Ge­ro­ni­mo

Ge­ro­ni­mo var många sa­ker – kri­ga­re, tjuv, mör­da­re och ledare. Men det var det han in­te var – ma­ke och far – som be­tyd­de mest.

Vilda västern - - INNEHÅLL -

Kri­ga­re, tjuv, mör­da­re och apacher­nas sto­re ledare.

Ge­ro­ni­mos fa­milj var död. Hans mor, fru och tre små barn ha­de al­la bli­vit ihjäl­slag­na av ett gäng mex­i­kans­ka sol­da­ter. Den dju­pa, allom­fat­tan­de käns­lan av sorg fick någon­ting att spi­ra in­om Ge­ro­ni­mo: en grund­läg­gan­de törst ef­ter att häm­nas si­na kä­ra, som led­de till de­cen­ni­ers stri­der mot mex­i­kans­ka och ame­ri­kans­ka sol­da­ter, vil­ket ren­de­ra­de ho­nom epi­te­tet ”den värs­ta in­di­an som nå­gon­sin har fun­nits” bland de vi­ta ny­byg­gar­na.

Ge­ro­ni­mo föd­des den 16 ju­ni 1829. Hans rik­ti­ga namn var Goyaałé, ”den som gäs­par”. Han till­hör­de Be­don­ko­he-grup­pen in­om chi­ri­ca­hua-apacher­nas stam. Han upp­fost­ra­des en­ligt apache-tra­di­tio­nen och för­äld­rar­na lär­de ho­nom sitt folks sa­gor och tros­fö­re­ställ­ning­ar och be­rät­ta­de om kri­ga­res även­tyr när de stred för sin ära. Han lev­de i harmoni med den om­gi­van­de na­tu­ren och ja­ga­de när stam­men be­höv­de mat el­ler sköt­te grö­dor­na på åk­rar­na.

Som sjut­ton­å­ring val­des han in i kri­gar­nas råd och kunde gif­ta sig med sin sto­ra kär­lek – Alo­pe. De slog sig ner nä­ra hans mors ti­pi och som al­la and­ra unga par smyc­ka­de de sitt hem. Snart ha­de Ge­ro­ni­mo tre barn. Hans barn fick sam­ma idyl­lis­ka barn­dom som han ha­de haft och Ge­ro­ni­mo var myc­ket lyck­lig.

När Ge­ro­ni­mo se­na­re mis­te sin mor, sin fru och si­na barn be­slöt stam­mens höv­ding Mang­as Co­lo­ra­das att de var för få för att stan­na kvar och häm­nas mor­det. De sam­la­de ihop så myc­ket

pro­vi­ant de kunde, läm­na­de si­na dö­da och be­gav sig hem till Ari­zo­na.

Ge­ro­ni­mo var fort­fa­ran­de för­kros­sad över hän­del­sen när han fick i upp­drag att be­gä­ra hjälp från chi­ri­ca­hua- och ned­ni-apacher­na, vil­ket han ock­så gjor­de. När näs­tan ett år ha­de gått ef­ter mas­sa­kern i Kas-ki-yeh var Ge­ro­ni­mo re­do att gå ut i strid, till­sam­mans med kri­ga­re från de tre apache-stam­mar­na. De ha­de inga häs­tar och var ba­ra iför­da moc­ka­si­ner och länd­klä­den. Klä­det kunde an­vän­das som filt när de sov och det gjor­de att de in­te be­höv­de bä­ra sär­skilt myc­ket. De till­ryg­ga­la­de mel­lan 6 och 7 mil var­je dag och det var vik­tigt att de ha­de en lätt pack­ning.

Ge­ro­ni­mo väg­led­de kri­gar­na in i Mex­i­ko, och i när­he­ten av Ari­se kom en li­ten grupp män för att för­hand­la med dem. Men Ge­ro­ni­mo bryd­de sig in­te om ord. Män­nen till­fång­a­togs, dö­da­des och skal­pe­ra­des i ett för­sök att loc­ka dit sol­da­ter från sta­den. Det fun­ge­ra­de, och näs­ta dag kom två ka­val­le­ri­kom­pa­ni­er och två in­fan­te­ri­kom­pa­ni­er emot dem. Ge­ro­ni­mo kän­de igen sol­da­ter­na som ha­de mas­sa­kre­rat hans an­hö­ri­ga och stam­frän­der. Han be­rät­ta­de det för kri­gar­na som bad ho­nom att le­da stri­den.

Det var Ge­ro­ni­mos chans att in­te ba­ra gö­ra höv­ding­en nöjd ut­an ock­så att ta hämnd på de som ha­de för­bru­tit sig mot ho­nom. Han be­ord­ra­de kri­gar­na att bil­da en cir­kel nä­ra flo­den. Det mex­i­kans­ka in­fan­te­ri­et ställ­de upp i två linjer, me­dan ka­val­le­ri­et avan­ce­ra­de tills det var drygt 350 me­ter från Ge­ro­ni­mo och de and­ra kri­gar­na. De stan­na­de då och öpp­na­de eld. Ge­ro­ni­mo led­de ett front­an­fall mot dem me­dan and­ra an­föll bak­i­från. Hans löf­te att häm­nas var det en­da han tänk­te på, och han stred som ett så­rat djur.

