Hur vanns Vilda västern?

Från Jef­fer­son till Ge­ro­ni­mo: läs om kri­gen, män­ni­skor­na och hän­del­ser­na som ut­vid­ga­de Nor­da­me­ri­kas grän­ser på 1800-ta­let.

Vilda västern - - INNEHÅLL -

Tidslinje över kri­gen, män­ni­skor­na och guld­rushen väs­terut.

Lou­i­si­a­na-kö­pet

Washing­ton D.C.

Den 4 ju­li 1803, ex­akt 27 år ef­ter att de ame­ri­kans­ka ko­lo­ni­er­na för­kla­ra­de sig själv­stän­di­ga från Stor­bri­tan­ni­en, skrev pre­si­dent Tho­mas Jef­fer­son un­der ett av­tal om att Ame­ri­ka skul­le kö­pa ett stort land­om­rå­de från Frank­ri­ke. Ge­nom att be­ta­la frans­män­nen 15 mil­jo­ner dol­lar fick Jef­fer­son 2,14 mil­jo­ner kvadrat­kilo­me­ter mark, från Mex­i­kans­ka buk­ten till grän­sen mot Ka­na­da. Det var näs­tan en för­dubb­ling av Fö­ren­ta sta­ter­nas ter­ri­to­ri­um och det störs­ta för­vär­vet av land i na­tio­nens histo­ria. Från bör­jan vil­le Jef­fer­son ba­ra kö­pa New Or­le­ans med om­giv­ning­ar, men Na­po­le­on var upp­ta­gen av kri­get mot Stor­bri­tan­ni­en och bryd­de sig in­te om ko­lo­ni­er­na i Nya värl­den. När den frans­ke kej­sa­ren er­bjöd ett jät­te­om­rå­de för mind­re än 3 cent per tunn­land nap­pa­de de ame­ri­kans­ka för­hand­lar­na ge­nast. Mar­ken som de köp­te kom se­der­me­ra att in­gå i 15 av USA:s del­sta­ter och i två ka­na­den­sis­ka pro­vin­ser, med bland an­nat stä­der­na New Or­le­ans, Den­ver, St Lou­is och Cal­ga­ry.

Lewis och Clark St Lou­is, Mis­sou­ri-ter­ri­to­ri­et

Två år, fy­ra må­na­der och tio da­gar ef­ter att ex­pe­di­tio­nen ha­de gett sig av åter­kom 32 män (och en hund) till St Lou­is. De ha­de ta­git sig från Mis­sis­sip­pi till Stil­la ha­vet och till­ba­ka. Kap­ten Me­riwet­her Lewis och hans vän un­der­löjt­nant Wil­li­am Clark ha­de fått i upp­drag att kart­läg­ga det ny­för­vär­va­de om­rå­det Lou­i­si­a­na och le­ta re­da på en trygg väg tvärs över kon­ti­nen­ten, för att USA skul­le kun­na gö­ra an­språk på Stil­la­havs­kus­ten in­nan någ­ra eu­ro­pe­is­ka sta­ter gjor­de det. Ex­pe­di­tio­nen tog sig främst fram med bå­tar och följ­de flo­der­na Mis­sou­ri och Co­lum­bia över prä­ri­en, Gre­at Plains, fram till Klip­pi­ga ber­gen. De stöt­te på minst 24 oli­ka ame­ri­kans­ka stam­mar, och ut­an de­ras hjälp skul­le ex­pe­di­tions­med­lem­mar­na ha svul­tit ihjäl un­der vin­tern – det var ba­ra Te­ton-si­oux­er­na som vi­sa­de en viss miss­tänk­sam­het mot dem. På vägen upp­täck­te Lewis och Clark över 200 nya ar­ter i växt- och djur­ri­ket och de ri­ta­de 140 kar­tor över om­rå­de­na som de pas­se­ra­de. En ex­pe­di­tions­med­lem dog un­der fär­den, tro­ligt­vis på grund av blind­tarms­in­flam­ma­tion.

Skri­et från Do­lo­res Do­lo­res Hi­dal­go, Mex­i­ko

Den lil­la sta­den Do­lo­res Hi­dal­go nä­ra Gu­a­naju­a­to skrevs in i Mex­i­kos histo­ria i sep­tem­ber 1810 när den ka­tols­ke präs­ten Mi­gu­el Hi­dal­go y Co­stil­la ring­de i kyrk­kloc­kor­na ti­digt på mor­go­nen för att sam­la män­ni­skor­na. Han ta­la­de till fol­ket och i ett upp­rop som kom att kal­las Gri­to de Do­lo­res (Skri­et från Do­lo­res) upp­ma­na­de han al­la att gå man ur hu­se och an­slu­ta sig till ho­nom i en re­volt mot den spans­ka ko­lo­ni­al­mak­ten. Sex­hund­ra man del­tog i upp­ro­ret och även om Hi­dal­go själv till­fång­a­togs och av­rät­ta­des in­nan ett år ha­de gått, blev det­ta in­led­ning­en till det mex­i­kans­ka själv­stän­dig­hets­kri­get. Kon­flik­ten slu­ta­de 11 år se­na­re med att Mex­i­ko fick sin själv­stän­dig­het.

