Wy­att Earps Vilda västern

När hans eget och fa­mil­jens liv ho­ta­des av ett mor­diskt gäng lag­lö­sa tog Wy­att Earp la­gen i eg­na hän­der och mo­bi­li­se­ra­de ett upp­båd för att spå­ra upp dem, och blev själv en av de ja­ga­de lag­lö­sa.

Vilda västern - - INNEHÅLL -

Hur Wy­att Earp tog la­gen i eg­na hän­der och smid­de sin egen lyc­ka.

Fy­ra skott­sal­vor gen­ljöd en torr och dam­mig natt i sta­den Tomb­sto­ne i Ari­zo­na. Man­nen, som var på väg från Crys­tal Pa­la­ce Sa­loon i cent­rum till­ba­ka till Cos­mo­po­li­tan Ho­tel, kän­de plöts­ligt hur ti­den stan­na­de tvärt och det brän­de till av en out­härd­lig smär­ta i hans ena arm och rygg. Tre ha­gelsvär­mar från dub­bel­pi­pi­ga re­volv­rar träf­fa­de ho­nom med sam­ma has­tig­het som ett ske­nan­de tåg. Stö­ten fick ho­nom att slung­as till­ba­ka mot fa­sa­den på Crys­tal Pa­la­ce, me­dan fler skott pepp­ra­de sa­loo­nens väg­gar och kros­sa­de dess föns­ter. Med en ohygg­lig smär­ta stapp­la­de man­nen mot Cos­mo­po­li­tan me­dan blo­det rann ner på den sten­hår­da jor­den. Han upp­bå­da­de si­na sista kraf­ter för att kom­ma till ho­tel­lets dörr och föll rakt in ge­nom dör­ren – och på ba­ra ett ögon­blick blev allt svart. Från över­vå­ning­en på en halv­fär­dig bygg­nad tvärs över ga­tan slank at­ten­tats­män­nen iväg i natt­mörk­ret.

Föl­jan­de mor­gon, den 29 de­cem­ber 1881, skic­ka­de Tomb­sto­nes fe­de­ra­le she­riff Wy­att Earp föl­ja­de te­le­gram: ”Vir­gil Earp blev skju­ten av lönn­mör­da­re igår kväll. Han är död­ligt så­rad. Te­le­gra­fe­ra om ett mö­te med de an­sva­ri­ga för att ut­se bi­trä­dan­de. De lo­ka­la myn­dig­he­ter­na gör ingen­ting. And­ra med­bor­ga­res liv ho­tas. Wy­att Earp.”

Wy­att, hans brö­der och de­ras vän­ner ha­de ta­git emot döds­hot i fle­ra vec­kor, för sin roll i re­vol­ver­du­el­len vid OK Cor­ral, en skott­väx­ling där ett an­tal kän­da lag­lö­sa ha­de eli­mi­ne­rats. Vir­gils kri­tis­ka till­stånd över­ty­ga­de Wy­att om att al­la hans när­stå­en­de och vän­ner var döds­märk­ta. Som she­riff viss­te han vil­ka de skyl­di­ga var, men han ha­de in­te man­dat att age­ra, ef­tersom Tomb­sto­nes lo­ka­le she­riff Johnny Be­han var öp­pet fi­ent­lig mot fa­mil­jen Earp. Be­han var nä­ra vän med Wil­li­am ”Cur­ly Bill” Bro­ci­us som Earp trod­de låg bakom at­tac­ken mot hans bror.

Den långe, ble­ke, all­var­sam­me Wy­att, som ha­de en mörk, hes röst, för­bi­gick nu Be­han och vän­de sig till en över­ord­nad in­stans, den fe­de­ra­le she­rif­fen Craw­ley P. Da­ke, en man som ha­de möj­lig­het att ge Wy­att man­dat att mo­bi­li­se­ra ett upp­båd, fånga in at­ten­tats­män­nen och stäl­la dem in­för rät­ta. Frå­gan var om Da­ke skul­le ge ho­nom till­stånd, och i så fall hur lång tid det skul­le ta för det att nå Tomb­sto­ne För­ö­var­na var fort­fa­ran­de på fri fot och ut­gjor­de ett akut hot mot fa­mil­jen Earp och de­ras vän­ner. Som tur var fick Wy­att snart ett svarste­le­gram. Da­ke gav ho­nom fria hän­der och of­fi­ci­ell tillå­tel­se att för­föl­ja för­ö­var­na på det sätt som han tyck­te var bäst.

