Kan­ni­ba­ler i Vilda västern

Läs den san­na skräck­histo­ri­en om över­le­van­de och upp­täck hur ut­vand­rar­na i Don­ner-grup­pen kunde bli män­ni­skoä­ta­re.

Vilda västern - - INNEHÅLL -

Det av­sky­vär­da sät­tet som Don­ner och hans res­kam­ra­ter över­lev­de vild­mar­ken.

Det­ta är be­rät­tel­sen om hur jak­ten på den ame­ri­kans­ka dröm­men för­vand­la­des till en en­da stor mar­dröm, och en på­min­nel­se om att det fanns mör­ka si­dor hos lyck­sö­kar­na som drog väs­terut. 170 år ef­ter det att Don­ner-grup­pen gav sig av från Spring­fi­eld, Il­li­no­is, skräm­mer och fa­sci­ne­rar de­ras be­rät­tel­se oss fort­fa­ran­de. Hur kunde 89 män, kvin­nor och barn drab­bas av ett så grymt öde?

Allt bör­ja­de med hop­pet om ett bätt­re liv i västern. Grup­pens mål var Ka­li­for­ni­en, som ny­byg­ga­ren och den bli­van­de mark­ex­plo­a­tö­ren Lans­for W. Hastings ut­må­la­de som möj­lig­he­ter­nas och över­flö­dets land. Hastings ha­de sto­ra dröm­mar om att åstad­kom­ma stor­verk i Ka­li­for­ni­en, men han be­höv­de ar­bets­kraft. År 1845 gav han ut The Emi­grants’ Gui­de To Ore­gon And Ca­li­for­nia, där han be­skrev en rutt till grup­pens mål via det som kom att kal­las ”Hastings gen­väg”.

År 1846 gav sig ett stort an­tal ny­byg­ga­re iväg väs­terut. Ja­mes Fra­zi­er Reed drevs av ut­sik­ten att få nya af­färs­möj­lig­he­ter och ett bätt­re kli­mat för hans hu­stru Mar­ga­ret, som ha­de kro­nisk hu­vud­värk. Ge­or­ge Don­ner och hans fa­milj var ve­te­ra­nut­vand­ra­re. Grup­pen läm­na­de Spring­fi­eld den 14 april, sent på sä­song­en för att ta sig väs­terut, men de ut­gjor­de en im­po­ne­ran­de syn tack va­re Reeds ståt­li­ga prä­ri­e­vagn i två etage, som kal­la­des ”ny­byg­gar­pa­lats­vag­nen”. Den 19 maj ha­de de an­slu­tit sig till övers­te Wil­li­am Rus­sells kon­voj med 50 prä­ri­e­vag­nar och fler skul­le till­kom­ma un­der de föl­jan­de da­gar­na. I ju­ni läm­na­de Rus­sell grup­pen och Lil­burn Boggs tog be­fä­let. Grup­pen

skul­le snart splitt­ras, men det be­rod­de in­te på le­dar­ska­pet ut­an på grund av Lans­ford Hastings och hans gen­väg.

När Boggs kon­voj kom till Fort La­ra­mie den 27 ju­ni stöt­te de på Ja­mes Cly­man – en er­fa­ren re­se­när som just ha­de rest ös­terut till­sam­mans med Hastings – och han var­na­de Reed och hans res­kam­ra­ter. Vägen var svår­fram­kom­lig även till fots, och att för­sö­ka fär­das med vag­nar där skul­le va­ra otro­ligt far­ligt, för­kla­ra­de han. Reed strun­ta­de i hans var­ning och li­ta­de på Hastings och hans re­kom­men­de­ra­de gen­väg till slut­må­let.

