Det sto­ra kri­get mot si­oux­er­na

Un­der det 18 må­na­der långa sto­ra kri­get mot si­oux­er­na stred USA:s ar­mé mot si­oux­er och chey­en­ner för att ta kon­troll över Black Hills i South Da­ko­ta.

Vilda västern - - INNEHÅLL -

Kam­pen om her­ra­väl­det över Black Hill va­ra­de i 18 långa må­na­der.

När­ma­re två tred­je­de­lar av si­oux­er­na stan­na­de i re­ser­va­tet och del­tog in­te i det sto­ra kri­get mot stam­men.

Det längs­ta kri­get mel­lan USA:s ar­mé och de lo­ka­la stam­mar­na på prä­ri­en, det sto­ra kri­get mot si­oux­er­na åren 1876–1877, slu­ta­de med att ma­jo­ri­te­ten av al­la si­oux­er och chey­en­ner un­der­tryck­tes, stäng­des in i re­ser­vat och för­lo­ra­de al­la rät­tig­he­ter som de ha­de ga­ran­te­rats en­ligt ti­di­ga­re för­drag. Det sto­ra kri­get mot si­oux­er­na var en kon­flikt som ingick i de på­gåen­de kri­gen mot si­oux­er­na un­der åren 1854–1891.

På vå­ren år 1868 slöt re­pre­sen­tan­ter för USA:s re­ge­ring och sioux-, chey­en­ne- och ara­pa­ho­na­tio­ner­na för­dra­get i Fort La­ra­mie, som gjor­de slut på den kon­flikt som kal­las Red Clouds krig, ef­ter Ogla­la-si­oux­er­nas sto­re höv­ding Red Cloud. Un­der hans led­ning skul­le Black Hills, som var he­lig mark för si­oux­er­na, Pow­der Ri­ver Country och sto­ra jakt­mar­ker i Wyo­ming, Mon­ta­na och Da­ko­ta­ter­ri­to­ri­er­na fort­sät­ta att till­hö­ra stam­mar­na. Det sto­ra sioux-re­ser­va­tet, som i stort sett mot­sva­rar väst­ra hal­van av da­gens del­stat South Da­ko­ta, in­rät­ta­des ock­så. Red Cloud lyc­ka­des hål­la de vi­ta ny­byg­ga­re som kröp allt när­ma­re un­der kon­troll – men till­stån­det va­ra­de ba­ra i tio år.

De vi­ta ny­byg­gar­nas för­flytt­ning­ar väs­terut med­för­de ound­vik­li­ga kon­flik­ter. År 1873 ha­de lant­mä­tar­na vid Nort­hern Pa­ci­fic Rail­ro­ad kom­mit in i ur­be­folk­ning­ens ter­ri­to­ri­um, i strid med för­dra­get i La­ra­mie. Mi­ne­ral­le­ta­re, ny­byg­ga­re och and­ra in­kräk­ta­re strun­ta­de i för­dra­get, och en tid gjor­de ar­mén vad den kunde för att fö­re­byg­ga brott mot för­dra­get. Året där­på skic­ka­des en mi­li­tär­styr­ka un­der övers­te­löjt­nant Ge­or­ge Armstrong Cus­ter till Black Hills för att be­dö­ma si­tu­a­tio­nen, men in­nan Cus­ter åter­vän­de till Fort Abra­ham Lin­coln i Da­ko­ta­ter­ri­to­ri­et fängs­la­des all­män­he­ten av ny­he­ten om att man ha­de hit­tat guld i Black Hills.

På vå­ren 1875 tyck­tes guld­rushen i Black Hills va­ra helt omöj­lig att hej­da. Red Cloud, Lo­ne Horn och Spotted Tail som var ak­ta­de höv­ding­ar och ledare för ur­be­folk­ning­en väd­ja­de till pre­si­dent Ulys­ses S. Grant om att öve­rens­kom­mel­sen i La­ra­mie skul­le re­spek­te­ras. I stäl­let er­bjöds de fut­ti­ga 25 000 dol­lar i kö­pe­sum­ma för si­na he­li­ga mar­ker, för­ut­satt att de gick med på att för­flyt­tas till re­ser­vat långt sö­derut i Okla­ho­ma. Spotted Tail trod­de knappt si­na öron och sva­ra­de: ”Ni ta­lar om ett an­nat land, in­te om mitt land. Det har in­te med mig att gö­ra och jag vill in­te ha med det att gö­ra. Jag föd­des in­te där ... Om det är ett så bra land bor­de ni skic­ka dit de vi­ta män som nu be­fin­ner sig i vårt land och läm­na oss i fred.”

