Wild Bill Hic­kok

Med sin långa ge­stalt, sin ge­nom­träng­an­de blick, sitt mäs­ter­li­ga skyt­te, sitt dric­kan­de och spe­lan­de blev ”Wild Bill” Hic­kok en le­gen­da­risk hjäl­te i Vilda västern.

Vilda västern - - INNEHÅLL -

Hur Wild Bill blev en le­gen­da­risk väs­tern­hjäl­te.

Av al­la färg­star­ka per­son­lig­he­ter i Vilda västern är Wild Bill Hic­kok de­fi­ni­tivt en av de mest liv­ful­la. På sin tid var han vagn­ma­ka­re, sol­dat, spi­on, she­riff, fe­de­ral she­riff, spe­la­re och te­a­ter­man. Den na­tio­nel­la pres­sen och tid­skrif­ter­na täv­la­de om att re­do­gö­ra för hans även­tyr och gjor­de ho­nom till en rik­tig folk­hjäl­te. Ca­la­mi­ty Ja­ne skröt om att de ha­de va­rit äls­ka­re och se­dan gift sig, men det är omdis­ku­te­rat. Till och med hans död har satt av­tryck i spel­värl­den som finns kvar än i dag.

Många av hans även­tyr har onek­li­gen över­dri­vits – bå­de av ho­nom själv och and­ra – men även om man ska­lar bort en del fan­ta­si­er är och för­blir han fa­sci­ne­ran­de.

Han föd­des som Ja­mes But­ler Hic­kok den 27 maj 1837, och var än­da från unga år in­ställd på att hjäl­pa dem som ha­de det il­la ställt. Hans för­äld­rar ha­de en gård, men de ris­ke­ra­de ock­så li­vet ge­nom att ut­gö­ra en sta­tion längs den un­der­jor­dis­ka järn­vä­gen och hjäl­pa till att smugg­la sla­var norrut. Det vik­ti­ga ar­be­te som för­äld­rar­na ut­för­de gav poj­ken en stark käns­la för vad som var rätt och fel och i he­la sitt liv ryck­te han ut för att hjäl­pa dem som ha­de drab­bats av olyc­kor. Som barn upp­täck­te han ock­så att han tyck­te om skjut­va­pen. När han var ute med sin far blev de ja­ga­de av of­fi­ce­ra­re som miss­tänk­te att de smugg­la­de sla­var i sin hö­skrin­da. En skott­väx­ling in­led­des och Hic­kok blev fa­sci­ne­rad i stäl­let för rädd. Ef­ter den hän­del­sen till­bring­a­de han myc­ket tid med att skju­ta på vilda djur som fanns kring går­den och blev snart en rik­tig mäs­ter­skytt.

Hic­kok blev så små­ning­om kusk i uni­o­nis­ter­nas ar­mé när in­bör­des­kri­get bröt ut år 1861. Sam­ma år in­träf­fa­de en hän­del­se som skul­le spe­la en stor roll i my­ten om Wild Bill – McCan­les-mas­sa­kern, som in­träf­fa­de i ju­li.

När Bill be­sök­te en vän vid skjuts­hål­let Rock Cre­ek Sta­tion hör­de han ta­las om att ett gäng kon­fe­de­re­ra­de som led­des av en viss Da­vid McCan­les ha­de krävt be­tal­ning för bygg­na­der som de ha­de sålt till dem. Så fort han ha­de fått

hö­ra det kom gäng­et stor­man­de emot dem. Skott­väx­ling upp­stod och Hic­kok sköt McCan­les in­nan den­ne fick en chans att skju­ta ho­nom, var­ef­ter han fort­sat­te med att skju­ta yt­ter­li­ga­re fem gäng­med­lem­mar, slå ut en an­nan och där­ef­ter be­seg­ra tre till i en när­strid. Så be­rät­ta­des det i al­la fall i Har­per’s New Monthly Ma­ga­zi­ne i feb­ru­a­ri 1867. Lä­sar­na blev för­tjus­ta.

De var re­dan va­na vid be­rät­tel­ser om Wild Bill och hans även­tyr, så de slu­ka­de varen­da de­talj. Det är mer san­no­likt att Hic­kok ba­ra dö­da­de en man och ha­de upp till tre and­ra som hjälp­te till att oskad­lig­gö­ra res­ten, men san­ning­en får ald­rig stå i vägen för en bra histo­ria.

Hic­kok fick av­sked från ar­mén år 1862 av okänd or­sak. Un­der det föl­jan­de året är det li­te oklart var han be­fann sig, men minst en käl­la an­ty­der att han var spi­on för nord­sta­ter­na. Ef­ter en pe­ri­od som de­tek­tiv och spe­ja­re kom Hic­kok till Spring­fi­eld och där fick han en förs­ta för­smak av be­röm­mel­se.

