När buff­lar­na bru­ka­de be­ta

Buf­fel­jakt var dels en af­färs­verk­sam­het, dels en ”sport”, dels mi­li­tär stra­te­gi. Urin­vå­nar­na glöm­de ald­rig det­ta. Buff­lar­na över­lev­de nätt och jämnt.

Vilda västern - - INNEHÅLL -

Buf­feljak­ten var del­vis en af­färs­verk­sam­het, del­vis ”sport” och del­vis mi­li­tär stra­te­gi

Få djur sym­bo­li­se­rar Vilda västern li­ka bra som den im­po­ne­ran­de buf­feln, som be­sjungs i cow­boy-sång­er­na. Pre­cis som skal­le­ror­men, she­riffstjär­nan och re­vol­ver­man­nen är buf­feln en sin­ne­bild för västern. Men buff­lar­na blev näs­tan utro­ta­de un­der and­ra hälf­ten av 1800-ta­let. För jä­gar­na var jak­ten på dem en af­färs­verk­sam­het, för många and­ra en sport och för USA:s ar­mé var den en med­ve­ten tak­tik för att sväl­ta ut ur­be­folk­ning­en och tvinga dem till un­der­kas­tel­se.

Buf­fel­skinn och buf­fel­kött var vär­de­ful­la han­dels­va­ror. Be­nen kunde an­vän­das till kniv­hand­tag el­ler ma­las ner till jord­för­bätt­rings­me­del. Buff­lar­na var lät­ta att ja­ga, för de ha­de ing­et för­svar mot män­ni­skan. Om en buf­fel blev skju­ten sam­la­des de and­ra kring den. Jä­gar­na kunde gö­ra slut på he­la hjor­dar med ge­vär som 1873 Win­ches­ter och de myn­nings­lad­da­de Sharp-ge­vä­ren. ”Spor­tjä­ga­re” sköt in­te buff­lar för att få kött, skinn el­ler ben. De sköt dem i sto­ra mäng­der för nö­jes skull och läm­na­de de­ras dö­da krop­par där de ha­de fal­lit.

Mot­sätt­ning­ar­na mel­lan jä­gar­na och ur­be­folk­ning­en öka­de när buff­lar­na blev fär­re vil­ket of­ta led­de till våld­sam­ma sam­man­drabb­ning­ar. Ur­be­folk­ning­en, sär­skilt de kri­gis­ka coman­cher­na och chey­en­ner­na, över­föll jä­gar­nas lä­ger för att häm­nas buff­lar­nas död. Jä­gar­na häm­na­des i sin tur med eg­na re­pres­sa­li­er, lik­som USA:s ar­mé. Buf­fel­jä­gar­kri­get år 1877 blev sär­skilt våld­samt och dus­sin­tals män­ni­skor dö­da­des och så­ra­des.

Me­dan jä­ga­re som ”Buf­fa­lo Bill” Co­dy såg buff­lar­na som en han­dels­va­ra sköt många re­se­nä­rer väs­terut dju­ren för nö­jes skull. De var lät­ta mål­tav­lor och det li­va­de upp långa, trå­ki­ga tåg­re­sor när tå­get stan­na­de och pas­sa­ge­rar­na fick ta fram si­na ge­vär. Järn­vägs­jak­ter­na kal­la­des ”ra­i­sed hun­ting” och pas­sa­ge­rar­na klätt­ra­de upp på vag­nar­nas tak för att kun­na sik­ta bätt­re.

Bå­de kom­mer­si­ell jakt och ”spor­t­jakt” ac­cep­te­ra­des och till och med upp­munt­ra­des ak­tivt av myn­dig­he­ter­na. Den fe­de­ra­la re­ge­ring­en, som in­te bryd­de sig sär­skilt myc­ket om peng­ar och ”sport”, ha­de mer ljus­skyg­ga mo­tiv för att vil­ja uro­ta buff­lar­na. Att ta kål på buff­lar­na var det­sam­ma som att ak­tivt för­stö­ra ur­be­folk­ning­ens livs­stil.

Ex­pan­sio­nen väs­terut ha­de be­mötts med fi­ent­lig­het från många lo­ka­la stam­mar. De­ras livs­stil ho­ta­des och det viss­te de om. Många sat­te sig till mot­värn med al­la me­del. USA:s re­ge­ring var å and­ra si­dan fast be­slu­ten att kros­sa allt mot­stånd och det var in­te så no­ga hur det­ta skul­le ske. För­drag un­der­teck­na­des ru­tin­mäs­sigt och bröts li­ka ru­tin­mäs­sigt. När ur­be­folk­ning­en häm­na­des möt­tes de av snab­ba och bru­ta­la re­pres­sa­li­er.

Som sioux-höv­ding­en Sit­ting Bull sa­de: ”För ba­ra sju år se­dan slöt vi ett för­drag som sa­de att vi ga­ran­te­ra­des evig till­gång till lan­det där buff­lar­na be­tar. Nu ho­tar de att ta ifrån oss det.”