Mol­nen ho­pa­de sig vid ho­ri­son­ten när de mer mi­li­tan­ta frak­tio­ner­na bland si­oux­er och chey­en­ner un­der höv­ding­ar­na Crazy Hor­se och Sit­ting Bull, som ha­de väg­rat er­kän­na för­dra­get i La­ra­mie, för­be­red­de sig för strid. I no­vem­ber

sam­man­träd­de pre­si­dent Grant med ge­ne­ral Phil She­ri­dan och ge­ne­ral och Ge­or­ge Crook, be­fäl­ha­va­re över mi­li­tär­di­vi­sio­ner­na vid flo­der­na Mis­sou­ri och Plat­te, för att ska­pa en ny hand­lings­plan. Mö­tes­del­ta­gar­na ena­des om att det var omöj­ligt att fö­re­byg­ga yt­ter­li­ga­re in­trång i ur­be­folk­ning­ens land. Det fanns knappt nå­got an­nat al­ter­na­tiv än att tvinga lo­kal­be­folk­ning­en att un­der­kas­ta sig. Som fö­re­vänd­ning för att in­le­da ett krigs­tåg mot dem som väg­ra­de åter­vän­da till si­na re­ser­vat och att del­ta i för­hand­ling­ar sat­te re­ge­ring­en upp en tids­gräns, den 31 ja­nu­a­ri 1876, för dem att åt­ly­da be­fall­ning­ar­na.

De fles­ta av ur­be­folk­ning­en sam­ar­be­ta­de re­dan med re­ge­ring­en, un­ge­fär 7 000 si­oux­er, nord­li­ga chey­en­ne-stam­mar och he­la ara­pa­ho-fol­ket, in­räk­nat män, kvin­nor och barn. Av des­sa var det kanske ba­ra mel­lan 2 500 och 3 000 som var kri­ga­re. Som för­vän­tat var det få som hör­sam­ma­de re­ge­ring­ens ul­ti­ma­tum. Tids­fris­ten gick ut och ar­mén bör­ja­de vid­ta åt­gär­der.

Till­fäl­li­ga skär­myts­ling­ar var ingen­ting nytt – ar­mén ha­de för­stört ett an­tal av de be­svär­li­ga nord­li­ga chey­en­ner­nas lä­ger se­dan år 1875 – det sto­ra kri­get mot si­oux­er­na syf­ta­de till att en gång för al­la lö­sa frå­gan om mar­kä­gan­de och de lo­ka­la stam­mar­nas fram­tid. Den 8 feb­ru­a­ri 1876 be­ord­ra­de ge­ne­ral She­ri­dan att en of­fen­siv skul­le bör­ja. Sex vec­kor ef­ter She­ri­dans di­rek­tiv skic­ka­de ge­ne­ral Crook iväg övers­te Jo­seph J. Rey­nolds och sex kom­pa­ni­er från and­ra och tred­je ka­val­le­ri­re­ge­men­te­na, sam­man­lagt 400 man, i den förs­ta av nio oli­ka fram­mar­scher mot de upp­stud­si­ga kri­gar­na. Den 17 mars kom Rey­nolds till ett av de nord­li­ga chey­en­ner­nas lä­ger med un­ge­fär 65 hyd­dor vid Pow­der Ri­ver i syd­öst­ra Mon­ta­na. Rey­nolds trod­de fel­ak­tigt att de var si­oux­er och an­föll i gry­ning­en. Ef­ter att ha bränt ner byn tving­a­des ka­val­le­ris­ter­na has­tigt re­ti­re­ra, ef­tersom ett kraf­tigt mot­an­fall ef­ter­läm­na­de många stu­pa­de. Se­na­re ställ­des Rey­nolds in­för krigs­rätt för att han syn­bar­li­gen ha­de va­rit in­kom­pe­tent som ledare un­der stri­den, som or­sa­ka­de sto­ra för­lus­ter och många så­ra­de på slag­fäl­tet.