Rocky Mountain Fur Company St Lou­is, Mis­sou­ri

En an­nons i tid­ning­en Mis­sou­ri Re­pu­b­li­can år 1822 sök­te 100 man som var be­red­da att ”ta sig upp­för flo­den Mis­sou­ri till dess käl­la, för an­ställ­ning un­der ett, två el­ler tre år”. De­ras upp­gift var att sna­ra päls­djur, en lön­sam han­te­ring ef­tersom bä­ver­päls var på mo­det vid den­na tid. Des­sa så kal­la­de trap­pers blev of­ta de förs­ta vi­ta män som ut­fors­ka­de den svår­fram­kom­li­ga ter­räng­en och ar­be­tet var far­ligt. Bland de an­ställ­da vid Rocky Mountain Fur Company fanns Hugh Glass, som blev över­gi­ven i vild­mar­ken ut­an pro­vi­ant un­der en ex­pe­di­tion år 1823 och tving­a­des på egen hand ta sig till­ba­ka de drygt 320 kilo­me­ter­na till Fort Kio­wa.

Ur­be­folk­ning­en trängs un­dan

Pre­si­dent Andrew Jack­son trod­de ben­hårt att ödet vil­le att USA skul­le ut­vid­gas väs­terut. Men den obe­kvä­ma san­ning­en var att ame­ri­kans­ka stam­mar re­dan be­bod­de myc­ket av den mark som han vil­le läg­ga be­slag på. Hans lös­ning blev den så kal­la­de In­di­an Re­mo­val Act, en lag som tillät pre­si­den­ten att för­hand­la med stam­mar­na för att de skul­le flyt­ta väs­ter om Mis­sis­sip­pi och över­ge si­na för­fä­ders mar­ker i ös­ter. La­gen var kon­tro­ver­si­ell och god­kän­des med knapp ma­jo­ri­tet i re­pre­sen­tant­hu­set, den ogil­la­des sär­skilt av krist­na mis­sio­nä­rer. Men Jack­son var obe­vek­lig – han såg de ame­ri­kans­ka stam­mar­nas un­der­gång som någon­ting ound­vik­ligt, och fick sorg­ligt nog rätt i det­ta.

Bon­ne­vil­le-ex­pe­di­tio­nen St Lou­is, Mis­sou­ri

Benjamin Bon­ne­vil­le läm­na­de Mis­sou­ri i maj 1832 med 110 man och or­der från John Jacob Astor att eta­ble­ra ett nytt päls­fö­re­tag som kunde kon­kur­re­ra med Hud­son’s Bay Company. Ex­pe­di­tio­nen tog sig ge­nom da­gens Wyo­ming, Ida­ho, Ne­va­da och Ore­gon och en ef­ter­trupp upp­täck­te en väg längs Hum­boldt-flo­den och vi­da­re ge­nom Si­er­ra Ne­va­da till Ka­li­for­ni­en. Bon­ne­vil­le kan ha lagt grun­den till en möj­lig in­va­sion av Ka­li­for­ni­en, som då var en del av Mex­i­ko, och vägen han upp­täck­te blev se­na­re hu­vud­le­den till guld­fäl­ten un­der guld­rushen i Ka­li­for­ni­en. Men ex­pe­di­tio­nen miss­lyc­ka­des med upp­dra­get att skaf­fa fram bä­ver­päl­sar – Hud­son’s Bay Company för­bjöd si­na hand­la­re att gö­ra af­fä­rer med Bon­ne­vil­le, och även många från ur­be­folk­ning­en väg­ra­de ha någon­ting att gö­ra med ex­pe­di­tions­med­lem­mar­na.

Tå­rar­nas stig Mis­sis­sip­pi

Den förs­ta stam som tving­a­des flyt­ta en­ligt den nya la­gen In­di­an Re­mo­val Act var Choctaw-fol­ket. De gick med på att över­läm­na 11 mil­jo­ner tunn­land av si­na för­fä­ders mark i Mis­sou­ri, i ut­byte mot 15 mil­jo­ner tunn­land i Okla­ho­ma. Man kom över­ens om att Choctaw-fol­ket skul­le sam­las i Memp­his och Vicks­burg i no­vem­ber 1831 in­för för­flytt­ning­en. För­hål­lan­de­na var us­la och den ame­ri­kans­ka re­ge­ring­en gjor­de in­te myc­ket för att lind­ra choctawer­nas li­dan­de. Över­sväm­ning­ar gjor­de det omöj­ligt att fär­das med häst och vagn och flo­der­na var ful­la av is­flak. Ma­tran­so­ner­na be­grän­sa­des till en nä­ve kokt majs, en kål­rot och två kop­par varmt vatten per dag. In­kom­pe­ten­ta väg­vi­sa­re gjor­de att choctawer­na gick vil­se i träs­ken vid La­ke Pro­vi­dence. Av de 17 000 choctawer­na som läm­na­de Mis­sis­sip­pi dog när­ma­re 6 000 un­der fär­den på den väg som en stam­höv­ning kal­la­de ”tå­rar­nas och dö­dens stig”. Än­då för­flyt­ta­des stam­mar­na chic­ka­saw, cre­ek, se­mi­no­le och che­ro­kee se­na­re på rena döds­mar­scher av sam­ma fa­sans­ful­la slag.

