Sit­ting Bull

Si­oux­er­nas höv­ding och and­li­ga ledare var fast be­slu­ten att för­sva­ra ur­be­folk­ning­ens tra­di­tio­nel­la livs­stil.

Vilda västern - - INNEHÅLL -

Sioux-höv­ding­en som gjor­de allt för att för­sva­ra tra­di­tio­ner­na

Ef­ter två da­gars våld­sam­ma stri­der vid Litt­le Big­horn på prä­ri­en i öst­ra Mon­ta­na år 1876 be­seg­ra­des 600 man un­der Ge­or­ge Armstrong Cus­ters be­fäl av en kon­fe­de­ra­tion av 3 000 kri­ga­re från oli­ka stam­mar. Cus­ter själv dö­da­des, lik­som två av hans brö­der, en bror­son och en svå­ger. Ame­ri­ka­ner­nas för­lus­ter om­fat­ta­de 268 dö­da och 55 så­ra­de. För la­ko­ta­höv­ding­en och den he­li­ge man­nen Sit­ting Bull var det­ta en stor se­ger un­der den våld­sam­ma, de­spe­ra­ta kam­pen för sioux-stam­mar­nas över­lev­nad på den nor­da­me­ri­kans­ka prä­ri­en. Det var ock­så ett för­verk­li­gan­de av en vi­sion som me­di­cin­man­nen ha­de haft vid en ce­re­mo­ni ba­ra tre må­na­der ti­di­ga­re.

Un­der 1800-ta­let ha­de sioux-stam­mar­na dri­vits allt läng­re väs­terut när vi­ta ny­byg­ga­re drog vi­da­re in i Ame­ri­kas hjär­ta från ko­lo­ni­er­na vid öst­kus­ten. Det sto­ra kri­get mot si­oux­er­na på 1870-ta­let kul­mi­ne­ra­de med slaget vid Litt­le Big­horn, där Cus­ters be­ryk­ta­de sista strid stod. Ur­be­folk­ning­en be­trak­ta­de slaget som en sista möj­lig­het för dem att räd­da sitt hem­land, och de käm­pa­de de­spe­rat och be­slut­samt. ”De vi­ta vill ha ett krig och vi ska ge dem det”, sa­de Sit­ting Bull.

Ef­ter fle­ra de­cen­ni­er då stam­mar­na ha­de för­lo­rat si­na för­fä­ders mark till de vi­ta och tving­ats bo­sät­ta sig i re­ser­vat som styr­des av myn­dig­he­ter­na för­e­na­des stam­mar­na nu i kam­pen för sin över­lev­nad un­der led­ning av Sit­ting Bull, som var miss­tänk­sam mot USA:s mi­li­tär och miss­tro­gen mot ame­ri­ka­ner­na och de­ras löf­ten.

Sit­ting Bull föd­des vid Grand Ri­ver i vå­ra da­gars South Da­ko­ta och fick först nam­net Slow av sin far höv­ding­en, för att han all­tid var för­sik­tig och lång­sam som barn. Slow väx­te upp som de fles­ta bar­nen i la­ko­ta-si­oux­er­nas stam. Han lär­de sig att ri­da, skju­ta med pil­bå­ge och ja­ga buff­lar, och han dröm­de om att bli en stor kri­ga­re en dag. En spe­ja­re som stöt­te på Sit­ting Bull när den­ne än­nu var poj­ke be­skrev ho­nom i en se­na­re re­do­gö­rel­se som ”en gans­ka knub­big poj­ke, in­te ’rak som en fu­ra’, som tra­di­tio­nel­la fol­ket. Han var all­tid li­ka orädd, en otro­ligt skick­lig ryt­ta­re, en träff­sä­ker skytt och ut­här­da­de ex­tremt sto­ra på­frest­ning­ar.”

När Slow var 14 år del­tog han i sitt förs­ta krigs­tåg och slogs mot crow-stam­mar­na. Han gav sig mo­digt på en kri­ga­re och slog ner den­ne. När slags­käm­par­na åter­kom till läg­ret gav Slows far ho­nom nam­net Sit­ting Bull, som be­lö­ning för hans mod. Det nam­net skul­le han le­va upp till un­der många år.

Ef­tersom stam­men lev­de och ja­ga­de norr om ny­byg­gar­nas ti­di­ga vägar väs­terut ha­de Sit­ting Bull få kon­tak­ter med vi­ta fö­re 1862 års upp­ror bland san­tee-si­oux­er­na, en väp­nad kon­flikt mel­lan USA:s ar­mé och fle­ra grup­per av si­oux­er från ös­ter. De be­seg­ra­de si­oux­er­na tving­a­des väs­terut, till prä­ri­en

där Sit­ting Bull, nu­me­ra höv­ding, fick hö­ra hur li­vet på ett stat­ligt re­ser­vat ted­de sig och in­såg att för­drag med vi­ta män säl­lan gäll­de. Han vil­le be­va­ra sitt folks kul­tu­rer, tra­di­tio­ner och he­li­ga mar­ker. Sit­ting Bull be­slöt sig för att hål­la sin stam bor­ta från den vi­te man­nens värld och att ald­rig un­der­teck­na ett för­drag som tving­a­de in dem i ett re­ser­vat.