Vid In­de­pen­dence Rock fanns ett brev från grup­pens väg­le­da­re som bad dem att mö­ta ho­nom i Fort Bridger. Reed-Don­ner-grup­pen skil­des allt­så från Boggs kon­voj den 20 ju­li. Nu mås­te grup­pen väl­ja en ledare, och de val­de Don­ner i stäl­let för den hög­fär­di­ge och do­mi­nan­te Reed som många av me­dre­se­nä­rer­na ogil­la­de. När de kom fram till Fort Bridger upp­täck­te de att Hastings re­dan ha­de gett sig iväg, men han ha­de läm­nat in­struk­tio­ner åt dem. De vi­la­de i fy­ra da­gar och ut­för­de nöd­vän­di­ga re­pa­ra­tio­ner in­nan de gav sig av i hans spår.

Först ver­ka­de Cly­mans var­ning över­dri­ven. Säll­ska­pet tog sig fram ut­an pro­blem och i god fart. Men den 6 au­gusti fick de ett med­de­lan­de från Hastings vid Echo Ca­nyon i Utah. Han skrev att de­ras pla­ne­ra­de väg var ”ofram­kom­lig” och att han ha­de gett sig av för att sö­ka ef­ter en an­nan väg. Reed och två and­ra le­ta­de re­da på Hastings, som pe­ka­de ut en al­ter­na­tiv rutt men väg­ra­de föl­ja med Reed och hans män till­ba­ka.

Hastings nya väg ge­nom Wa­satch Mountains var otro­ligt mö­do­sam. Ny­byg­gar­na mås­te rö­ja vägen fram­för vag­nar­na ge­nom busk­skog och sten­block, och pro­vi­an­ten var på väg att ta slut när de kom till en öken. I slu­tet av au­gusti hit­ta­de säll­ska­pet ett nytt med­de­lan­de från Hastings, en skrynk­lig lapp där de upp­ma­na­des att föl­ja ho­nom ge­nom Sto­ra Sal­tök­nen un­der vad han be­skrev som en två dygn lång och mö­do­sam re­sa. När ny­byg­gar­na bunk­ra­de upp vatten och hö in­för näs­ta sto­ra pröv­ning viss­te de att de ha­de rest för långt för att kun­na vän­da om.

Att re­sa ge­nom sal­tök­nen var när­mast out­härd­ligt. På da­gen för­vand­la­de so­lens het­ta sal­tet till slam och vagns­hju­len sjönk än­da ner till na­ven. Vatt­net tog slut den tred­je da­gen, och sam­ma natt för­lo­ra­de Reed si­na ox­ar; dju­ren ha­de bli­vit gal­na av brist på vatten och flytt sin väg.

Det tog fem da­gar för Don­ner-grup­pen att kom­ma till and­ra si­dan av sal­tök­nen. Då ha­de de för­lo­rat 36 kre­a­tur och fy­ra vag­nar. Ef­ter en vec­kas åter­hämt­ning gav de sig av igen den 8 sep­tem­ber. De skic­ka­de Char­les Stan­ton och Wil­li­am McCut­chen till Sut­ter’s Fort när de för­stod att de ha­de för li­te mat för att kla­ra sig till Ka­li­for­ni­en.

Den 26 sep­tem­ber hit­ta­de de Hum­boldt trail – den ur­sprung­li­ga, säk­ra vägen som de ha­de bli­vit till­råd­da att ta. Hastings gen­väg ha­de för­längt de­ras res­väg med 20 mil och kostat dem utrustning, bo­skap och in­te minst tid. Snön var på väg och slit­ning­ar­na i grup­pen öka­de. Den 5 ok­to­ber kom en ur­ladd­ning när Reed för­sök­te sät­ta stopp för ett slags­mål mel­lan en av si­na eg­na män och Gra­ves kusk John Sny­der. Sny­der blev ra­san­de och slog Reed med sin pis­ka. In­nan han hun­nit slå till igen högg Reed ho­nom i brös­tet med en kniv.