På Cos­mo­po­li­tan Ho­tel till­kän­na­gav sta­dens lä­ka­re Ge­or­ge E Good­fel­low för­vå­nans­värt nog att Vir­gil

skul­le över­le­va, men hans vänst­ra arm skul­le bli för­la­mad. När Vir­gil vak­na­de ur med­vets­lös­he­ten och fick ve­ta ny­he­ten om sin arm, vi­sa­de han den ty­pis­ka Earp-sto­i­cis­men och sa­de till sin fur: ”Strunt i det, jag har en arm kvar att kra­ma dig med.”

Wy­att var lät­tad över att bro­dern ha­de kla­rat liv­han­ken, men hans hat mot för­ö­var­na bör­ja­de ta över­han­den och han tänk­te näs­tan ba­ra på att häm­nas. Han viss­te vil­ka som kunde hjäl­pa ho­nom att gö­ra det. Hans gam­le kum­pan Doc Hol­li­day skul­le föl­ja med ho­nom, lik­som hans äld­re bror War­ren Earp, men för det här job­bet be­höv­de han hård­fö­ra proffs. Först på hans lis­ta över kan­di­da­ter stod Sher­man McMas­ter och Jack ”Tur­key Cre­ek” Johnson; de var tuf­fa och drog sig in­te för att dö­da. För­u­tom McMas­ter och Johnson skul­le han ta hjälp av Char­les ”Hairlip Char­lie” Smith och John ”Tex­as Jack” Vermil­li­on – män med tvi­vel­ak­tig bak­grund och stor er­fa­ren­het av stri­der.

Ingen­ting hän­de på tre må­na­der ef­ter det att Vir­gil bli­vit skott­ska­dad. En av Vilda väs­terns mest fram­stå­en­de fö­re­trä­da­re för lag och ord­ning ha­de dock in­te sut­tit syss­lo­lös. Den 18 mars 1882 sam­la­des hans upp­båd i Tomb­sto­ne, me­dan bro­dern Vir­gil tog si­na förs­ta stapp­lan­de steg från sjuk­bäd­den. Det mesta ver­ka­de nu gå som Wy­att vil­le. Han mås­te ba­ra se till att hans bror kunde läm­na Ari­zo­na i trygg­het så var det dags att ri­da iväg. Men hans pla­ner kor­sa­des sam­ma kväll som Vir­gil ha­de bör­jat gå igen. De­ras yng­re bror Mor­gan blev skju­ten in­ne på bil­jard­sa­long­en Camp­bell & Hatch i Tomb­sto­ne. Han sköts ge­nom fönst­ret på sa­long­en, ku­lan kros­sa­de hans rygg­rad och han föll ska­kan­de i he­la krop­pen ihop på ett bil­jard­bord. När Wy­att fick hö­ra ny­he­ten ru­sa­de han iväg till bil­jard­sa­long­en och tving­a­des be­vitt­na hur hans bror för­blöd­de.

”Wy­att drog sin .44 Scho­fi­eld Smith & Wes­son-re­vol­ver från hölst­ret, sik­ta­de på Stilwells och fy­ra­de av sitt va­pen.”

De lag­lö­sa ha­de nu gett sig på två av hans brö­der och dö­dat den ene och ska­dat den and­re. Wy­att svor att de som låg bakom det­ta skul­le få sitt straff och att det skul­le bli han som ut­de­la­de det.

Föl­jan­de dag be­stäm­de han sig för att få ut Vir­gil från Ari­zo­na in­nan han blev näs­ta of­fer, det­ta trots bro­derns till­stånd. Sam­ti­digt höll rätts­lä­ka­ren ett för­hör om Mor­gans död och upp­täck­te då att Ma­ri­et­ta Du­ar­te, hu­stru till den väl­kän­de lag­lö­se Pe­te Spence, viss­te någon­ting och var re­do att be­rät­ta det, ef­tersom Pe­te re­gel­bun­det miss­hand­la­de hen­ne. Du­ar­te sa­de till Matt­hew att hon ha­de hört sin man pra­ta med Flo­ren­ti­no ”In­di­an Char­lie” Cruz da­gen in­nan Mor­gan dog. Vid det till­fäl­let ha­de Mor­gan gått för­bi och då hör­de hon hur Spence sa­de till Char­lie: ”Det är han, det är han.”