Slaget vid Ala­mo San An­to­nio, mex­i­kans­ka Tex­as

Re­vo­lu­tio­nen i Tex­as, som bör­ja­de i Gon­za­lez, drev snart ut de mex­i­kans­ka trup­per­na ur pro­vin­sen, men Mex­i­kos re­ge­ring sva­ra­de med en våld­sam mot­at­tack – all­ra mest bru­tal var den i Ala­mo. Den ka­tols­ka mis­sions­sta­tio­nen och be­fäst­ning­en, som vak­ta­des av cir­ka 200 re­vo­lu­tio­nä­rer, om­ring­a­des av en mex­i­kansk trupp på om­kring 1 800 man. En 13 da­gar lång be­läg­ring slu­ta­de den 6 mars när mex­i­ka­ner­na in­led­de ett mas­sivt front­an­fall. Två at­tac­ker slogs till­ba­ka, men den tred­je bröt ige­nom mu­rar­na och näs­tan al­la re­vo­lu­tions­käm­par dö­da­des, bland an­nat po­li­ti­kern Da­vy Croc­kett, som ha­de bli­vit sol­dat. Ala­mo var vis­ser­li­gen en för­lust för Tex­as­re­vo­lu­tio­nä­rer­na, men det blev en vänd­punkt i kri­get. Många Tex­as­bor, som drevs av hämnd­be­gär mot ge­ne­ral An­to­nio Lo­pez de San­ta An­na, ström­ma­de till re­vo­lu­tions­trup­per­na och sex vec­kor se­na­re be­seg­ra­des mex­i­ka­ner­na i slaget vid San Ja­cin­to. Den mex­i­kans­ka re­ge­ring­en drog sig till­ba­ka från pro­vin­sen och Tex­as ut­ro­pa­de sig till en själv­stän­dig re­pu­blik.

Re­vo­lu­tio­nen i Tex­as Gon­za­lez, mex­i­kans­ka Tex­as

När Mex­i­ko vann sin själv­stän­dig­het från Spa­ni­en ha­de pro­vin­sen Tex­as en be­folk­ning på ba­ra 3 500 per­so­ner. Den ut­blot­ta­de mex­i­kans­ka re­gi­men hop­pa­des att ett till­skott av ny­byg­ga­re skul­le kun­na för­hind­ra över­fall från lo­ka­la stam­mar och släpp­te in in­vand­ra­re från USA i Tex­as. Snart ha­de de så kal­la­de te­ja­nos (mex­i­kansk-spans­ka Tex­as­bor) bli­vit fär­re än ang­los (de eng­elsk­språ­ki­ga Tex­as­bor­na). Re­la­tio­ner­na mel­lan de bå­da grup­per­na var spän­da och i ok­to­ber 1835 gjor­de ang­los upp­ror mot den mex­i­kans­ka ar­mén. De vann en se­ger i en mind­re skär­myts­ling vid Gon­za­lez, och så bör­ja­de Tex­as väg mot att bli en själv­stän­dig stat.

Ore­gon­le­den In­de­pen­dence, Mis­sou­ri

Pälsjä­gar­na, trap­pers, hör­de till de förs­ta som ut­fors­ka­de västern. Men in­vand­ring i stör­re ska­la kräv­de en bätt­re väg än den som de bru­ka­de an­vän­da. År 1836 röj­des en väg från In­de­pen­dence i Mis­sou­ri till Fort Hall i Ida­ho. En grupp mis­sio­nä­rer un­der led­ning av Hen­ry Spal­ding och Mar­cus Whit­man blev den förs­ta ny­byg­gar­ka­ra­va­nen som gav sig av på vägen för att ko­lo­ni­se­ra om­rå­den i väs­ter. Var­je år röj­des li­te mer av vägen, tills den nåd­de än­da fram till Ore­gon Ci­ty, ba­ra ett kort styc­ke från Stil­la­havs­kus­ten. För­bätt­ring­ar som gjor­des var­je år un­der­lät­ta­de re­san­det; bro­ar, fär­jor och grus­be­lägg­ning gjor­de vägen kor­ta­re och säk­ra­re. Om­kring 400 000 män­ni­skor fär­da­des längs Ore­gon­le­den till kus­ten, och häst­drag­na täck­ta vag­nar var det van­li­gas­te trans­port­med­let än­da tills järn­vä­gen till kus­ten bygg­des.

Slaget vid flo­den Ne­ches Ty­ler, Tex­as

För att und­vi­ka för­flytt­ning en­ligt la­gen In­di­an Re­mo­val Act flyt­ta­de många ur che­ro­kee-stam­men­till den ny­bliv­na re­pu­bli­ken Tex­as på 1830-ta­let. I bör­jan väl­kom­na­des de av pre­si­dent Sam Houston, men at­ti­ty­der­na för­änd­ra­des när Mi­ra­beau La­mar fick mak­ten ge­nom val. Han kräv­de att che­ro­kee-fol­ket skul­le flyt­ta från Tex­as till det om­rå­de som Fö­ren­ta sta­ter­na ha­de valt ut åt dem. Ef­ter ba­ra tre da­gars för­hand­ling­ar tå­ga­de Tex­as trup­per mot che­ro­kee-fol­ket. 18 män­ni­skor dö­da­des när che­ro­ke­e­stam­men drog sig till­ba­ka till en ra­vin. Da­gen där­på dö­da­des yt­ter­li­ga­re 100 vid flo­den Ne­ches käll­flö­de. In­för ho­tet om ut­plå­ning flyt­ta­de che­ro­kee-stam­men mot­vil­ligt från Tex­as och be­gav sig till ett av Fö­ren­ta sta­ter­nas re­ser­vat för ur­be­folk­ning­en.

Mor­mon­kri­get Mis­sou­ri

New York-bon Jo­seph Smit­hs and­li­ga up­pen­ba­rel­ser fick ho­nom att grun­da en ny kris­ten kyr­ka vars med­lem­mar kal­la­des mor­mo­ner. Smith och hans an­häng­a­re flyt­ta­de väs­terut år 1831 och slog sig ner i trak­ten av In­de­pen­dence i Mis­sou­ri för att byg­ga upp sta­den Zion. Men spän­ning­ar mel­lan mor­mo­ner­na och den öv­ri­ga be­folk­ning­en i Mis­sou­ri öka­de snabbt, sär­skilt när ic­ke-mor­mo­ner bör­ja­de miss­tän­ka att ny­kom­ling­ar­na sål­de si­na rös­ter till högst­bju­dan­de. På val­da­gen år 1838 i Gal­la­tin County för­sök­te en folk­mas­sa hind­ra mor­mo­ner­na från att rös­ta och bråk upp­stod. För­sö­ken att lug­na ner si­tu­a­tio­nen miss­lyc­ka­des och grup­per av mor­mo­ner och ic­ke-mor­mo­ner drab­ba­de sam­man. Kul­men nåd­des med mas­sa­kern i Haun’s Mill när 17 mor­mo­ner dö­da­des. Trots allt dö­dan­de fick Jo­seph Smith och mor­mo­ner­nas öv­ri­ga ledare skul­den för våld­sam­he­ter­na. Näs­tan al­la mor­mo­ner tving­a­des läm­na del­sta­ten och drog sig till­ba­ka ös­terut, till Il­li­no­is.