Ny­byg­gar­na såg Sny­der stapp­la ett par steg in­nan han föll ihop och dog, och de an­kla­ga­de nu Reed för mord. När Mar­ga­ret bad för hans liv stöt­te grup­pen ut ho­nom och tving­a­de ho­nom att ri­da bort från sin hu­stru och si­na barn. En dag se­na­re vräk­tes en

”För var­je miss­lyc­kan­de blev stäm­ning­en allt­mer tryckt och pro­vi­an­ten mins­ka­de sta­digt.”

äld­re her­re, Mr Hard­koop, från Lewis Ke­se­bergs vagn och kunde in­te hål­la jäm­na steg med vag­nar­na, ut­an läm­na­des vid väg­kan­ten. I mit­ten av ok­to­ber ha­de pai­u­te-fol­ket upp­täckt de käm­pan­de ny­byg­gar­na och slak­ta­de de­ras ox­ar.

Till sist ha­de grup­pen li­te tur när Char­les Stan­ton kom ri­dan­de om­kring den 25 ok­to­ber med pro­vi­ant och två miwo­ker som väg­vi­sa­re, Lu­is och Sal­va­dor. När de fick ny pro­vi­ant bör­ja­de re­se­nä­rer­na dis­ku­te­ra om de skul­le ta en vi­lo­pa­us, men när Ge­or­ge Don­ner skar sig i han­den me­dan han till­ver­ka­de en ny hju­lax­el till sin vagn påmin­des de om hur ut­läm­na­de de var. De fort­sat­te och stan­na­de över nat­ten vid Truc­kee La­ke vid bergs­si­dan, och då bör­ja­de det snöa. De var nu ett dygn för­se­na­de.

Näs­ta dag för­sök­te de ta sig upp till bergs­top­pen, men de hej­da­des av ett 1,5 me­ter djupt snötäc­ke. En natt up­pe på ber­get fick dem att vän­da om för att sö­ka skydd vid sjön igen. De mås­te slå lä­ger över vin­tern och väd­ret blev ba­ra vär­re. De­ras hyd­dor gav in­te myc­ket skydd mot ky­lan. Ta­ken var av djur­hu­dar som se­na­re skul­le bli de­ras fö­da. Grup­pen vän­ta­de på att väd­ret skul­le bli bätt­re, så att de kunde för­sö­ka ta sig över ber­get. Da­gar­na gick och de in­såg att vag­nar­na in­te skul­le kla­ra re­san. Den 12 no­vem­ber gjor­de de ett förs­ta för­sök att ta sig vi­da­re till fots men fick vän­da om. För var­je miss­lyc­kan­de blev stäm­ning­en allt­mer tryckt och pro­vi­an­ten mins­ka­de sta­digt.

Den 16 de­cem­ber pas­sa­de 17 per­so­ner på att ut­nytt­ja att det var vac­kert väder. De till­ver­ka­de im­pro­vi­se­ra­de snö­skor för att ta sig ge­nom bergs­pas­set.

Ef­ter ba­ra någ­ra da­gar ham­na­de de i trång­mål. Char­les Stan­ton, den som ha­de räd­dat grup­pen en

gång ti­di­ga­re, in­såg att han in­te or­ka­de hål­la tem­pot och bad si­na kam­ra­ter att fort­sät­ta ut­an ho­nom. Det sista man såg av ho­nom var att han satt och rök­te.

Den 24 de­cem­ber in­såg de hur för­tviv­lad si­tu­a­tio­nen var. De var vil­se, pro­vi­an­ten var slut och stor­men bör­ja­de igen. De drog lott om vem som skul­le bli dö­dad, men ing­en kunde för­må sig att dö­da för­lo­ra­ren, Pa­trick Do­lan. Två da­gar se­na­re var fy­ra av dem dö­da och grup­pen för­föll till kan­ni­ba­lism men und­vek att äta upp fa­mil­je­med­lem­mar. Ma­ten tog snabbt slut och Wil­li­am Fos­ter fö­reslog att de skul­le dö­da Lu­is och Sal­va­dor. Wil­li­am Ed­dy blev för­fä­rad och be­rät­ta­de för de bå­da miwo­ker­na vad Fos­ter sagt. De för­svann och hit­ta­des dö­en­de ef­ter un­ge­fär tio da­gar, då Fos­ter ge­nom­för­de sin ur­sprung­li­ga plan.