Sit­ting Bulls av­sky mot för­drag och re­ser­vat gav ho­nom många an­häng­a­re, in­te ba­ra bland si­oux­er ut­an även bland chey­en­ner och ara­pa­ho-stam­men. Han var re­spek­te­rad för sin tap­per­het och klok­het, och han blev över­höv­ding för la­ko­ta-stam­men om­kring år 1868. Vid ti­di­ga kon­fron­ta­tio­ner med ame­ri­kans­ka sol­da­ter som träng­de in i ur­be­folk­ning­ens land lär­de sig Sit­ting Bull hur de slogs och vil­ka star­ka si­dor och svag­he­ter de ha­de. Han kom­bi­ne­ra­de sin ana­ly­tis­ka för­må­ga med per­son­ligt mod. Vid ett till­fäl­le, un­der en strid med sol­da­ter som skyd­da­de ral­la­re vid Yel­lowsto­ne-flo­den, led­de Sit­ting Bull fy­ra, fem kri­ga­re ut på järn­vägs­spå­ren och sat­te sig lugnt och rök­te pi­pa med dem me­dan ku­lor­na ven ge­nom luf­ten. Se­dan gick han lugnt där­i­från.

Men de re­la­tivt fred­li­ga för­hål­lan­de­na och den mått­li­ga ex­pan­sio­nen av ny­byg­gar­nas om­rå­den för­änd­ra­des tvärt år 1874 när man hit­ta­de guld i Black Hills i South Da­ko­ta, vil­ket var he­lig mark för många stam­mar som vi­ta ny­byg­ga­re in­te ha­de till­trä­de en­ligt Fort La­ra­mie-för­dra­get från år 1868. Mi­ne­ral­le­ta­re som vil­le bli för­mög­na ström­ma­de till Black Hills, trots för­dra­get. Det pro­vo­ce­ra­de la­ko­ta­sioux­er­na att för­sva­ra sitt he­li­ga land. USA be­ord­ra­de al­la si­oux­er som bod­de ut­an­för re­ser­va­ten att flyt­ta dit. Sit­ting Bull väg­ra­de och sa­de att re­ser­va­ten var som fäng­el­ser och att han in­te tänk­te lå­ta sig ”stäng­as in i en in­häg­nad.”

År 1876, när tre ko­lon­ner fe­de­ra­la sol­da­ter tå­ga­de in i om­rå­det, sam­man­kal­la­de Sit­ting Bull la­ko­ta-, chey­en­ne- och ara­pa­ho-stam­mar­na i sitt lä­ger vid Ro­se­bud Cre­ek i Mon­ta­na-ter­ri­o­ri­et. Där led­de han dem i sol­dans­ri­tu­a­len och un­der bö­ner­na till Wa­kan Tan­ka, Den sto­re an­den, och skar sig i ar­mar­na 100 gång­er, till tec­ken på att han upp­off­ra­de sig. Un­der ce­re­mo­nin såg han en syn: sol­da­ter föll till mar­ken i la­ko­tas lä­ger, som gräs­hop­por från skyn. Pro­fe­ti­an upp­fyll­des vid Litt­le Big­horn tre må­na­der se­na­re.

När stam­mar­na på nytt slog lä­ger vid Litt­le Big­horn och mo­bi­li­se­ra­de stöd från and­ra kri­ga­re blev de an­fall­na den 25 ju­ni av av sjun­de ka­val­le­ri­et un­der Cus­ter, vars trup­per trots att de var nu­me­rärt un­der­lägs­na träng­de in i läg­ret. Se­dan gick de till ett för­ny­at an­fall up­pe på en höjd i när­he­ten och blev ned­gjor­da. Det­ta var de lo­ka­la stam­mar­nas störs­ta se­ger och det värs­ta ne­der­la­get för USA:s ar­mé un­der de lång­va­ri­ga kri­gen på prä­ri­en. Cus­ters de­bac­le gjor­de många vi­ta ame­ri­ka­ner ra­san­de och be­kräf­ta­de de­ras bild av de vilda och blod­törs­ti­ga lo­ka­la stam­mar­na. USA:s re­ge­ring öka­de si­na an­sträng­ning­ar att slå ner upp­ro­ren och skic­ka­de tu­sen­tals ka­val­le­ris­ter till om­rå­det. I fle­ra år för­följ­de de sko­nings­löst la­ko­ta-si­oux­er­na och tving­a­de höv­ding­ar­na att ka­pi­tu­le­ra, en ef­ter en. Men Sit­ting Bull trot­sa­de dem. År 1877 led­de han sin grupp över grän­sen in i Ka­na­da, ut­om räck­håll för USA:s ar­mé, och när han er­bjöds nåd om han slog sig ner i ett re­ser­vat väg­ra­de han hård­nac­kat.