Don­ner-grup­pens tra­gis­ka öde Ber­gen i Ne­va­da

När 87 ny­byg­ga­re läm­na­de Mis­sou­ri för att be­ge sig till Ka­li­for­ni­en i maj 1846 var de ful­la av fram­tids­hopp. In­om någ­ra må­na­der ha­de de­ras dröm­mar för­vand­lats till mar­dröm­mar. Bo­sät­tar­na led­des av Ge­or­ge Don­ner och Ja­mes Reed, men de val­de in­te den bäs­ta vägen. De för­lo­ra­de tid ge­nom att föl­ja en al­ter­na­tiv väg som av­vek från Ore­gon­le­den, och Reed dö­da­de en av ny­byg­gar­na i ett gräl och ute­slöts ur grup­pen. Vag­nar och bo­skap gick för­lo­ra­de vid Hum­boldt-flo­den in­nan grup­pen för­sök­te ta sig över ber­gen i Si­er­ra Ne­va­da i no­vem­ber. Ett kraf­tigt snö­fall gjor­de att de fast­na­de i ett bergs­pass, och när ma­ten bör­ja­de ta slut gav sig en grupp iväg till fots för att sö­ka hjälp. Rädd­ning­en kom ef­ter fy­ra må­na­der, men då ha­de fle­ra av de över­le­van­de bli­vit kan­ni­ba­ler. Don­ner-grup­pen var in­te den en­da ny­byg­gar­ka­ra­van som drab­ba­des av ka­ta­strof på vägen väs­terut, men den blev be­ryk­tad på grund av histo­ri­en om att de de­spe­ra­ta ny­byg­gar­na ha­de bör­jat äta upp varand­ra.

Tex­as an­nek­te­ras Tex­as

Den själv­stän­di­ga re­pu­bli­ken Tex­as blev kort­li­vad. De fles­ta Tex­as­bor var för en an­slut­ning till Fö­ren­ta sta­ter­na, men för­sla­get väck­te ing­en stör­re en­tu­si­asm i Washing­ton D.C. Först när pre­si­dent John Ty­ler flyt­ta­de in i Vi­ta hu­set för­änd­ra­des si­tu­a­tio­nen – Ty­ler lät sig in­te på­ver­kas av par­ti­po­li­ti­ken och trod­de ben­hårt på en ex­pan­sion väs­terut. Un­der hans fy­ra år vid mak­ten för­änd­ra­des stäm­ning­ar­na och när han ef­ter­trätts av Ja­mes Polk an­tog kon­gres­sen ett be­slut om att ta upp Tex­as som USA:s 28:e del­stat.

Gu­a­da­lu­pe Hi­dal­go-för­dra­get Gu­a­da­lu­pe Hi­dal­go, Mex­i­ko

Smär­re stri­der längs den okla­ra grän­sen mel­lan Mex­i­ko och Fö­ren­ta sta­ter­na led­de till en öp­pen kon­flikt år 1846, när mex­i­kans­ka trup­per at­tac­ke­ra­de ame­ri­kans­ka sol­da­ter i det om­tvis­ta­de om­rå­det. Men Mex­i­ko be­seg­ra­des i grun­den när fullt krig ut­bröt – fle­ra pro­vin­ser oc­ku­pe­ra­des av Fö­ren­ta sta­ter­na, och ge­ne­ral­ma­jor Win­fi­eld Scotts trup­per er­öv­ra­de till och med Mex­i­co Ci­ty. En­ligt freds­för­dra­get som följ­de ac­cep­te­ra­de Mex­i­ko att Tex­as (som lan­det fort­fa­ran­de gjor­de an­språk på) blev en del av Fö­ren­ta sta­ter­na, och det avstod från pro­vin­ser­na Al­ta Ca­li­for­nia och Nu­e­vo Mex­i­co – de om­rå­den som se­na­re blev Ka­li­for­ni­en re­spek­ti­ve New Mex­i­co. För förs­ta gång­en se­dan ex­pan­sio­nen väs­terut in­led­des ha­de län­der­na USA och Mex­i­ko där­med fått en tyd­lig gräns emel­lan sig.

Guld­rushen i Ka­li­for­ni­en Sut­ter’s Mill, Ka­li­for­ni­en

En ti­dig vin­ter­mor­gon la­de Ja­mes Mars­hall mär­ke till någ­ra glän­san­de fläc­kar i en vat­ten­rän­na som led­de fram till ett såg­verk. Han ha­de hit­tat guld. Ny­he­ten spred sig snabbt och un­der de föl­jan­de sju åren ström­ma­de 300 000 guld­le­ta­re – kal­la­de 49:ers ef­ter det år då guld-rushen var som mest in­ten­siv – till Ka­li­for­ni­en i hopp om att byg­ga upp en för­mö­gen­het. Många res­te land­vä­gen och tog av från Ore­gon­le­den i Fort Hall i Ida­ho, and­ra res­te med ång­far­tyg från öst­kus­ten. Ka­li­for­ni­ens be­folk­ning öka­de snabbt och om­rå­det blev en del­stat i USA när Mex­i­ko avstod det. Men de fles­ta som vil­le tjä­na peng­ar blev be­svik­na när de in­te hit­ta­de guld. De som kla­ra­de sig bäst var köp­män­nen som le­ve­re­ra­de till guld­le­tar­na. Sämst kla­ra­de sig de ame­ri­kans­ka stam­mar­na som drevs bort från om­rå­den som guld­le­tar­na gjor­de an­språk på – 100 000 dö­da­des av våld el­ler hung­ers­nöd i det som kom att kal­las det ka­li­for­nis­ka folk­mor­det.