Den 12 ja­nu­a­ri kom grup­pen till miwo­ker­nas lä­ger. In­vå­nar­na blev skräm­da av de ut­märg­la­de fi­gu­rer­na som dök upp bland trä­den. Miwo­ker­na gav dem så myc­ket mat som de kunde av­va­ra, och med de­ras hjälp slä­pa­de Ed­dy sig vi­da­re och nåd­de till sist fram till Johnson’s Ranch, en öds­ligt be­lä­gen gård ut­an­för Sacra­men­to. En rädd­nings­ex­pe­di­tion or­ga­ni­se­ra­des och lyc­ka­des hit­ta de över­le­van­de från döds­läg­ret den 17 ja­nu­a­ri. Änt­li­gen var de­ras pröv­ning­ar slut.

Un­der ti­den blev Don­ner-grup­pen vid Truc­kee La­ke allt­mer för­tviv­lad. Pa­trick Breen skrev att han bad till Gud på jul­da­gen men att väd­ret in­te blev bätt­re. De käm­pa­de för att sam­la in fö­da och ja­ga, och djur­hu­dar blev ba­singre­di­en­sen i de­ras mål­ti­der. Me­dan grup­pen vid For­lorn Ho­pe räd­da­des över­lev­de allt fär­re av dem som be­fann sig vid sjön. Dö­den fanns öve­rallt och stor­men väg­ra­de be­dar­ra. Men en rädd­nings­kår var på väg. När det mex­i­kanska­me­ri­kans­ka kri­get änt­li­gen var slut kunde Reed och McCut­chen sam­la ihop man­nar, och de läm­na­de

San Fran­ci­sco den 7 feb­ru­a­ri. Ba­ra två da­gar se­na­re skrev Breen: ”Pi­kes barn är i stort sett dött. Milt hos Murp­hys or­kar in­te ta sig ur säng­en. Key­burg går ald­rig upp; han sä­ger att han in­te kla­rar det. John (Breen, Pa­tricks son) gav sig iväg i dag för att be­gra­va mrs Ed­dy och hen­nes barn.”

Räd­dar­na kom fram först den 19 feb­ru­a­ri. Da­ni­el Rho­ads skrev att han ro­pa­de en häls­ning och att han möt­te en kvinna i snön som följ­des av and­ra som pul­sa­de fram emot dem. ”De var ut­märg­la­de av hung­er”, skrev han, ”och jag kom­mer ald­rig att glöm­ma vil­ken fa­sans­full, spök­lik syn de ut­gjor­de. Den förs­ta kvin­nan ta­la­de med ihå­lig röst, myc­ket upp­het­sad, och sa­de: ’Kom­mer ni från Ka­li­for­ni­en el­ler från him­len?’”

De de­la­de för­sik­tigt ut små mat­por­tio­ner och be­stäm­de sig för att ta med 23 av ny­byg­gar­na och läm­na kvar 21, som fick räd­das se­na­re. Hung­ern i läg­ret för­vär­ra­des un­der de­ras från­va­ro. Breen skrev i sin dag­bok i slu­tet av feb­ru­a­ri: ”I går sa­de mrs Murp­hy att hon trod­de att hon skul­le bör­ja med

”Fy­ra var dö­da; de and­ra för­föll till kan­ni­ba­lism. De und­vek att äta upp si­na eg­na fa­mil­je­med­lem­mar. Ma­ten tog snabbt slut.”

Mil­ton och äta upp ho­nom. Jag tror in­te att hon har gjort det än; det är djupt oro­an­de.”