Den 21 ju­li 1865 var Hic­kok in­blan­dad i en du­ell med Da­veis Tutt, som han sköt ihjäl. Det är ovisst om du­el­len var ett re­sul­tat av ett gräl om ett kort­spel el­ler en kvinna el­ler av att Tutt stal en kloc­ka av Hic­kok och gick runt i sta­den och vi­sa­de upp den, trots att Hic­kok var­na­de ho­nom för att han tänk­te dö­da ho­nom om han ha­de den på sig. Vil­ket skä­let än var så var du­el­len där den som drog sin pi­stol snab­bast vann den förs­ta i sitt slag och väck­te stor upp­märk­sam­het.

En ver­sion av du­el­len be­rät­tar att Hic­kok drog först, men vän­ta­de på att Tutt skul­le skju­ta. Det gjor­de han ... och mis­sa­de. Då lu­ta­de Hic­kok lugnt pi­stol­pi­pan mot sin vänst­ra arm, sik­ta­de och sköt ihjäl Tutt. Trots att han vann du­el­len blev Hic­kok ar­re­ste­rad för mord, se­na­re mild­ra­des an­kla­gel­sen till dråp. Men han frikän­des i rät­te­gång­en till all­män­he­tens fa­sa. Dess­utom pub­li­ce­ra­de Har­per’s New Monthly Ma­ga­zi­ne en in­ter­vju med Hic­kok där de an­vän­de smek­nam­net ”Wild Bill” och be­skrev att han ha­de dö­dat ”hund­ra­tals” män. En le­gend var född, och det led­de till bil­den av en man som man ab­so­lut in­te vil­le rå­ka i de­lo med.

När han var verk­sam som she­riff i El­lis County i Kan­sas dö­da­de han två män. Den be­ru­sa­de Bill Mul­vey snubb­la­de fram ge­nom sta­den och sköt på speg­lar och whis­ky­flas­kor och skrek att han ha­de kom­mit dit för att dö­da Hic­kok. När Hic­kok kom till plat­sen höj­de Mul­vey sitt skjut­kla­ra ge­vär. Hic­kok vif­ta­de med han­den som om han vil­le sig­na­le­ra till nå­gon bakom Mul­vey och ro­pa­de: ”Skjut ho­nom in­te i ryg­gen, han är full!” Mul­vey vän­de sig för­stås om för att se vem han ha­de bakom sig och då sköt Hic­kok ho­nom i ena tin­ning­en.

Den and­re man­nen, Samu­el Strawhun, röj­de runt på sa­loo­nen en ti­dig mor­gon. Ef­ter att han ha­de fällt vis­sa kom­men­ta­rer om Hic­kok sköt she­rif­fen ho­nom i hu­vu­det. Hic­kok för­sva­ra­de sig med att han ha­de för­sökt ”åter­stäl­la ord­ning­en”. Ögon­vitt­ne­nas be­rät­tel­ser stäm­de in­te rik­tigt med Hic­koks upp­gif­ter, men man an­såg än­då att skjut­ning­en var be­rät­ti­gad. Han åter­val­des dock in­te ut­an blev i stäl­let fe­de­ral she­riff i Abi­le­ne år 1871. Det var en av Vilda väs­terns tuf­fas­te stä­der där spel och pro­sti­tu­tion var var­dags­mat. Det var när han tjänst­gjor­de som she­riff i Abi­le­ne som hans ba­na bör­ja­de gå ut­för.

Allt bör­ja­de med en ob­scen sa­loon­skylt. Bull’s He­ad Ta­vern öpp­na­des av spe­la­ren Ben Thomp­son och af­färs­man­nen Phil Coe. Som reklam för kro­gen ha­de de må­lat en tjur med er­i­ge­rad pe­nis på hus­ga­veln. Sta­dens med­bor­ga­re ogil­la­de det och ta­la­de med she­rif­fen. Ef­ter att ut­an fram­gång ha bett pa­ret att änd­ra på bil­den änd­ra­de Hic­kok den helt so­ni­ka själv.