Pon­ny­ex­pres­sen St Jo­seph, Mis­sou­ri

Pon­ny­ex­pres­sen fanns in­te sär­skilt länge, men un­der de 19 må­na­der när den var igång för­band den öst­kus­ten och väst­kus­ten på ett sätt som ald­rig ti­di­ga­re ha­de va­rit möj­ligt. Med­de­lan­den och brev över­för­des av ryt­ta­re som gav sig iväg från Mis­sou­ri och red i sporr­sträck från en an­halt till näs­ta. De byt­te häs­tar vid var­je up­pe­håll tills de nåd­de slut­des­ti­na­tio­nen, Sacra­men­to i Ka­li­for­ni­en. Det tog un­ge­fär tio da­gar att skic­ka ett med­de­lan­de från ös­ter till väs­ter, men det var lång­samt jäm­fört med den nya tek­nik som gjor­de Pon­ny­ex­pres­sen omo­dern: te­le­gra­fi.

Mas­sa­kern i Mountain Me­a­dows Mountain Me­a­dows, Utah

Ny­byg­gar­na som läm­na­de Ar­kan­sas för att be­ge sig till Ka­li­for­ni­en som en del av Ba­ker-Fan­chers ka­ra­van res­te ge­nom ter­ri­to­ri­et Utah mitt un­der Utah-kri­get, en års­lång kon­flikt mel­lan mor­mo­ner och ic­ke-mor­mo­ner. Mor­mo­ner­na blev miss­tänk­sam­ma mot ny­byg­gar­na och an­föll de­ras vag­nar; de kläd­de ut sig till ur­be­folk­ning för att in­te bli igen­kän­da. Ny­byg­gar­na gjor­de kraf­tigt mot­stånd tills fle­ra mor­mo­ner när­ma­de sig med vi­ta flag­gor. När ny­byg­gar­na vå­ga­de sig ut ur si­na vag­nar an­föll mor­mo­ner­na och dö­da­de al­la som var över sju år gam­la. Om­kring 130 män och kvin­nor dö­da­des i det värs­ta an­fal­let av hy­ste­risk för­föl­jel­se­ma­ni som nå­gon­sin drab­bat Vilda västern.

Da­ko­ta-kri­get Da­ko­ta-ter­ri­to­ri­et

År 1862 ha­de da­ko­ta-stam­mar­na vid Min­ne­so­ta-flo­den trött­nat på att ny­byg­ga­re in­kräk­ta­de på de­ras mar­ker och på att USA:s re­ge­ring dröj­de med si­na ut­be­tal­ning­ar. När en da­ko­ta-kri­ga­re dö­da­de fem vi­ta ny­byg­ga­re be­stäm­de sig stam­höv­ding­ar­na för att för­sö­ka dri­va bort al­la vi­ta ny­byg­ga­re från re­ser­va­tet. Un­der fle­ra må­na­der ut­käm­pa­des stri­der mel­lan da­ko­ta-fol­ket och USA:s ar­mé, och ur­be­folk­ning­ens mot­stånd kros­sa­des. 77 sol­da­ter och när­ma­re 800 ny­byg­ga­re ha­de dö­dats. 38 till­fång­a­tag­na da­ko­ta-kri­ga­re döm­des till dö­den vid rät­te­gång­ar som i vis­sa fall ba­ra på­gick i fem mi­nu­ter. Res­ten av da­ko­ta-fol­ket ut­vi­sa­des och tving­a­des väs­terut. USA vi­sa­de tyd­ligt att det in­te vi­sa­de någ­ra hän­syn mot urin­vå­na­re som sat­te sig upp mot myn­dig­he­ter­na.

Qu­antrills räd Law­rence, Kan­sas

Västern de­la­des upp un­der in­bör­des­kri­get. De öst­ra de­lar­na – Tex­as och Lou­i­si­a­na – hör­de till de sta­ter som lös­gjor­de sig från Fö­ren­ta sta­ter­na och bil­da­de kon­fe­de­ra­tio­nen. Ore­gon och Ka­li­for­ni­en i väs­ter för­blev lo­ja­la mot uni­o­nen. I väst ut­käm­pa­des få re­gel­rät­ta fältslag, hu­vud­sak­li­gen på grund av att de kon­fe­de­re­ra­de ha­de för då­li­ga strids­kraf­ter, men om­fat­tan­de ge­ril­la­rä­der ut­för­des av kring­strö­van­de gäng av ic­ke-re­gul­jä­ra sol­da­ter. Till des­sa hör­de Wil­li­am Qu­antrills kon­fe­de­re­ra­de, som ut­för­de en hämn­d­at­tack mot sta­den Law­rence, ett fäs­te för sla­ve­rimot­stån­det. Om­kring 450 ge­ril­la­män an­föll sta­den; de plund­ra­de den och dö­da­de al­la män de stöt­te på. De fles­ta av off­ren var ci­vi­la och fle­ra ha­de ka­pi­tu­le­rat. Qu­antrill ha­de en lis­ta över ef­ter­sök­ta män, bland and­ra se­na­tor Ja­mes La­ne som själv ha­de lett blixt­an­fall mot kon­fe­de­re­ra­de mål. La­ne lyc­ka­des dock fly över en majså­ker.

