Da­vy Croc­kett

Var Da­vy Croc­kett verk­li­gen vild­mar­kens kung? Kanske in­te, men han blev än­då en le­van­de le­gend.

Vilda västern - - INNEHÅLL -

Var Da­vy Croc­kett verk­li­gen he­la vild­mar­kens kung?

Da­vid ”Da­vy” Croc­kett lev­de verk­li­gen ett hän­dels­rikt liv. Un­der oli­ka pe­ri­o­der var han jä­ga­re och stig­fin­na­re i vild­mar­ken, po­li­ti­ker och sol­dat, och han ha­de en färg­stark per­son­lig­het. Men hans be­röm­mel­se me­dan han än­nu lev­de och långt ef­ter hans död be­ror in­te ba­ra på vad han åstad­kom. Skrö­nor­na som han be­rät­ta­de om sig själv – och upp­munt­ra­de and­ra att hit­ta på – gjor­de ho­nom till en folk­hjäl­te och en le­van­de le­gend. Än i dag, när histo­ri­ker­na har ta­git re­da på många fak­ta om Da­vy, fö­re­drar hans be­und­ra­re att tro på sa­gor­na om ho­nom.

Da­vy föd­des år 1786 i en del­stat som in­te läng­re finns i USA: ut­brytar­ter­ri­to­ri­et Frank­lin som ti­di­ga­re ha­de in­gått i North Ca­ro­li­na. Da­vys far John hör­de till dem som käm­pa­de för att Frank­lin of­fi­ci­ellt skul­le er­kän­nas som USA:s 14:e del­stat. Kam­pen var dock in­te fram­gångs­rik och när Da­vy var 11 år gam­mal ha­de Frank­lin in­för­li­vats med den ny­bil­da­de del­sta­ten Ten­nes­see. Men de po­li­tis­ka in­tri­ger­na som mås­te ha stötts och blötts hem­ma hos fa­mil­jen Croc­kett gjor­de starkt in­tryck på det fem­te av John och Re­bec­ca Croc­ketts nio barn.

I 20 års tid, in­nan Da­vy själv bör­ja­de äg­na sig åt po­li­tik, fyll­de han sitt liv med även­tyr – en del var själv­val­da, and­ra ofri­vil­li­ga. Hans fa­milj drab­ba­des av eko­no­mis­ka pro­blem när han var barn, så han tving­a­des bör­ja ar­be­ta när han var 12 år. Hans förs­ta jobb var som cow­boy när han var med om att dri­va en bo­skaps­hjord i drygt 64 mil till Vir­gi­nia, och han gjor­de fle­ra lik­nan­de fär­der un­der ton­års­ti­den, men han ut­bil­da­de sig ock­så till hatt­ma­ka­re i fy­ra år.

Ar­be­tet hjälp­te till att be­ta­la pap­pa Johns skul­der, men år 1802 be­fri­a­de fa­dern ho­nom från den för­plik­tel­sen, och för förs­ta gång­en stod Da­vy på eg­na ben. Två äk­ten­skap och en hel rad barn följ­de, och han fick ett visst ryk­te som björn­jä­ga­re när han skaf­fa­de kött åt ny­byg­gar­na i när­he­ten. Men år 1813 var läng­tan ef­ter nya även­tyr så stark att han läm­na­de fa­mil­jen och tog värv­ning i ge­ne­ral Andrew Jack­sons trup­per för att del­ta i kri­get mot cre­ek­fol­ket. Han var dock ba­ra engagerad som spa­na­re och del­tog ald­rig i nå­got av de sto­ra sla­gen.

Den mi­li­tä­ra kar­riä­ren gav ho­nom mer re­spekt i hemsta­den i Ten­nes­see när han ha­de åter­vänt till går­den. Han blev vald till freds­do­ma­re år 1817.

Han ha­de ald­rig läst en lag­bok och ba­ra gått i sko­lan spo­ra­diskt, men hans hem­väv­da klok­het och sun­da för­nuft när han fat­ta­de be­slut i brotts­fall gjor­de ho­nom po­pu­lär, och inga av hans dom­slut över­kla­ga­des.

Han fort­sat­te sin kar­riär. År 1818, när han ogil­la­de de öv­ri­ga kan­di­da­ter­na, lyc­ka­des han ef­ter en fram­gångs­rik kam­panj bli vald till övers­te­löjt­nant för det lo­ka­la lantvär­net. Han tjänst­gjor­de ba­ra i någ­ra år, men fort­sat­te att kal­la sig ”övers­te” un­der res­ten av li­vet. Han blev ock­så en ton­gi­van­de lo­kal­po­li­ti­ker och bi­drog till be­sluts­fat­tan­de om sta­dens

an­ge­lä­gen­he­ter och fast­ställ­de gräns­drag­ning­ar. År 1821 be­slöt han sig för att stäl­la upp i va­let till Ten­nes­se­es lag­stif­tan­de för­sam­ling; un­der val­kam­pan­jen vi­sa­de han för förs­ta gång­en sin skick­lig­het i att be­rät­ta skrö­nor och bör­ja­de bli känd i vi­da­re kret­sar.