Ti­digt på vå­ren in­led­des en ope­ra­tion på tre fron­ter. Den bör­ja­de med att Crook led­de en ko­lonn norrut från Fort Fet­ter­man Da­ko­ta-ter­ri­to­ri­et, me­dan en an­nan styr­ka un­der övers­te John Gib­bon tå­ga­de från Fort El­lis i Mon­ta­na-ter­ri­to­ri­et och ge­ne­ral Al­fred Ter­ry be­gav sig till Fort Abra­ham Lin­coln med en stor kon­tin­gent sol­da­ter, bland an­nat he­la det sjun­de ka­val­le­ri­re­ge­men­tet un­der Cus­ter. Om ma­növ­rer­na lyc­ka­des skul­le de fi­ent­li­ga urin­vå­nar­na ham­na i kläm mel­lan de ko­lon­ner som sam­man­strå­la­de. Den 17 ju­ni drog Crook i strid mot en stör­re styr­ka av si­oux­er och nord­li­ga chey­en­ner un­der Crazy Hor­ses be­fäl. Ef­ter den sex tim­mar långa stri­den var un­ge­fär 60 ka­val­le­ris­ter och om­kring 100 av ur­be­folk­ning­en dö­da el­ler så­ra­de. Crook av­bröt tvärt krigs­hand­ling­ar­na. Un­der ti­den be­ord­ra­de Ter­ry Cus­ter att re­kog­no­sce­ra i dal­gång­ar­na vid Ro­se­bud och Big­horn-flo­den. Den 25 ju­ni led Cus­ter ett ne­der­lag vid Litt­le Big­horn när han över­rump­la­des av en styr­ka be­stå­en­de av si­oux­er, chey­en­ner och ara­pa­ho-kri­ga­re och det­ta blev hans le­gen­da­ris­ka ”sista strid”.

Crook blev lam­sla­gen av det choc­kar­ta­de bak­sla­get vid Litt­le Big­horn men gjor­de åter en fram­ryck­ning ef­ter någ­ra da­ger då hans styr­kor till­fäl­ligt för­e­na­des med åter­sto­den av Ter­rys man­nar. Man tycks in­te ha fått nå­gon kon­takt med ur­be­folk­ning­en, och Crook vän­de nu sö­derut för att pro­vi­an­te­ra. När hös­ten när­ma­de sig blev Crooks frukt­lö­sa ex­pe­di­tion känd som ”häst­kötts­mar­schen”. Hans ka­val­le­ris­ter tving­a­des dö­da och äta upp

Crazy Hor­se stacks ihjäl med en ba­jo­nett i Camp Ro­bin­son den 4 sep­tem­ber 1877.

In­di­an Ap­pro­pri­a­tions Act stop­pa­de mat­le­ve­ran­ser­na till re­ser­va­ten tills stri­der­na ha­de upp­hört.

si­na ut­mat­ta­de rid­djur. Den 9 sep­tem­ber stöt­te han på ett li­tet lä­ger med si­oux­er och chey­en­ner vid Slim But­tes, som låg in­nan­för sioux-re­ser­va­tets grän­ser. Ef­ter att ha plund­rat byn och bränt ner hyd­dor­na dö­da­de Crooks sol­da­ter ett an­tal av ur­be­folk­ning­ens kri­ga­re och tving­a­de de över­le­van­de att ka­pi­tu­le­ra. Un­der ti­den över­föll Sit­ting Bulls lo­ja­la kri­ga­re vagn­kon­vo­jer med gott om för­nö­den­he­ter ut­ef­ter Yel­lowsto­ne­flo­den, och ka­val­le­ri­et un­der övers­te Nel­son Mi­les ja­ga­de dem, men lyc­ka­des in­te få fast för­ö­var­na. I slu­tet av ok­to­ber ha­de dock fle­ra hund­ra ur de lo­ka­la stam­mar­na ka­pi­tu­le­rat vid flod­strän­der­na.