Hic­kok-Tutt-du­el­len Spring­fi­eld, Mis­sou­ri

Vilda västern var lag­löst land och många tog la­gen i eg­na hän­der. Fle­ra tvis­ter om spelskul­der, en stu­len kloc­ka och för­äls­kel­se i sam­ma kvinna fick Da­vis Tutt och Ja­mes ”Wild Bill” Hic­kok att stäl­las an­sik­te mot an­sik­te på tor­get i Spring­fi­eld en varm som­mar­mor­gon år 1865. De bå­da män­nen stod vän­da med ena si­dan mot varand­ra och drog och av­los­sa­de si­na va­pen sam­ti­digt – den förs­ta skott­du­el­len i Vilda västern som man kän­ner till. Tutt mis­sa­de och Hic­kok sköt Tutt rakt i hjär­tat. Hic­kok ar­re­ste­ra­des och åta­la­des för mord, men fri­gavs trots många pro­tes­ter när ju­ryn an­såg att han hand­lat i själv­för­svar. Så föd­des sa­gan om Wild Bill.

Tret­ton­de tilläg­get Washing­ton, D.C.

Så länge Fö­ren­ta sta­ter­na ha­de fun­nits var det upp­de­lat mel­lan sta­ter där sla­ve­ri var olag­ligt och sta­ter där det var tillå­tet. Spän­ning­ar­na som där­med upp­stod i lan­det led­de till ett in­bör­des­krig. När kri­get slu­ta­de upp­häv­des sla­ve­ri­et i he­la lan­det ge­nom det tret­ton­de tilläg­get till kon­sti­tu­tio­nen. Om­rå­den i väs­ter som ti­di­ga­re ha­de haft sla­ve­ri – Tex­as, New Mex­i­co och Utah – mås­te nu han­te­ra att hund­ra­tals fö­re det­ta sla­var blev fri­giv­na. Men jäm­lik­het mel­lan ra­ser­na var fort­fa­ran­de långt bor­ta. Fö­re det­ta slav­sta­ter in­för­de dis­kri­mi­ne­ran­de la­gar mot fri­giv­na svar­ta och vi­ta ult­ra­ra­sis­tis­ka or­ga­ni­sa­tio­ner som Ku Klux Klan an­vän­de våld och ter­ror för att ge­nom­dri­va sin för­vrid­na ide­o­lo­gi.

Den trans­kon­ti­nen­ta­la järn­vä­gen Pro­mon­to­ry Sum­mit, Utah-ter­ri­to­ri­et

Man slog ner en sym­bo­lisk guld­spik i mar­ken i Utah-ter­ri­to­ri­et för att of­fi­ci­ellt in­vi­ga tra­fi­ken på den förs­ta trans­kon­ti­nen­ta­la järn­vä­gen. Re­san tvärs över Fö­ren­ta sta­ter­na gick nu for­ta­re och var be­kvä­ma­re, och ut­vand­ring­en väs­terut öka­de när man kunde re­sa un­der tryg­ga­re for­mer. Men järn­vä­gen drogs tvärs ige­nom de sto­ra vand­rings­le­der­na över prä­ri­en och fick en ka­ta­stro­fal ef­fekt på buf­fel­po­pu­la­tio­nen. I bör­jan an­ställ­de järn­vägs­bo­la­gen buf­fel­jä­ga­re för att bi­dra till järn­vägs­ar­be­tar­nas för­sörj­ning med mat. Se­na­re ut­plå­na­des he­la buf­fel­hjor­dar för att de in­te skul­le bloc­ke­ra räl­sen – vis­sa bo­lag er­bjöd till och med tågre­se­nä­rer­na att skju­ta buff­lar från de be­kvä­ma tåg­ku­pé­er­na.

Po­wells geo­gra­fis­ka ex­pe­di­tion Ne­va­da

När John Wes­ley Po­wells lil­la grupp av forsk­nings­re­san­de nåd­de sam­man­flö­det av Co­lo­ra­do Ri­ver och Vir­gin Ri­ver i Ne­va­da blev de de förs­ta vi­ta män som tog sig ige­nom he­la om­rå­det som då kal­la­des Big Ca­nyon. Trots att ex­pe­di­tio­nen för­lo­ra­de en av si­na tre bå­tar och att fy­ra av de tio män­nen hop­pa­de av den – där­ibland tre som vand­ra­de iväg när det ba­ra var två da­gar kvar till må­let, och som ald­rig dök upp igen – blev den tre må­na­der långa kart­lägg­ning­en av flod­da­len fram­gångrsik. Powell åter­kom två år se­na­re med yt­ter­li­ga­re en ex­pe­di­tion och gav då plat­sen dess nu­va­ran­de namn: Grand Ca­nyon.

Colt .45 Hart­ford, Con­necticut

Ing­en man i vild­mar­ken som ha­de självre­spekt gick hem­i­från ut­an sin re­vol­ver. Colt .45 blev det va­pen som fram­för al­la and­ra er­öv­ra­de Vilda västern. ”Pe­a­ce­ma­ker” (freds­stif­ta­ren) som den kal­la­des blev snabbt po­pu­lär när den in­tro­du­ce­ra­des år 1873, på grund av sin lätt­han­ter­li­ga ut­form­ning. I slu­tet av 1800-ta­let ha­de nä­ra 200 000 ex­em­plar sålts till kun­der per postor­der, för 17 dol­lar styck. ”Sex­skju­ta­ren” blev ett fa­vo­rit­va­pen för re­vol­ver­män på bå­da si­dor­na om la­gens rå­mär­ken, till ex­em­pel Wy­att Earp och Jes­se Ja­mes. Den an­vän­des i någ­ra av de mest be­röm­da du­el­ler­na, mas­skjut­ning­ar­na och mor­den i Vilda västern.