Ett sätt var att tvinga ur­be­folk­ning­en att över­ge sin no­mad­kul­tur och tvinga in dem i re­ser­vat. Re­ser­va­ten till­hör­de den fe­de­ra­la re­ge­ring­en, det var van­li­gen mar­ker som be­döm­des va­ra vär­de­lö­sa och en­ligt många ba­ra dög åt de in­föd­da. De låg of­ta många hund­ra kilo­me­ter från om­rå­den där man kunde ja­ga buf­fel, det­ta för att ur­be­folk­ning­en in­te skul­le kun­na fort­sät­ta med sin tra­di­tio­nel­la livs­stil.

I det jät­te­li­ka lan­det var det in­te så lätt att tvinga in folk i re­ser­vat och få dem att stan­na kvar där. När de väl var i re­ser­va­ten blev de be­ro­en­de av mat­le­ve­ran­ser från myn­dig­he­ter­na; le­ve­ran­ser som kunde av­bry­tas el­ler helt upp­hö­ra som en form av kol­lek­tiv be­straff­ning. Att man för­la­de re­ser­va­ten så lång från buff­lar­na be­rod­de på att man vil­le få dem att över­ge no­mad­li­vet, men det fick of­ta mot­satt ef­fekt. Många stam­mar i re­ser­vat (sär­skilt chey­en­ner och si­oux­er) drog än­då iväg för att ja­ga buf­fel och väg­ra­de att slu­ta med sin tra­di­tio­nel­la livs­stil.

Re­ge­ring­en viss­te till­räck­ligt myc­ket om ur­be­folk­ning­en för att in­se att no­mad­li­vet är be­ro­en­de av till­gång­en på fö­da. Ju fär­re buff­lar­na blev, desto svå­ra­re blev det att le­va ut­an­för re­ser­va­ten. Buf­fel­jakt var i själ­va ver­ket ett mi­li­tärt va­pen, av­sett att sväl­ta ut ur­be­folk­ning­en och få dem att un­der­kas­ta sig.

Det var en kol­lek­tiv be­straff­ning av al­la lo­ka­la stam­mar för ett mot­stånd som ba­ra en del av dem stod för. En smut­sig tak­tik som skul­le be­trak­tas som en krigs­för­bry­tel­se i da­gens värld, men som var ef­fek­tiv. Idén var in­te ny. En av dess ar­ki­tek­ter var ge­ne­ral Wil­li­am Tecum­seh Sher­man, vars ar­mé öde­la­de kon­fe­de­ra­tio­nen un­der in­bör­des­kri­get.

”Sher­mans marsch” var en väl­dig straff­ex­pe­di­tion med det ut­ta­la­de syf­tet att för­stö­ra allt som kunde va­ra av vär­de för de kon­fe­de­re­ra­des krig­fö­ring. Det för­stör­de ock­så myc­ket an­nat. Järn­vägs­räls revs upp, mat­för­råd brän­des upp, bo­skap sköts och ka­dav­ren läm­na­des att rutt­na un­der Sher­mans krigs­tåg.

Näs­tan he­la At­lan­ta brän­des ner till grun­den. Om det

fun­ge­ra­de mot kon­fe­de­ra­tio­nen me­na­de Sher­man att det mås­te va­ra li­ka ef­fek­tivt mot ur­be­folk­ning­en. Det vi­sa­de sig att han ock­så ha­de rätt.

Ge­ne­ral Win­fi­eld Scott Han­cock klar­gjor­de det­ta för stam­mar­na: ”Ni vet myc­ket väl att viltet bör­jar bli säll­synt och att ni snart mås­te för­sör­ja er på an­nat sätt. Där­för bör ni od­la vän­ska­pen med den vi­te man­nen, så att han kan ta hand om er när al­la vilda djur har ta­git slut.”

Det var en fram­gångs­rik tak­tik. Det var en ka­ta­strof för mil­jön. En gång fanns det en mil­jon buff­lar som betade på prä­ri­en och tu­sen­tals per­so­ner till­hö­ran­de den ame­ri­kans­ka ur­be­folk­ning­en som fred­ligt följ­de med dem. I slu­tet av 1800-ta­let fanns det ba­ra någ­ra hund­ra buff­lar kvar. När for­ten och ny­byg­ge­na blev allt fler allt läng­re väs­terut ha­de buff­lar­na fär­re och mind­re om­rå­den att liv­nä­ra och fort­plan­ta sig på.

De en gång så sto­ra buf­fel­hjor­dar­na är nu­me­ra säll­syn­ta små­grup­per som vand­rar på prä­ri­en. De blev sånär utro­ta­de, men nu blir de sak­ta fler och fler. Men de kom­mer ald­rig att bli li­ka tal­ri­ka som förr.

Buff­lar­na utro­ta­des näs­tan un­der ex­pan­sio­nen väs­terut. De var en vär­de­full han­dels­va­ra, men ock­så vik­ti­ga för Ame­ri­kas ur­be­folk­ning.

För ur­be­folk­ning­en var buf­feln he­lig, av­gö­ran­de för de­ras livs­stil, men de vi­ta ha­de ing­en re­spekt för buff­lar­na.

Ge­ne­ral Wil­li­am Sher­man fö­re­språ­ka­de när­mast utrot­ning av buff­lar­na, ef­tersom ur­be­folk­ning­ens lev­nads­vill­kor var be­ro­en­de av buff­lar­na.

Ett 1873 Win­ches­ter re­pe­ter­ge­vär, en klas­si­ker i Vilda västern och många buf­fel­jä­ga­res dröm­va­pen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.