Du­ar­te sa­de ock­så att In­di­an Char­lie och Frank C. Stilwell kom hem till Spence sam­ma kväll. De var be­väp­na­de med pi­sto­ler och kar­bi­ner och de stod och pra­ta­de ut­an­för hu­set ett tag med lå­ga rös­ter. Näs­ta mor­gon ställ­de Ma­ri­et­ta frå­gor om den fö­re­gå­en­de kväl­len till Spence, och hon be­rät­ta­de att han slog hen­ne och ho­ta­de att skju­ta hen­ne om hon ta­la­de om för nå­gon vad hon ha­de hört. Där­med var Spence, Stilwell och Cruz nu de hu­vud­miss­tänk­ta för mor­det på Mor­gan Earp.

Du­ar­te kal­la­des som vitt­ne in­för dom­sto­len och ställ­de upp. Wy­att satt längst bak i rätts­sa­len och lyss­na­de. Men på grund av det gam­mal­mo­di­ga rätts­sy­ste­met av­fär­da­des Du­ar­tes vitt­nes­mål, ef­tersom en hu­stru in­te kunde vitt­na mot sin man. När Wy­att fick ve­ta att do­ma­ren ha­de frikänt för­ö­var­na in­såg han att man in­te kunde li­ta på att la­gen skul­le ski­pa rätt­vi­sa. Han be­stäm­de sig för att det en­da sät­tet att stop­pa blod­ba­det var att han själv dö­da­de al­la för­ö­var­na.

Vir­gil och hans hu­stru es­kor­te­ra­des till järn­vägs­sta­tio­nen i Con­ten­tion Ci­ty för att läm­na del­sta­ten den 20 mars. När de kom fram fick de hö­ra att Frank C. Stilwell och fle­ra and­ra var ute ef­ter Vir­gil. De vän­ta­de på ho­nom i Tuc­son – näs­ta an­halt på vägen till Ka­li­for­ni­en – för att dö­da ho­nom där. Där­för följ­de

Wy­att och hans män med Vir­gil till Tuc­son.

Ef­ter en natt på ett ho­tell i när­he­ten följ­de Wy­att och hans män med Vir­gil och hans fru till tå­get på mor­go­nen. Wy­att fick då syn på två fi­gu­rer som låg och lur­pas­sa­de på ett vagns­flak: Frank Stilwell och hans kum­pan Ike Clan­ton. Wy­att, som ha­de många års er­fa­ren­het som la­gens väk­ta­re, kunde in­te hål­la till­ba­ka sitt ra­se­ri ef­ter må­na­der av döds­fall, hot och räds­la, och han ru­sa­de med dra­gen re­vol­ver rakt mot män­nen. När Stilwell och Clan­ton såg att Wy­att och Doc Hol­li­day när­ma­de sig för­sök­te de fly, men Stilwell snubb­la­de och föll om­kull. Han käm­pa­de för att kom­ma på föt­ter, men Wy­att över­man­na­de ho­nom. Stilwell upp­fat­ta­de det brän­nan­de ha­tet i Wy­atts stir­ran­de blick in­nan skott­sal­van träf­fa­de ho­nom i bå­len.

Stilwell skrek till in­nan sex ha­gelsvär­mar pepp­ra­de ho­nom och hans rock blev över­sål­lad av bränn­hål från kru­tet. Wy­att drog sin .44 Scho­fi­eld Smith & Wes­son-re­vol­ver från hölst­ret och sik­ta­de no­ga på Stilwells hu­vud in­nan han av­los­sa­de skot­ten. Stilwell var en lögn­ak­tig, be­dräg­lig och mor­disk hund med ra­bi­es. Det fanns ba­ra en sak att gö­ra med hun­dar som ha­de ra­bi­es – skju­ta dem. Wy­att läm­na­de Stilwells lik i den ti­di­ga mor­gon­so­len, och han och hans upp­båd såg på me­dan tå­get med Vir­gil och hans fru tuf­fa­de iväg från sta­tio­nen, mot Ka­li­for­ni­en och trygg­he­ten.

Upp­bå­det åter­vän­de till Tomb­sto­ne, men i Tuc­son ha­de man nu hit­tat Stilwells dö­da kropp och för­knip­pa­de den med Wy­att Earp och hans upp­båd. Freds­do­ma­ren Char­les Mey­er i Tomb­sto­ne ut­fär­da­de en ar­re­ste­rings­or­der på al­la upp­bå­dets fem

med­lem­mar och te­le­gra­fe­ra­de till Tomb­sto­ne att she­riff Be­han skul­le ta fast dem. Men Mey­er viss­te in­te att te­le­graf­kon­to­rets fö­re­stån­da­re var en vän till fa­mil­jen Earp och när te­le­gram­met kom fick Wy­att lä­sa det in­nan han red in i sta­den.