Någ­ra da­gar ti­di­ga­re ha­de övers­te Ra­nald Mac­ken­zie lett det fjär­de ka­val­le­ri­re­ge­men­tet från Camp Ro­bin­son i Nebras­ka-ter­ri­to­ri­et. Den 25 no­vem­ber för­stör­de de be­rid­na sol­da­ter­na en stor by som till­hör­de de nord­li­ga chey­en­ner­na och be­seg­ra­de en grupp kri­ga­re som led­des av Dull Kni­fe och Litt­le Wolf i slaget vid Red Fork i Wyo­ming. I bör­jan av de­cem­ber stöt­te löjt­nant Frank Bald­win och en ka­val­le­ri­kon­tin­gent på ef­ter­slänt­ra­re i Sit­ting Bulls för­sva­ga­de styr­ka när den gick över Mis­sou­ri­flo­den och ut­käm­pa­de en kort strid. Sit­ting Bull led­de kort där­ef­ter sitt folk norrut över grän­sen till Ka­na­da.

Med en hård vin­ter fram­för sig avan­ce­ra­de nu övers­te Mi­les till Ton­gue Ri­ver-da­len Mon­ta­na och eta­ble­ra­de ett fäs­te som se­na­re blev Fort Keogh. Den 8 ja­nu­a­ri 1877 möt­te Mi­les Crazy Hor­se i slaget vid Wolf Mountain. Ef­ter fle­ra tim­mar drog sig Crazy Hor­se till­ba­ka och stri­den slu­ta­de oav­gjort. En våg av tre­va­re om ka­pi­tu­la­tion följ­de när fle­ra de­le­ga­tio­ner av si­oux­er och chey­en­ner till­fäl­ligt läm­na­de si­na re­ser­vat för att över­ta­la någ­ra grup­per av kri­ga­re att ge upp stri­der­na. In­om någ­ra da­gar ha­de Crazy Hor­ses, Touch The Clouds, Ro­man No­ses, Dull Kni­fes och Stan­ding Elks föl­je bör­jat ge sig av från si­na lä­ger och rö­ra sig i rikt­ning mot Red Clouds och Spotted Tails agen­tu­rer i Nebras­ka-ter­ri­to­ri­et. Des­sa agen­tu­rer var de­på­er som ha­de byggts upp för di­stru­bi­tion av mat, klä­der och and­ra för­nö­den­he­ter, i en­lig­het med för­dra­get i Fort La­ra­mie.

En hård­nac­kad grupp si­oux­er, led­da av La­me De­er, fort­sat­te att gö­ra mot­stånd, och den sista stör­re drabb­ning­en i det sto­ra kri­get mot si­oux­er­na äg­de rum den 7 maj vid Litt­le Mud­dy Cre­ek. Mi­les an­föll läg­ret ti­digt på mor­go­nen, och ett för­sök att för­hand­la om ka­pi­tu­la­tions­vill­kor över­gick snabbt i öp­pen när­strid. La­me De­er dö­da­des, lik­som om­kring 13 and­ra kri­ga­re och fy­ra sol­da­ter. I tre må­na­der spå­ra­de ka­val­le­ris­ter upp göm­da ef­ter­slänt­ra­re. Med en skär­myts­ling vid Litt­le Mis­sou­ri Ri­ver den 4 ju­li 1877 eb­ba­de kri­get ut.

Pro­tes­ter­na mot de vi­tas brott mot för­dra­gen upp­hör­de in­te helt, men prä­rie-stam­mar­nas liv blev ald­rig mer som för­ut.

Ef­ter slaget vid Slim But­tes fick ka­val­le­ris­ter­na ve­ta att de­ras mot­stån­da­re ha­de del­ta­git i Cus­ters sista strid.

Ge­ne­ral Ge­or­ge Crook hög­kvar­ter un­der den så kal­la­de häst­kötts­mar­schen vi­sar hur svårt sol­da­ter­na ha­de det. Ovan: Fort La­ra­mie i Wyo­ming där för­dra­get av år 1868 un­der­teck­na­des. Det ska­pa­de in­te fred på den nor­ra prä­ri­en.

Ghost Dan­ce War var en sista stör­re kon­flik­ten med si­oux­er­na.

Sioux-kri­ga­re in­le­der en mot­at­tack mot ka­val­le­ri­et, som står un­der ge­ne­ral Ge­or­ge Crooks be­fäl, i slaget vid Ro­se­bud.

Övers­te­löjt­nant Ge­or­ge Armstrong Cus­ter vi­lar ut i sitt lä­ger. Vid hans vänst­ra si­da sit­ter Bloody Kni­fe, Cus­ters fa­vo­rit­spe­ja­re.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.