Stri­den ra­sa­de i näs­tan två tim­mar. Se­dan var ba­ra Ge­ro­ni­mo och två and­ra vid liv. De ha­de an­vänt al­la si­na pi­lar och spjut och slogs med nä­var­na och med kni­var. Två be­väp­na­de sol­da­ter dök upp och sköt två av Ge­ro­ni­mos män. Den and­re at­tac­ke­ra­des med en sa­bel. Ge­ro­ni­mo slet ett spjut ur en död kropp och dö­da­de en sol­dat. Den and­re sol­da­ten när­ma­de sig. De bör­ja­de slåss, men Ge­ro­ni­mo var mer blod­törs­tig och han dö­da­de mex­i­ka­nen med sin kniv. Nu var allt över. Apacher ut­stöt­te sitt strids­rop från al­la håll och Ge­ro­ni­mo ha­de häm­nats sin fa­milj.

Men det räck­te in­te. Ge­ro­ni­mo vil­le fort­fa­ran­de häm­nas och över­ta­la­de två and­ra kri­ga­re, Ahkoch-ne och Ko-deh-ne att till­sam­mans med ho­nom tränga in i Mex­i­ko. De gav sig iväg till fots och följ­de bergs­ked­jan Si­er­ra de An­tu­nez. När de kom till en by be­stäm­de de sig för att an­fal­la den. Un­der fram­ryck­ning­en sköts två av Ge­ro­ni­mos kam­ra­ter ihjäl. Mex­i­ka­ner­na stor­ma­de fram mot Ge­ro­ni­mo, som slog till­ba­ka dem in­nan han göm­de sig.

De föl­jan­de två da­gar­na höll han sig un­dan mex­i­ka­ner­na och för­sök­te ta sig till­ba­ka till sitt lä­ger i Ari­zo­na. Han kom fram, men han ha­de in­te myc­ket att kom­ma med ef­ter re­san, ba­ra två dö­da kri­ga­re, så han blev in­te po­pu­lär. Det gjor­de ho­nom ingen­ting – hämnd­lyst­na­den överskug­ga­de allt. Som han själv sa­de: ”Jag slu­ta­de ald­rig att pla­ne­ra för hur jag skul­le straf­fa dem [mex­i­ka­ner­na].”

Åren som följ­de blev un­ge­fär li­ka­da­na – Ge­ro­ni­mo över­ta­la­de någ­ra stam­frän­der att föl­ja med ho­nom till Mex­i­ko och iscen­sät­ta ett över­fall, ka­os upp­stod, Ge­ro­ni­mo dö­da­de mex­i­ka­ner och om allt gick som det skul­le kom han och kam­ra­ter­na till­ba­ka med sitt rov. Men se­dan blev fi­en­den an­norlun­da. Vi­ta ny­byg­ga­re och ame­ri­kans­ka sol­da­ter ström­ma­de in i om­rå­det, och de vil­le flyt­ta apa­che­fol­ket tll re­ser­vat och ta över de­ras mark.

År 1863 gav sig Ge­ro­ni­mos höv­ding Mang­as Co­lo­ra­das iväg för att för­hand­la om fred med ame­ri­kans­ka sol­da­ter i Apache Te­jo, New Mex­i­co. Han fick be­sked om att ifall han kom med sin stam för att bo­sät­ta sig nä­ra ny­byg­get så skul­le han få mat, fil­tar och and­ra för­nö­den­he­ter. Ef­ter ett rådslag be­stäm­de man att Mang­as Co­lo­ra­das skul­le ta med sig hal­va stam­men dit, och om allt gick bra skul­le Ge­ro­ni­mo kom­ma ef­ter med de öv­ri­ga.

Det gick in­te bra. Ge­ro­ni­mo fick hö­ra ryk­ten om att stam­me­d­lem­mar dö­da­des. De ha­de inga eld­va­pen, och han för­de stam­men upp i ber­gen, av räds­la för att mi­li­tä­ren skul­le kom­ma ef­ter dem. Ame­ri­kans­ka sol­da­ter an­föll någ­ra gång­er och stam­men mås­te stän­digt flyt­ta för att för­sö­ka hit­ta mat. Ef­ter att först ha slu­tit ett av­tal med ge­ne­ral Ho­ward vid Apache-pas­set (Fort Bowie) be­stäm­de sig Ge­ro­ni­mo och någ­ra and­ra stam­le­da­re för att ge sig av där­i­från.

När de var i Hot Springs kom två sän­de­bud från San Car­los med ett med­de­lan­de där man bad Ge­ro­ni­mo att kom­ma till sta­den. Så fort han ha­de kom­mit dit av­väp­na­de man ho­nom och för­de ho­nom till vakt­hu­set. Or­sa­ken? Att han ha­de läm­nat Apache-pas­set – det­ta trots att ing­en ha­de sagt att han fick läm­na det. Ge­ro­ni­mo hölls kvar

där i någ­ra år. 1883 bör­ja­de ett ryk­te cir­ku­le­ra om att of­fi­ce­rar­na tänk­te sät­ta le­dar­na i fäng­el­se. Ge­ro­ni­mo stod in­te ut med tan­ken på att sit­ta i fäng­el­se och flyd­de där­för.