På lo­ka­la mö­ten vann han åhö­rar­nas gunst med sin väl­ta­lig­het och en­ligt vis­sa ge­nom att mu­ta folk med gratis sprit. Det be­rät­tas om hur han först höll tal och se­dan bjöd he­la publi­ken till nå­gon när­be­lä­gen bar för att de in­te skul­le stan­na kvar och lyss­na på näs­ta kan­di­dats an­fö­ran­de. Det be­rät­ta­des allt fler märk­li­ga histo­ri­er om ho­nom.

En po­pu­lär epi­sod hand­lar om när han slog vad med en bar­ten­der om att al­la i ba­ren skul­le få dric­ka gratis om han lyc­ka­des skju­ta en tvätt­björn, vil­ket han ock­så gjor­de. Se­dan lyc­ka­des han vin­na sam­ma vad om igen, ge­nom att helt en­kelt smugg­la in sam­ma tvätt­björn och vi­sa upp den för den en­fal­di­ge bar­ten­dern. Vid ett an­nat till­fäl­le stal han tyd­li­gen sin po­li­tis­ka mot­stån­da­res an­teck­ning­ar och höll den­nes tal in­nan man­nen själv ha­de hun­nit gö­ra det. Han påstod ock­så att hans le­en­de var så blän­dan­de att det kunde be­dö­va en tvätt­björn, vil­ket gjor­de att han in­te be­höv­de skju­ta den, och att hans ryk­te som tvätt­björn­sjä­ga­re kom av att han en gång ha­de bli­vit lu­rad av en slug tvätt­björn och se­dan svu­rit att ald­rig lå­ta sam­ma sak hän­da igen.

Den god­mo­di­ge, un­der­hål­lan­de man­nen blev po­pu­lär bland väl­jar­na. Han kom in i del­sta­tens lag­stif­tan­de för­sam­ling år 1823 och vald till kon­gres­sen år 1827. Den obil­da­de och rå­bar­ka­de vild­marks­man­nen var en udda fi­gur i det snob­bi­ga Washing­ton.

År 1831 blev en sa­ti­risk te­a­ter­pjäs, The Lion Of The West, en stor suc­cé i i New York. Hu­vud­per­so­nen, Nim­rod Wild­fi­re, var helt klart en ka­ri­ka­tyr av Croc­kett, men i stäl­let för att bli för­o­läm­pad tog Croc­kett till sig den ro­li­ga ka­rak­tä­ren och po­pu­la­ri­te­ten som följ­de med den. Fak­ta och dikt­ning smäl­te sam­man i det all­män­na med­ve­tan­det. Det var Nim­rod Wild­fi­re som bar en mös­sa av tvätt­björns­skinn; Croc­kett ha­de nog ald­rig en så­dan. Än­då av­bil­da­des han med den i po­pu­lär­kul­tu­ren. Bil­den över­le­ver än idag. Croc­kett skrev med för­fat­ta­ren Tho­mas Chil­ton år 1834 en själv­bi­o­gra­fi med ti­teln A Nar­ra­ti­ve Of The Li­fe Of Da­vid Croc­kett Of The Sta­te Of Ten­nes­see. I föl­je­tong­er och bil­li­ga böc­ker ut­gavs ock­så fa­bu­le­ra­de histo­ri­er om hans även­tyr och hans skick­lig­het som jä­ga­re och mi­li­tär, och han res­te runt och höll fö­re­drag. Men det hand­la­de in­te om att han vil­le blå­sa upp sig själv el­ler över­dri­va si­na eg­na be­drif­ter.

