att den till­tänk­ta adres­sen Skulp­tör­vä­gen är ga­len.

På ett sprut­ut­byte kan den som in­ji­ce­rar nar­ko­ti­ka by­ta smut­si­ga verk­tyg mot re­na för att för­hind­ra att sjuk­do­mar sprids. Det är ett pant­sy­stem: en spru­ta in, en ut. Stock­holm fick sitt förs­ta byte 2013, bred­vid S:t Gö­rans sjuk­hus på Kungs­hol­men. Men det be­hövs ett till. Och lo­ka­len på Skulp­tör­vä­gen 8 upp­fyl­ler de öns­ka­de kri­te­ri­er­na: Sö­derort, nä­ra kom­mu­ni­ka­tio­ner och, kanske vik­ti­gast, känt hos mål­grup­pen.

Ca­pio be­drev näm­li­gen länge en an­nan typ av be­ro­en­de­vård här, men flyt­ta­de ut vid års­skif­tet 2016/2017. För lands­ting­et är roc­ka­den ing­et märk­ligt. De er­sät­ter en sorts be­ro­en­de­vård med en an­nan be­ro­en­de­vård. Det nya ut­by­tet skul­le ha va­rit på plats i april 2017 men om­bygg­na­tio­ner drog ut på ti­den och i no­vem­ber, ef­ter att det lyfts i me­dia, ex­plo­de­ra­de pro­test­stor­men från de när­bo­en­de med af­fi­scher och upp­rop.

Det här är ing­en val­vin­na­re. Den en­da an­led­ning­en att bac­ka det är att vår­den be­hövs.

De lo­ka­la stads­dels­po­li­ti­ker­na stäm­de in i kri­ti­ken och po­li­ti­ker­na i lands­ting­et bör­ja­de tve­ka. Kanske gick det än­då att hit­ta nå­got an­nat?

Anna Viklund och Fri­da Wik­ström bor ett sten­kast bort från lo­ka­len på Skulp­tör­vä­gen och har bå­da en­ga­ge­rat sig hel­hjär­tat i kam­pen. Sprutu­byte är jät­te­bra vård – ba­ra in­te så nä­ra bar­nen. De kän­ner sig över­kör­da och upp­le­ver en ar­ro­gans från myn­dig­hets­håll.

Kvin­nor­na är oro­a­de för ökad drog­för­sälj­ning, öp­pen in­ji­ce­ring och per­so­ner som kan bli våld­sam­ma.

– De fles­ta är sä­kert väl­digt sköt­sam­ma men det är än­då en grupp med ett hö­g­risk­be­te­en­de. Och vad vill man gö­ra när man fått sin spru­ta? Jo, man vill kö­pa och in­ji­ce­ra di­rekt. Det är dro­gens na­tur. Det här ska va­ra ett triv­samt om­rå­de där bar­nen kan rö­ra sig fritt i de när­lig­gan­de skogs­dung­ar­na, sä­ger Fri­da Wik­ström, som plö­jer of­fent­li­ga hand­ling­ar för att se om allt verk­li­gen gått rätt till by­rå­kra­tiskt.

Och jo, det har det, en­ligt lands­ting­et. Det har be­hand­lats som vil­ket vår­dären­de som helst. Men ing­en tror psy­ki­a­trins chef Ma­ria Hä­ger­strand, när hon sva­rar att de verk­li­gen le­tat and­ra lo­ka­ler.

– Vi har koll på vå­ra lo­ka­ler. Det här är den le­di­ga som pas­sar de upp­ställ­da kra­ven. Det är trå­kigt att folk in­te tror på oss. Jag tror att de re­a­ge­rar så ef­tersom man pra­tar om spru­tor. Men det är sam­ma fy­sis­ka per­so­ner som va­rit där tidigare, som ska fort­sät­ta gå, sä­ger hon.

I ut­kan­ten av

Slakt­hus­om­rå­det, nä­ra gran­ne med Års­ta-Enske­de-Van­törs stads­dels­för­valt­ning, drivs se­dan 12 år en ”in­for­mell” verk­sam­het för de som vill få gra­tis re­na in­jek­tions­verk­tyg. Det är Stock­holms bru­kar­för­e­ning som skö­ter allt ide­ellt.

Trots att få mär­ker det kom­mer det hit cir­ka 20 styc­ken män­ni­skor per dag. Som mest kan det bli ett 50tal. Här rå­der ano­ny­mi­tet och det finns ing­et krav på att du ska va­ra över 18 år. Det gör att många som är räd­da för att bli av med job­bet – el­ler bar­nen – hell­re åker hit än till Kungs­hol­men. Å and­ra si­dan finns här ing­en an­nan vård, som blod­prov, än själ­va bytet.

En av de som går hit är Jo­han, 30 år, som an­vänt oli­ka nar­ko­ti­ka i tio år. Han för­står att folk kring Gull­mars­plan är oro­li­ga.

– Som sprut­nar­ko­man ses man ge­ne­rellt som skit, av al­la. Jag fat­tar det, folk as­so­ci­e­rar till nå­gon som går på stan och gor­mar. Men det är för­do­mar. Jag kän­ner in­te alls igen mig. När jag be­rät­tar för nå­gon att jag är sprut­nar­ko­man ser jag di­rekt hur he­la de­ras an­sik­te ba­ra vri­der sig och de slu­tar lyss­na. De slu­tar bry sig. Man är in­te en män­ni­ska läng­re, be- rättar Jo­han på bred norr­länds­ka.

Just nu an­vän­der han he­ro­in, can­na­bis och Su­bu­tex. Han är näs­tan klar med en ut­bild­ning till mät­tek­ni­ker men har pa­u­sat plug­gan­det me­dan han ”lö­ser li­te pro­blem i li­vet”. Han har sym­pa­ti­er för att en ic­ke-bru­kan­de små­barns­för­äl­der in­te vill ha män­ni­skor som ho­nom som gran­ne. Men att de mås­te tän­ka fram­åt. Vad hän­der om det in­te finns sprut­ut­byte?

– Det här är en tung pro­ble­ma­tik. Du kan in­te ba­ra skyff­la det åt si­dan. Det är få som vill ha sitt liv så här. Jag vill in­te det. Jag har all­tid skött mig, haft jobb, in­te va­rit hem­lös. De fles­ta av oss skö­ter sig. Ge det en chans. Folk kom­mer att fort­sät­ta an­vän­da spru­tor än­då, men de kom­mer att spri­da sjuk­do­mar.

En­ligt pro­fes­sor Björn John­son, fors­ka­re i drog­bruk vid Mal­mö uni­ver­si­tet, är det svårt att be­skri­va grup-

Och vad vill man gö­ra när man fått sin spru­ta? Jo, man vill kö­pa och in­ji­ce­ra di­rekt. Det är dro­gens na­tur.

KROCK. Kon­flik­ten på Skulp­tör­vä­gen. I för­grun­den den till­tänk­ta vår­den, i bak­grun­den för­sko­lan.

FÖ­RE DET­TA BRU­KA­RE. Niklas Eklund fram­för Stock­holms bru­kar­för­e­ning i Slakt­hus­om­rå­det. Han har själv ett 38-årigt för­flu­tet som am­fe­ta­minan­vän­da­re. Nu har han ”bli­vit för gam­mal för att hål­la på”.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.