Wy­att viss­te att om hans gam­le me­nings­mot­stån­da­re Be­han fick te­le­gram­met skul­le han för­sö­ka stop­pa hämndak­tio­nen, så han för­be­red­de sig för en snabb flykt. Men Be­han ha­de snabbt be­gett sig till ho­tel­let och hit­ta­de de män han sök­te i lob­byn, tungt be­väp­na­de och kla­ra för av­färd. Han gick fram till Wy­att och sa­de att den­ne mås­te föl­ja med till she­rif­fens kon­tor. Wy­att ig­no­re­ra­de ho­nom och gick ut från ho­tel­let.

Ut­an­för ho­tel­let vän­ta­de fle­ra av upp­bå­dets med­lem­mar, John ”Tex­as Jack” Vermil­li­on, Dan ”Tip” Tipton, Char­lie Smith, Fred Dod­ge, Johnny Green och Lou Coo­ley. De sad­la­de si­na häs­tar ut­an att låt­sas om den allt­mer ir­ri­te­ra­de Be­han och red där­ef­ter ut ur Tomb­sto­ne.

Näs­ta mor­gon, den 22 mars, red Wy­att in i Spences lä­ger i sko­gen vid det söd­ra pas­set i Dra­goon Mountains. En kort re­kog­no­sce­ring vi­sa­de att Spence in­te var där – han ha­de bli­vit så liv­rädd för att Wy­att skul­le dö­da ho­nom att han över­läm­na­de sig till she­riff Be­han för att få skydd. Det kän­de Wy­att in­te till, så han be­slöt sig för att sö­ka ige­nom om­rå­det en sista gång. Plöts­ligt såg han en rö­rel­se, en ge­stalt som sprang iväg en bit bort och ru­sa­de in i snår­sko­gen. Det var dock in­te Spence, ut­an Flo­ren­ti­no ”In­di­an Char­lie” Cruz, Spences hög­ra hand.

Wy­att drog sin pi­stol men han kunde in­te sik­ta or­dent­ligt, så han till­kal­la­de de and­ra män­nen. Hol­li­day, McMas­ter och Johnson var snab­bast och drog si­na va­pen från fle­ra håll mot den fly­en­de Cruz, som träf­fa­des sam­ti­digt i ena ar­men, ena lå­ret och

bäc­ke­net, så att han föll till mar­ken med en duns. Cruz ång­est­skrik gen­ljöd i pas­set när han bör­ja­de för­blö­da me­dan han för­sök­te kry­pa un­dan och sät­ta sig i sä­ker­het. Wy­att kas­ta­de sig blixt­snabbt över ho­nom, och Cruz bad för sitt liv. När han fick frå­gan om mor­det på Mor­gan er­kän­de han att han ha­de hål­lit vakt. När Wy­att tram­pa­de på Cruz sår med si­na sporr­för­sed­da stöv­lar gav Cruz upp ett vrål och han ro­pa­de mör­dar­nas namn: Wil­li­am ”Cur­ly Bill” Bro­ci­us, Frank Stilwell, Hank Swil­ling och Johnny Rin­go. Var­je namn som han sa­de var en mans döds­dom.

Cruz skrek att Wy­att ha­de fått vad han be­gär­de och att han bor­de läm­na Cruz ifred och skic­ka till­ba­ka ho­nom till Tomb­sto­ne. Men Wy­att tänk­te skic­ka Cruz till ett helt an­nat stäl­le – ra­ka vägen till hel­ve­tet. Han sat­te pi­stol­myn­ning­en vid Cruz tin­ning och fy­ra­de av. En rök­pe­la­re steg upp från pi­sto­len ef­ter Cruz sista skrik. Nu var det ba­ra res­ten kvar.

Det var allt­så Bro­ci­us som ha­de iscen­satt mor­det. Han bör ha ve­tat att hans gam­le fi­en­de från OK Cor­ral var hjär­nan bakom hans fa­miljs sto­ra ne­der­lag. Wy­att och hans upp­båd sad­la­de si­na häs­tar och be­gav sig ra­ka vägen till Bro­ci­us gam­la till­håll – Whets­to­ne Mountains.