Att le­va i ett land ut­an buff­lar var näs­tan omöj­ligt och han ha­de svårt att hit­ta för­sörj­ning för sitt folk. Till sist drog Sit­ting Bull sö­derut, ef­ter fy­ra långa år. Han ka­pi­tu­le­ra­de och skic­ka­des till re­ser­va­tet Stan­ding Rock, och när han blev mot­ta­gen där på ett sätt som väck­te far­hå­gor om att han skul­le in­spi­re­ra till ett nytt upp­ror skic­ka­de man ho­nom läng­re ner till Fort Ran­dall vid Mis­sou­ri-flo­den. Där hölls han och hans kam­ra­ter kvar i när­ma­re två år som krigs­fång­ar. År 1883 åter­före­na­des Sit­ting

Bull med sin stam i re­ser­va­tet Stan­ding Rock. De sty­ran­de vil­le på inga vill­kor ge den sto­re höv­ding­en spe­ci­el­la för­må­ner och tving­a­de ho­nom att ar­be­ta på åk­rar­na. Men Sit­ting Bull var med­ve­ten om sin auk­to­ri­tet, och när en de­le­ga­tion av ame­ri­kans­ka se­na­to­rer kom för att dis­ku­te­ra om de­lar av re­ser­va­ten skul­le öpp­nas för vi­ta ny­byg­ga­re ytt­ra­de han sig kraft­fullt emot de­ras för­slag, men för­gä­ves.

Två år se­na­re kunde Sit­ting Bull läm­na re­ser­va­tet och an­slu­ta sig till Buf­fa­lo Bills Vilda väs­ternshow. Han tjä­na­de 50 dol­lar i vec­kan på att ri­da runt ett varv i ma­ne­gen, och en del ex­tra peng­ar på att säl­ja fo­ton och au­to­gra­fer. Un­der den­na tid träf­fa­de han bå­de pre­si­dent Gro­ver Cle­ve­land och den be­röm­da re­vol­ver­kvin­nan An­nie Oak­ley, som sa­de att si­oux­kri­ga­ren ”var som en far för mig”.

Men li­vet på re­san­de fot var svårt, med publik som of­ta bu­a­de fast tid­ning­ar­na skrev att Sit­ting Bull var ”den snäl­las­te och ar­ti­gas­te man som nå­gon­sin sku­rit hal­sen av nå­gon el­ler skal­pe­rat en värn­lös kvinna”. Han stan­na­de ba­ra i fy­ra må­na­der hos Buf­fa­lo Bill.

När han åter­vänt till Stan­ding Rock bod­de han i en hyd­da vid Grand Ri­ver, nä­ra den plats där han var född. Kort ef­ter hem­koms­ten fick han en an­nan mys­tisk up­pen­ba­rel­se. Den här gång­en såg han en ängstru­pi­al som lan­da­de på en kul­le bred­vid ho­nom och han hör­de att den sa­de: ”Ditt eget folk, la­ko­ta, kom­mer att dö­da dig.”

På hös­ten 1890 kom Kic­king Be­ar från la­ko­ta-fol­ket och be­rät­ta­de för Sit­ting Bull om Ghost Dan­ce, an­dedan­sen, en ce­re­mo­ni som skul­le be­fria lan­det från de vi­ta. La­ko­ta-fol­ket på Pi­ne Ridge- och Ro­se­bu­d­re­ser­va­ten ha­de re­dan ta­git fas­ta på den, och agen­ter ha­de kal­lat på mi­li­tä­ren för att hål­la rö­rel­sen un­der kon­troll. I Stan­ding Rock var myn­dig­he­ter­na räd­da för att den re­spek­te­ra­de and­li­ge le­da­ren Sit­ting Bull skul­le an­slu­ta sig till an­dedan­sar­na och de skic­ka­de där­för dit 43 la­ko­ta-po­li­ser för att ta fast ho­nom. Fö­re gry­ning­en den 15 de­cem­ber 1890 bröt sig po­li­ser­na in i Sit­ting Bulls hyd­da och slä­pa­de ut ho­nom me­dan hans an­häng­a­re sam­la­des för att skyd­da ho­nom. Un­der den skott­väx­ling som följ­de sköt en av la­ko­ta-po­li­ser­na en ku­la ge­nom Sit­ting Bulls hu­vud.

La­ko­ta-si­oux­er­na minns Sit­ting Bull som en in­spi­re­ran­de ledare och som en kär­leks­full far, en ta­lang­full sång­a­re och en till­mö­tes­gå­en­de och vän­lig man vars re­li­giö­sa tro gav ho­nom en pro­fe­tisk gå­va och gjor­de hans bö­ner ex­tra kraft­ful­la. Han ärv­de höv­dinga­vär­dig­he­ten över en del av sin stam från fa­dern, men hans in­fly­tan­de över and­ra stam­mar vi­la­de helt på hans and­li­ga le­dar­skap, hans ta­lang som po­li­ti­ker och hans obän­di­ga vil­ja att be­va­ra sitt folks livs­stil.

Sit­ting Bull be­trak­ta­des som en and­lig ledare. Hans vi­sio­ner gav ho­nom he­li­ga kraf­ter.

Sit­ting Bull på ett fo­to från år 1885.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.