Ge­ro­ni­mo drev om­kring i Mex­i­kos berg i nå­got år. Han åter­vän­de till San Car­los och stal en bo­skaps­hjord och någ­ra häs­tar. Be­fäl­ha­va­ren i San Car­los, ge­ne­ral Crook, tog Ge­ro­ni­mos bo­skap och häs­tar. Han in­stru­e­ra­de si­na of­fi­ce­ra­re att ar­re­ste­ra Ge­ro­ni­mo och dö­da ho­nom om han gjor­de mot­stånd.

Ge­ro­ni­mo och cir­ka 400 and­ra urin­vå­na­re gav sig av till Mex­i­ko in­nan de slut­li­gen ham­na­de i bergs­ked­jan Si­er­ra de An­tu­nez. Ge­ro­ni­mo fick hö­ra att ge­ne­ral Crook vil­le träf­fa ho­nom och gick med på att åter­vän­da till San Car­los. Me­dan han och hans stam var på väg till­ba­ka till USA bör­ja­de de bli oro­li­ga för vad som skul­le hän­da. De vän­de om och bör­ja­de rö­ra sig åt and­ra hål­let. Be­slu­tet togs in­te väl emot. Det var tred­je gång­en som Ge­ro­ni­mo ha­de lu­rat si­na för­föl­ja­re, och hans stän­di­ga över­fall och stri­der mot ame­ri­kans­ka ar­mén var be­svä­ran­de. Ge­nom att all­tid va­ra ste­get fö­re si­na fi­en­der tving­a­de Ge­ro­ni­mo ame­ri­ka­ner­na att stän­digt ja­ga ho­nom. Även mex­i­ka­ner­na blev mer ak­ti­va och kon­flik­ter ut­bröt näs­tan dag­li­gen.

Man be­stäm­de att stam­men skul­le de­la upp sig i små grup­per och sking­ras. När de var på väg till Ari­zo­na år 1886 hör­de Ge­ro­ni­mo av spe­jar­na att ge­ne­ral Mi­les vil­le träf­fa ho­nom igen. Ge­ro­ni­mo gick med på för­sla­get. Han lo­va­de till och med att ka­pi­tu­le­ra, på vill­kor att han in­te blev ar­re­ste­rad. Hans bli­van­de vär­dar för­säk­ra­de att det in­te skul­le ske, en lögn som Ge­ro­ni­mo in­te bor­de ha trott på. Så fort Ge­ro­ni­mo kom till San An­to­nio i Tex­as ställ­des han till svars för si­na brott. Han för­flyt­ta­des till Fort Pic­kens och ut­för­de tvångs­ar­be­te i näs­tan två år. Där­ef­ter skic­ka­de man ho­nom till Ala­ba­ma, där han ar­be­ta­de för myn­dig­he­ter­na i fem år. Mar­ken, egen­do­men och fri­he­ten som ge­ne­ral Mi­les ha­de lo­vat ho­nom i ka­pi­tu­la­tions­för­dra­get dök ald­rig upp.

Ge­ro­ni­mo blev kän­dis. År 1898 ingick han i en de­le­ga­tion av Chi­ri­ca­hua-apacher vid Oma­ha-ut­ställ­ning­en i Nebras­ka, och det gjor­de att han blev ef­ter­frå­gad vid and­ra eve­ne­mang, till ex­em­pel världs­ut­ställ­ning­en i St Lou­is år 1904.

Trots si­na miss­tan­kar tac­ka­de Ge­ro­ni­mo ja till att va­ra med på ut­ställ­ning­en. Han blev kvar i ett halv­år och sål­de fo­ton av sig själv och au­to­gra­fer sam­ti­digt som han var krigs­fånge, trots al­la fag­ra löf­ten från ge­ne­ral Mi­les. Han var krigs­fånge i drygt tju­go år och dog som så­dan vid 79 års ål­der i feb­ru­a­ri 1909.

På sin döds­bädd be­kla­ga­de Ge­ro­ni­mo att han ha­de ka­pi­tu­le­rat och sa­de till sin bror­son: ”Jag bor­de ald­rig ha gett upp. Jag bor­de ha sla­gits tills jag var den sis­te över­le­van­de.” Ge­ro­ni­mo var en ord­hål­lig man som dog som fånge hos en lögna­re.

Ge­ro­ni­mo bör­ja­de som me­di­cin­man, men när hans fa­milj dö­da­des och hans folk be­hand­la­des re­spekt­löst blev han en fruk­tad kri­ga­re.

Ge­ro­ni­mo ha­de märk­ligt nog stor re­spekt för pre­si­dent The­o­do­re Roo­se­velt, men ock­så mod nog för att ta upp krigs­fång­ar­nas si­tu­a­tion med den­ne.

The­o­do­re Roo­se­velts and­ra in­stal­la­tion.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.