Upp­bå­det le­ta­de ige­nom om­rå­det där un­der två da­gar, men hit­ta­de ingen­ting. Så små­ning­om kom de

till Iron Springs i Whets­to­ne Mountains. Det såg ut att va­ra tomt när upp­bå­det plöts­ligt fick syn på en grupp cow­boy­er som la­ga­de mat vid käl­lan. Det tog knappt en se­kund för Wy­att att kän­na igen Bro­ci­us, och på ett ögon­blick ha­de han sut­tit av sin häst, ta­git sitt dub­bel­pi­pi­ga ge­vär och stor­mat ned­för en kul­le och rakt in i män­nens lä­ger till­sam­mans med Tex­as Jack och Doc Hol­li­day och med McMas­ter hack i häl. Wy­att gick rakt fram till Bro­ci­us med be­stäm­da steg me­dan hans långa yt­ter­rock fladd­ra­de i vind­dra­get.

Pa­nik ut­bröt i läg­ret och al­la lag­lö­sa tre­va­de ef­ter si­na va­pen. Som en skal­le­rorm lyc­ka­des Bro­ci­us smy­ga fram sitt va­pen och öpp­na eld mot Wy­att, men han mis­sa­de. Tex­as Jack, som höll sig nä­ra Wy­att, drog bå­da si­na re­volv­rar och bör­ja­de skju­ta på de lag­lö­sa. Bro­ci­us män be­sva­ra­de el­den och ku­lor­na snud­da­de vid Wy­atts rock och vid Tex­as Jacks häst, som ge­nast stöp och dog. Doc Hol­li­day, McMas­ter och Johnson tog be­täck­ning och bör­ja­de skju­ta; Tex­as Jack som ha­de slut på am­mu­ni­tion i sin pi­stol, ru­sa­de fram till sin dö­da häst för att få tag i sitt ge­vär.

I ka­la­ba­li­ken ha­de Wy­att Earp in­te släppt Bro­ci­us med blic­ken för en se­kund och nu när­ma­de han sig lugnt mör­da­ren. Ti­den stan­na­de av och

med järn­hård be­slut­sam­het lyf­te Wy­att sitt va­pen, sik­ta­de på Bro­ci­us på nä­ra håll och såg på me­dan hans brors ba­ne­man spräng­des sön­der. När män­nen i Bro­ci­us gäng såg att de­ras ledare var död flyd­de de för li­vet, men Wy­att av­slu­ta­de sin straff­ex­pe­di­tion med att sät­ta en ku­la i brös­tet på Johnny Bar­nes, som ge­nast dog, och så­ra Milt Hicks med en an­nan skott­sal­va.

Res­ten av Wy­att Earps straff­ex­pe­di­tion av­löp­te som man kunde för­vän­ta sig. Wy­att och hans upp­båd var nu efterlysta och kunde in­te åter­vän­da till Tomb­sto­ne. När de ha­de vi­lat upp sig någ­ra gång­er där de kunde få en fristad be­gav sig stör­re de­len av upp­bå­det ös­terut och läm­na­de Ari­zo­na. Be­han fick ald­rig tag i dem och när de kom till Al­bu­quer­que i New Mex­i­co tog de skil­da vägar. Hämn­den ha­de ut­krävts, ef­fek­tivt och bru­talt, och den skul­le på­ver­ka till­va­ron för al­la de in­blan­da­de och läg­ga grun­den till le­gen­den om dem. Rätt­vi­sa var ski­pad – à la Vilda västern.

”Han drog sin pi­stol, sat­te myn­ning­en tätt in­till mör­da­rens tin­ning och ef­ter den­nes sista skrik fy­ra­de han av vap­net.”

In­nan Wy­att Earp blev la­gens väk­ta­re var han en av de­lä­gar­na i Ori­en­tal Sa­loon.

Skjut­ning­en vid OK Cor­ral ham­na­de i pres­sen.

Off­ren för skjut­ning­en vid OK Cor­ral: Tom och Frank McLau­ry samt Bil­ly Clan­ton i si­na kis­tor ef­ter den kän­da re­vol­ver­du­el­len.

Fo­to av Wy­att Earp från cir­ka 1882.

Wy­atts barn­doms­hem.

I Vilda västern ut­spe­la­des många hämndak­tio­ner in­ne på sa­loo­nen.

In­nan Wy­att Earp blev la­gens väk­ta­re ha­de han oli­ka jobb, bland an­nat som buf­fel­jä­ga­re och sa­loo­nä­ga­re.

Upp­bå­det som ut­kräv­de hämnd i ju­ni 1883. Från väns­ter till hö­ger: W.H. Har­ris, Lu­ke Short, Bat Mas­ter­son och (sit­tan­de) Char­lie Bas­sett, Wy­att Earp, Frank McLain och Ne­al Brown.

En il­lust­ra­tion av hur Wy­att Earp vann en du­ell i Dod­ge Ci­ty.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.