Skill­na­den mel­lan Croc­ketts skrö­nor och till ex­em­pel Buf­fa­lo Bills är att Croc­kett ha­de glim­ten i ögat och drog histo­ri­er som ing­en kunde tro på. Han ha­de seg­lat på en al­li­ga­tors rygg upp­för Ni­a­gara­fal­len, va­dat över Mis­sis­sip­pi och hop­pat över Ohio-flo­den; han ha­de ri­dit på en blixt och bru­tit svan­sen av Hal­leys ko­met. Han ha­de till och med tänt sin pi­pa på so­lens glöd. Trots att (el­ler kanske just för att) han var så känd var han in­te po­pu­lär i kon­gres­sen. Han var nå­got av en fri­frä­sa­re, och hans hård­nac­ka­de mot­stånd mot la­gen om tvångs­för­flytt­ning och för­svar av van­li­ga män­ni­skors rät­tig­he­ter mot star­ka af­färs­in­tres­sen ogil­la­des av kol­le­gor och mot­stån­da­re. Han skaf­fa­de sig po­li­tis­ka fi­en­der och fick in­te ige­nom ett en­da

lag­för­slag. Washing­ton bryd­de sig knap­past om att be­hand­la ur­be­folk­ning­en rätt­vist el­ler att lag­stif­ta för de fat­ti­gas bäs­ta. Andrew Jack­son, USA:s sjun­de pre­si­dent, blev allt­mer fru­stre­rad över den­ne okon­ven­tio­nel­le kon­gress­le­da­mot och Croc­kett blev i sin tur be­svi­ken på den man som han en gång ha­de tjänst­gjort un­der i kri­get mot cre­ek-fol­ket.

Croc­kett be­seg­ra­des slut­li­gen i va­let 1835, ef­ter att ha sut­tit i två pe­ri­o­der. Han var rast­lös, pank och slut som po­li­ti­ker och bör­ja­de sö­ka ef­ter nya möj­lig­he­ter. Han hit­ta­de dem väs­terut: i Tex­as fanns det mils­vi­da mar­ker som vem som helst kunde läg­ga van­tar­na på och spän­ning­ar­na mel­lan USA och Mex­i­ko öka­de.

När han väl kom till Tex­as kröp kri­get med Mex­i­ko allt när­ma­re och Croc­kett vil­le spe­la en po­li­tisk roll i det sam­man­hang­et. Han svor tro­het­s­e­den till Tex­as pro­vi­so­ris­ka re­ge­ring, gav sig åter ut på kam­panj­re­sa (den här gång­en med en be­väp­nad eskort) och höll si­na sed­van­li­ga brand­tal.

När han gjor­de halt i San An­to­nio med en grupp be­rid­na fri­vil­li­ga fick han be­fä­let över gar­ni­so­nen där. Den 23 feb­ru­a­ri 1836 över­rump­la­des gar­ni­so­nen av den mex­i­kans­ka ar­mén, som led­des av ge­ne­ral An­to­nio Lo­pez de San­ta An­na. Sta­tio­nen i Ala­mo i San An­to­nio be­läg­ra­des och bom­bar­de­ra­des i 13 dygn med ar­til­le­ri in­nan mex­i­ka­ner­na stor­ma­de den. Ef­ter 90 mi­nu­ters stri­der var al­la för­sva­ra­re i Ala­mo dö­da, in­klu­si­ve Croc­kett.

Croc­kett lev­de vi­da­re i po­pu­lär­kul­tu­ren. En te­a­ter­pjäs, Da­vy Croc­kett el­ler Be Su­re You’re Right, Then Go Ahe­ad (en av hans kän­da re­pli­ker) sat­tes upp i New York 1872 och var po­pu­lär än­da tills hu­vud­rolls­in­ne­ha­va­ren Frank Mayo dog år 1896. En tv-serie av Dis­ney or­sa­ka­de Croc­kett­fe­ber på 1950-ta­let. Sig­na­tur­me­lo­din blev en mil­jon­säl­ja­re och ef­ter­frå­gan på lek­sa­ker med Croc­kett-te­ma och mös­sor av tvätt­björns­skinn var enorm. 5 000 mös­sor om da­gen sål­des och pri­set på tvätt­björns­svan­sar steg med 2 000 pro­cent. John Way­ne spe­la­de Croc­kett i stor­fil­men The Ala­mo år 1960, och Bil­ly Bob Thorn­ton gjor­de sam­ma roll på film år 2004.

181 år ef­ter Da­vy Croc­ketts våld­sam­ma död minns vi den my­tis­ka per­so­nen bätt­re än den verk­li­ga. Han skul­le sä­kert ha bli­vit för­tjust över det.

Ett seg­lings­kort för klip­per­skep­pet Da­vid Croc­kett, där Da­vy su­sar fram på al­li­ga­tor­ryg­gar (1855).

Det här por­trät­tet av Da­vy Croc­kett från 1889 vi­sar upp hans sä­reg­na tvätt­björns­skinn och ge­vär, Old Bet­sy. Konst­nä­rer fö­re­drog att av­bil­da ho­nom som en le­gend.

Ovan: Ala­mo på ett fo­to från 1904 Lil­la bil­den: Ala­mo som det ser ut i dag.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.