Na­tio­nal­par­ken Yel­lowsto­ne Mon­ta­na-ter­ri­to­ri­et och Wyo­ming-ter­ri­to­ri­et

Pre­si­dent Ulys­ses Grant skrev un­der ett grun­dar­do­ku­ment år 1872 som gjor­de Yel­lowsto­ne till USA:s och för­mod­li­gen värl­dens förs­ta na­tio­nal­park. Ett an­tal väl­ta­li­ga forsk­nings­re­san­de och ve­ten­skaps­män, med Fer­di­nan­de Hay­den i spet­sen, ha­de över­ty­gat Grant om att Yel­lowsto­ne Ri­vers hu­vud­få­ra flöt ige­nom om­rå­den med så sto­ra na­tur­vär­den att de mås­te skyd­das av en na­tio­nell lag. Men ska­pan­det av en ”of­fent­lig park el­ler ett re­kra­tions­om­rå­de för all­män­he­tens bäs­ta” var in­te po­pu­lärt i al­la lä­ger – bland lo­kal­be­folk­ning­en var man rädd för att eko­no­min skul­le på­ver­kas ne­ga­tivt av att mar­ken in­te fick säl­jas el­ler be­byg­gas. Även ef­ter det att na­tio­nal­par­ken ha­de in­vigts för­blev om­rå­det re­la­tivt out­fors­kat, än­da tills ett an­tal ex­pe­di­tio­ner un­der tju­go år bit för bit kunde av­slö­ja Yel­lowsto­nes se­värd­he­ter för all­män­he­ten. Ut­sik­ten att få se gej­sern Old Fait­h­ful och stö­ta på livs le­van­de grizzly­björ­nar loc­kar nu­me­ra 3.5 mil­jo­ner be­sö­ka­re per år till Yel­lowsto­ne.

Tagg­tråd DeKalb, Il­li­no­is

1874 fick Jo­seph Glid­den pa­tent på en stål­tråd med vas­sa pig­gar på jäm­na av­stånd. Det var en upp­fin­ning som mer än nå­gon an­nan bi­drog till att västern ko­lo­ni­se­ra­des. Man kunde nu för förs­ta gång­en häg­na in mark och bo­skap till en låg kost­nad. I stäl­let för att lå­ta bo­ska­pen strö­va fritt över mar­ker­na kunde man sty­ra hur he­la hjor­dar rör­de sig. Men upp­fin­ning­en av tagg­trå­den gjor­de sam­ti­digt cow­boy-yr­ket över­flö­digt. Den ka­rak­te­ris­tis­ka cow­boy­en för­svann i allt snab­ba­re takt från västern.

Slaget vid Litt­le Big­horn Litt­le Big­horn Ri­ver, Mon­ta­na-ter­ri­to­ri­et

Un­der en ri­tu­ell sol­dans i Ro­se­bud Cre­ek fick la­ko­ta-höv­ding­en Sit­ting Bull en vi­sion av ”sol­da­ter som över­föll hans lä­ger likt gräs­hop­por från him­len”. Se­na­re sam­ma må­nad blev hans vi­sion verk­lig­het. Ame­ri­kans­ka ar­mén vil­le tvinga la­ko­ta-, chey­en­ne- och ara­pa­ho-stam­mar­na att åter­vän­da till si­na re­ser­vat och läm­na Black Hills, där pro­spek­tö­rer ha­de hit­tat guld. Ge­or­ge Armstrong Cus­ter, veteran från in­bör­des­kri­get och be­fäl­ha­va­re för 7:e ka­val­le­ri­et, sik­ta­de stam­mar­nas lä­ger och be­slöt sig för att an­fal­la ome­del­bart – ett stort miss­tag. Det hård­nac­ka­de för­sva­ret drev till­ba­ka ka­val­le­ri­et och Cus­ter blev om­ring­ad. Han drog sig till­ba­ka till en kul­le med om­kring 210 man. Ing­en av dem över­lev­de den på­föl­jan­de an­falls­vå­gen från la­ko­ta- och chey­en­ne­kri­gar­na. Men även om Litt­le Big­horn är be­römt som plat­sen för Cus­ters ne­der­lag in­ne­bar slaget ock­så de­ras un­der­gång. När för­stärk­ning­ar från USA:s ar­mé an­län­de spreds stam­mar­na åt al­la håll. Sit­ting Bull flyd­de till Ka­na­da; många and­ra åter­vän­de till re­ser­va­ten och man tving­a­des läm­na över Black Hills till USA.

Eld­stri­den vid OK Cor­ral Tomb­sto­ne, Ari­zo­na-ter­ri­to­ri­et

Tomb­sto­ne var ty­piskt för stä­der­na i de väst­ra gräns­trak­ter­na – den väx­te snabbt när man ha­de hit­tat sil­ver i om­rå­det och la­gens fö­re­trä­da­re käm­pa­de för att be­mäst­ra ban­di­ter och kri­mi­nel­la som loc­ka­des dit. En fejd upp­stod mel­lan sta­dens she­riff, Vir­gil Earp, och ett gäng bo­skaps- och häst­tju­var som kal­la­des the Cow­boys, där bå­da si­dor kom med all­var­li­ga hot mot varand­ra. Allt ställ­des på sin spets när Earp, hans brö­der Mor­gan och Wy­att samt den till­för­ord­na­de po­lis­man­nen Doc Hol­li­day för­sök­te av­väp­na fem Cow­boys i en trång gränd nä­ra den bak­re in­gång­en till stall­bygg­na­den OK Cor­ral. En eld­strid ut­bröt där 30 skott av­los­sa­des på 30 se­kun­der. Då dö­da­des tre av Cow­boys, och Vir­gil och Mor­gan Earp och Doc Hol­li­day så­ra­des. Eld­stri­den var i stort sett bort­glömd än­da tills den blev äm­ne för en fram­gångs­rik Hol­ly­wood-film. Nu­me­ra har den bli­vit den en sym­bol för den bru­ta­la och far­li­ga rätts­skip­ning­en i Vilda västern.