Ja­mes Reed del­tog i den and­ra rädd­nings­ex­pe­di­tio­nen som kom till sjön den 1 mars. Murp­hys stu­ga var en mar­dröms­lik­nan­de rö­ra av sjuk­dom, ga­len­skap och kan­ni­ba­lism. Sam­ma sce­ner upp­re­pa­des i Don­ner­läg­ret, där res­ter­na av Jacob Don­ners kropp vi­sa­de att säll­ska­pet ha­de liv­närt sig på ho­nom.

17 emi­gran­ter räd­da­des ur hel­ve­tet, och fem läm­na­des kvar, men en våld­sam snö­storm strand­sat­te grup­pen. Unge Isaac Don­ner dog och Ma­rys föt­ter var så svårt frost­bit­na att hon som­na­de med dem in­ne i el­den. Fa­mil­jer­na Breen och Gra­ves väg­ra­de fort­sät­ta, men Ja­mes Reed käm­pa­de vi­da­re. Han möt­te Wil­li­am Fos­ter och Wil­li­am Ed­dy som var på väg till­ba­ka till sjön i säll­skap med John Stark, för att räd­da si­na fa­mil­jer. De tog med sig fy­ra av Reeds män och stöt­te 11 över­le­van­de som satt kring en eld­grop en bit från de fa­sans­ful­la läm­ning­ar­na av kan­ni­ba­lism. Fos­ter och Ed­dy tog med sig två män och fort­sat­te, me­dan de bå­da and­ra tog varsitt barn och åter­vän­de. I en hjälte­mo­dig in­sats lyf­te John Stark upp två barn och så myc­ket pro­vi­ant som han kunde bä­ra och led­de de 11 per­so­ner­na i sä­ker­het.

När Fos­ter och Ed­dy kom fram den 14 mars var det för sent att räd­da de­ras barn. De gav sig av till Be­ar Val­ley med fy­ra ung­do­mar och fy­ra vux­na. Tho­ma­sen Don­ner val­de att stan­na kvar hos sin man Ge­or­ge, som in­te kunde re­sa på grund av långt fram­skri­den kall­brand. Även Lewis Ke­se­berg stan­na­de. Det skul­le ta yt­ter­li­ga­re en må­nad in­nan en ny rädd­nings­ex­pe­di­tion kom till dem.

Ge­or­ge Don­ner dog till sist i slu­tet av mars, och då ha­de Tho­ma­sen gett sig av till Lewis Ke­se­bergs stu­ga. Det finns oli­ka upp­gif­ter om hur hen­nes liv slu­ta­de, men när Ke­se­berg till sist upp­täck­tes var hans skjul fullt av halvät­na krop­par ef­ter dö­da res­kam­ra­ter, där­ibland mrs Don­ner. Räd­dar­na läm­na­de plat­sen med Ke­se­berg den 21 april, och han kom till Sut­ter’s Fort en dryg vec­ka se­na­re. Skräck­histo­ri­er­na från ”kan­ni­balläg­ret” choc­ka­de na­tio­nen och plå­ga­de de över­le­van­de för res­ten av li­vet. De blev ett var­nan­de ex­em­pel för al­la ny­byg­ga­re. Vir­gi­nia Reed skrev: ”Ta ald­rig gen­vä­gar och skyn­da er så myc­ket ni ba­ra kan.”

Don­ner-grup­pen för­sö­ker de­spe­rat räd­da si­na ox­ar från väts­kebrist och ut­matt­ning.

Det­ta fo­to av Ja­mes och Mar­ga­ret Reed togs san­no­likt ef­ter de­ras svå­ra pröv­ning.

Gra­vyr fö­re­stäl­lan­de Don­ner­grup­pen i Si­er­ra Ne­va­da 1846.

Grup­pen ku­rar ihop sig för att hål­la vär­men i den isan­de ky­lan.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.