De bå­da ägar­na blev ra­san­de, och när Coe ha­de för­sökt få nå­gon att dö­da Hic­kok bör­ja­de han skry­ta

”Strawhun fäll­de en kom­men­tar om Hic­kok, som helt so­ni­ka sköt Strawhun i hu­vu­det.”

om vil­ken god skytt han var och sa­de att han kunde ”dö­da en krå­ka i flykt”. Hic­koks svar blev: ”Ha­de krå­kan pi­stol? Sköt den till­ba­ka? Det kom­mer jag att gö­ra.” Det­ta blev ett be­römt ci­tat från Vilda västern. Se­na­re blev Coe skju­ten av Hic­kok, som i ka­la­ba­li­ken rå­ka­de skju­ta även sin egen vices­he­riff. Han be­fri­a­des från sin tjänst och in­led­de ett nytt, mör­ka­re ka­pi­tel i hans liv.

År 1873 sam­man­strå­la­de Hic­kok med sin gam­le vän Buf­fa­lo Bill, som er­bjöd ho­nom en plats i sin skå­de­spelar­trupp. Hic­kok gick med på det men av­skyd­de det och göm­de sig of­ta i ku­lis­ser­na. Han sköt till och med sön­der en strål­kas­ta­re i en show när den blän­da­de ho­nom. Han bör­ja­de spe­la och lyc­ka­des för­sör­ja sig på det, men var med­ve­ten om att hans gam­la skjut­skick­lig­het höll på att av­ta. År 1876 be­rät­ta­de en lä­ka­re den då­li­ga ny­he­ten att han ha­de grön starr, och han viss­te att hans tid som mäs­ter­skytt var slut. Han var då 39 år gam­mal.

Hic­kok gick in i en dim­ma av su­pan­de och spe­lan­de och blev of­ta ar­re­ste­rad för lös­dri­ve­ri. Han gif­te sig med cir­kusä­ga­ren Agnes That­cher, men han gick fort­fa­ran­de ut och spe­la­de och söp.

Det var när han spe­la­de på sa­loo­nen Nut­tal & Mann’s i De­ad­wood i Da­ko­ta-ter­ri­to­ri­et som Hic­kok möt­te sitt öde. En viss Jack McCall slog sig ner vid Hic­koks po­ker­bord, men han var full och bör­ja­de snart för­lo­ra myc­ket peng­ar. Hic­kok skäm­ta­de om att han bor­de slu­ta spe­la tills han kunde be­ta­la si­na skul­der och er­bjöd ho­nom li­te peng­ar till fru­kost. McCall blev oer­hört för­öd­mju­kad, men han tog emot Hic­koks peng­ar än­då.

Näs­ta dag var Hic­kok till­ba­ka vid spel­bor­det. Men den här gång­en bröt han sin in­ro­ta­de va­na. Han bru­ka­de all­tid sät­ta sig med ryg­gen mot väg­gen, för att kun­na hål­la ett öga på al­la som kom in i rum­met ut­an att nå­gon smög sig på ho­nom bak­i­från. Nu var den en­da le­di­ga plat­sen en där han satt med ryg­gen mot in­gång­en. Han bad en man att by­ta plats med ho­nom två gång­er, men den­ne väg­ra­de gå med på det. Han var dock allt­för spel­su­gen och slog sig än­då ner för att spe­la. McCall kom in i sa­loo­nen ut­an att Hic­kok viss­te om det. Han drog sin Colt 45 och när­ma­de sig Hic­kok bak­i­från me­dan han skrek: ”Fan ta dig! Sma­ka på den!” och sköt ho­nom i bak­hu­vu­det. Ku­lan gick rakt ige­nom Hic­koks hög­ra kind och träf­fa­de en an­nan spe­la­re i hand­le­den. Hic­kok dog ome­del­bart.

Det var gans­ka pas­san­de för en spel­fan­tast som Hic­kok att kort­kom­bi­na­tio­nen i hans hand har bli­vit en be­römd po­ker­hand. Han spe­la­de mörk­po­ker när han dö­da­des och ha­de ett par äss och ett par åt­tor på hand när McCall sköt ho­nom. Kom­bi­na­tio­nen har bli­vit känt som ”död mans hand” och det nam­net le­ver kvar än i dag.

Wild Bill Hic­kok var en stil­full fi­gur i Vilda västern. Män­nen fruk­ta­de hans mäs­ter­skyt­te och kvin­nor­na be­und­ra­de hans ut­se­en­de.

Hic­kok med Tex­as Jack Omo­hund­ro och Buf­fa­lo Bill un­der hans myc­ket kor­ta se­jour vid Buf­fa­lo Bills Vilda västern-show.

Ef­ter al­la skrö­nor om hans pi­stol­du­el­ler och kvick­tänkt­het i strid pas­sar det il­la att Wild Bills sa­ga slu­ta­de på grund av ett oskick­ligt fyl­lo.

Kor­ten som Hic­kok ha­de på hand när han dog blev be­röm­da som ”död mans hand”. Ter­men an­vänds fort­fa­ran­de.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.