Mor­det på Jes­se Ja­mes St Jo­seph, Mis­sou­ri

På 1880-ta­let lev­de den fö­re det­ta kon­fe­de­re­ra­de sol­da­ten och då­va­ran­de bank­rå­na­ren Jes­se Ja­mes i skräck. Han tving­a­des hål­la sig gömd ef­tersom pri­set på hans hu­vud var 5 000 dol­lar, och han bod­de i Mis­sou­ri med sin fru Zerel­da och de bå­da brö­der­na Char­ley and Ro­bert Ford. Vad Jes­se Ja­mes in­te viss­te var att brö­der­na Ford tänk­te för­rå­da ho­nom. När Ja­mes la­de ifrån sig vap­nen för att dam­ma av en tav­la såg Ro­bert sin chans. Han drog sin pi­stol och sköt Ja­mes i bak­hu­vu­det. Brö­der­na Ford ar­re­ste­ra­des för mord men be­nå­da­des av del­sta­tens gu­ver­nör sam­ma dag, och på så sätt för­pas­sa­des än­nu en be­ryk­tad an­ti­hjäl­te i Vilda västern till sa­gor­nas värld.

Buf­fa­lo Bills Vilda västern-show Oma­ha, Nebras­ka

När grän­sen mot väst bör­ja­de upp­lö­sas tog en del av pi­on­jä­rer­na chan­sen att tjä­na peng­ar ge­nom att fram­stäl­la Vilda västern på sce­nen. En av de förs­ta var Wil­li­am ”Buf­fa­lo Bill” Co­dy, en buf­fel­jä­ga­re som ha­de bli­vit te­a­ter­man. Han grun­da­de ett eget cir­kus­lik­nan­de kom­pa­ni, Buf­fa­lo Bill’s Wild West, som tur­ne­ra­de i USA och Eu­ro­pa och kom­bi­ne­ra­de iscen­sätt­ning av hi­sto­ris­ka hän­del­ser med upp­vis­ning­ar av snab­ba skyt­tar och skick­li­ga ryt­ta­re. Många kän­da per­so­ner an­slöt sig till hans trupp, bland and­ra Sit­ting Bull, Ca­la­mi­ty Ja­ne och An­nie Oak­ley. Den histo­ria man be­rät­ta­de var en ro­man­ti­se­rad va­ri­ant av be­rät­tel­sen om Vilda västern, som bi­drog till att många halv­san­ning­ar kom att för­knip­pas med det be­grep­pet.

Ge­ro­ni­mo ka­pi­tu­le­rar Ske­le­ton Ca­nyon, Ari­zo­na-ter­ri­to­ri­et

I över tret­tio år ha­de en me­di­cin­man lett rä­der in i Mex­i­ko och Fö­ren­ta sta­ter­na, som en del i apacher­nas lång­va­ri­ga kamp för att in­te för­flyt­tas till re­ser­vat när vi­ta ny­byg­ga­re an­län­de. Ge­ro­ni­mo ka­pi­tu­le­ra­de slut­li­gen år 1886, till ar­mélöjt­nant Char­les Ga­tewood, en av de få ame­ri­kans­ka sol­da­ter som han ha­de en viss re­spekt för. USA:s re­ge­ring vil­le in­te ta någ­ra ris­ker med sin nye fånge – han ha­de trots allt ti­di­ga­re ka­pi­tu­le­rat vid två tillfällen in­nan han flyd­de och fort­sat­te le­da si­na rä­der. Den här gång­en be­va­ka­des Ge­ro­no­mi och hans föl­je­sla­ga­re no­ga och flyt­ta­des mel­lan oli­ka mi­li­tä­ran­lägg­ning­ar i Flo­ri­da, Ala­ba­ma och Okla­ho­ma. Ge­ro­ni­mo blev nå­got av en ce­leb­ri­tet; han fram­träd­de vid världs­ut­ställ­ning­en i St Lou­is år 1904 och träf­fa­de pre­si­dent Roo­se­velt år 1905. Han dog år 1909 som kän­dis och fånge un­der de sista 23 åren av sitt liv.

Grän­sen mot väs­ter stängs Washing­ton, D.C.

Ef­ter USA:s elf­te folk­räk­ning, som ge­nom­för­des ex­akt 100 år ef­ter den förs­ta, till­kän­na­gav över­in­ten­den­ter­na Ro­bert Por­ter och Car­roll Wright att Fö­ren­ta sta­ter­na in­te läng­re ha­de nå­gon gräns i väs­ter mot obe­bod­da om­rå­den. USA ha­de gjort an­språk på och ko­lo­ni­se­rat he­la det väl­di­ga om­rå­det från Boston till Los Ang­e­les och från New Or­le­ans till Se­att­le. Vilda väs­terns epok ha­de nått sitt slut. Men det var en era av myc­ket dyrköp­ta er­öv­ring­ar. I sam­ma folk­räk­ning re­gi­stre­ra­des to­talt 248 253 urin­vå­na­re i he­la USA, vil­ket ska jäm­fö­ras med 400 764 som ha­de re­gi­stre­rats i folk­räk­ning­en år 1850.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.