Räder

De anlände mitt i natten. Mörkret hade varit så kompakt att munkarna inte sett fartyget förrän det lade till vid stranden. Nu var det för sent att kalla på hjälp, det visste de. En broder sprang ut i korridorerna, väckte munkarna ur deras sängar med gälla rop: ”Demonerna är här! De kommer! De kommer!”. Vissa av bröderna började ropa på hjälp medan andra började agera genom att ta värdefulla föremål och gömma dem i vecken på sina mantlar. Men dörrarna var redan inslagna och anfallarna var här. De var enorma – större än någon man det ödmjuka brödraskapet någonsin sett – med sitt vilda blonda hår och sina mäktiga vapen i hand. De hoppade på munkarna direkt, högg frenetiskt efter deras kroppar. Vissa vädjade om att bli skonade, andra hade inte tid att vädja. Det fanns ingen tid för förhandlingar. Hur kan man förhandla med otyglat våld? Bara död, förödelse och blod återstod när de svingade sina yxor och stack med sina svärd. Endast en munk lyckades undkomma massakern. Han dök snabbt in bland männen och kastade sig ner i det långa gräset på utsidan. Han såg hur kropp efter kropp kastades från dörrarna till hans hem, han såg hur män som ännu levde kastades utför de höga klipporna ut i havet och han såg hur hedningarna satte eld på de heliga väggarna. Den heta vinden slog mot hans ansikte och kläder i det flammande mörkret. Han höll en guldbägare i sin hand, det enda föremål han lyckats rädda innan han flydde. Anfallarna hade resten av de dyrbara föremålen och de lastades i säckar på deras stora fartyg. Och nästan lika snabbt som de kommit smög de sig ut från land och återvände in i mörkret över havet. När ett vikingamanskap som seglade nära nordöstra England år 793 gjorde en räd mot ett kristet kloster i Lindisfarne såg de bara en märklig, enslig byggnad full av värdefulla skatter. Det var en möjlighet de inte fick missa. Men för många i England betydde det här chockerande och oprovocerade anfallet början på vikingarnas plundringståg. De här sporadiska men våldsamma anfallen fortsatte runt Englands kuster och år 855 anlände en styrka kallad den stora hednaarmén till East Anglia. Armén banade sig genom landet, belägrade städer på vägen och tog makten över landområdena. De skandinaviska krigarna skickade även invasioner mot Irlands kust och över hela den europeiska kontinenten. Räderna sträckte sig även över Östersjön, hela vägen till Persien. De ursprungliga anledningarna till den snabba expansionen debatteras vilt bland historiker. Vissa tror att räderna var ett brutalt svar på kristendomens spridning, att den skandinaviska befolkningen blev för stor för landområdena eller att det helt enkelt handlade om äventyrslystna män. Oavsett anledning blev invasionerna ett smärtsamt minne för dem som drabbades.

Inget kloster på andra sidan havet gick säkert från de grymma männen som hemsökte de engelska kusterna.

Blont hår var populärt och vikingamännen blekte hår och skägg.

Knivar SvärdMed en upp till 90 centimeter lång klinga var svärdet utformat så att det kunde hållas i en hand och skölden i den andra. Endast vikingar med hög status bar svärd med vackert utformade fästen. Svärden fick ofta namn som ”benbitare” och de gick i arv. De var gjorda av idegran, ask eller alm. Vikingarnas bågar hade en dragvikt på omkring 45 kilo och drogs mot bröstet snarare än hakan. Pilarna gjordes i olika former och i kombinationer av järn, örnfjädrar och brons. Vikingarna hade två slags knivar – enkla, eneggade knivar och saxknivar som liknar dagens machete. Saxen var tyngre än en vanlig kniv och hade en svängd rygg. Böndernas främsta vapen. Vikingarnas spjut hade metallspetsar monterade på träskaft på två eller tre meter. Spjuten var designade för sitt syfte, och användes både som hand- och kastvapen. Som Odens vapen, hövdingen bland de nordiska gudarna, hade det stor kulturell betydelse. Ett av vikingatidens vanligaste vapen. Stridsyxorna hade större spetsar och längre skaft än de som användes som verktyg. Vissa yxor var manshöga och fick kastas med två händer. Det fanns även mindre kastyxor.