Butch Cas­si­dy

Hans även­tyr med det vilda gäng­et fång­a­de publi­kens fan­ta­si – till och med hans död blev fö­re­mål för myt­bild­ning. Är Butch Cas­si­dy Vilda väs­terns mest ökän­da fi­gur?

Vilda västern - - INNEHÅLL -

Var Butch Cas­si­dy Vilda väs­terns mest ökän­de man?

Sä­ger man nam­net Butch Cas­si­dy så tän­ker de fles­ta ge­nast på Sun­dan­ce Kid och fil­men från år 1969. Dess be­rät­tel­se om två skämt­sam­ma kam­ra­ter är så in­ro­tad i po­pu­lär­kul­tu­ren att det är lätt att för­väx­la den med fak­ta. Men det är in­te fak­ta. Till att bör­ja med var Cas­si­dy och Sun­dan­ce in­te bäs­ta vän­ner. De flyd­de till Ar­gen­ti­na till­sam­mans, men det var mer av en till­fäl­lig­het än av fri vil­ja. Men även om fil­men in­te är sär­skilt re­a­lis­tisk så var Butch Cas­si­dys liv fullt av spän­ning, även­tyr och myste­ri­er.

Han föd­des som Ro­bert Le­roy Par­ker den 13 april år 1866 i Utah. Hans för­äld­rar var tro­en­de mor­mo­ner. Fa­dern Max­i­mil­li­an Par­ker var 12 år när han kom med sin fa­milj till Salt La­ke Ci­ty år 1856, och de blev mor­mons­ka ny­byg­ga­re.

Cas­si­dy till­bring­a­de sin barn­dom på fa­mil­jens ranch, men han kän­de kanske att mor­mon-li­vet in­te var någon­ting för ho­nom. I bör­jan av ton­å­ren läm­na­de han sitt hem. Han för­sörj­de sig på att ar­be­ta på oli­ka ran­cher, och med ti­den bör­ja­de han dras in i den kri­mi­nel­la värl­den.

Mike Cas­si­dy (som egent­li­gen het­te John Tol­li­ver McClam­my) var en cow­boy och bo­skaps­tjuv och skul­le snart bli unge Par­kers vän och men­tor. Det sägs i själ­va ver­ket att Ro­bert byt­te ef­ter­nam­net Par­ker mot Cas­si­dy för att hed­ra sin vän, och an­tog smek­nam­net Butch. Det på­stås ock­så att namn­by­tet be­rod­de på en öns­kan att in­te vanä­ra fa­mil­jen, ef­tersom han kän­de på sig att hans liv skul­le ut­veck­las i en helt an­nan rikt­ning än den mor­mons­ka livs­stil som han ha­de upp­fost­rats in i.

Un­der en pe­ri­od flyt­ta­de Butch mel­lan oli­ka ran­cher och job­ba­de som cow­boy i Wyo­ming och Mon­ta­na. År 1887 sök­te han sig till Tel­lu­ri­de i Co­lo­ra­do. En tid ef­ter det att han bli­vit god vän med Matt War­ner, som äg­de täv­lings­häs­tar, rå­na­de Cas­si­dy sin förs­ta bank.

Det var den 24 ju­ni 1889 som Cas­si­dy, War­ner och de bå­da brö­der­na McCar­ty la­de be­slag på om­kring 21 000 dol­lar från San Mi­gu­el Val­ley Bank. Gäng­et stan­na­de in­te kvar länge, de be­gav sig till Rob­bers Roost, ett olän­digt om­rå­de i syd­öst­ra Utah. De na­tur­li­ga klip­por­na och kan­jo­ner­na gjor­de om­rå­det till ett po­pu­lärt göm­stäl­le för lag­lö­sa.

När allt ha­de lug­nat ner sig be­gav sig Cas­si­dy till Wyo­ming, där han köp­te en ranch i ut­kan­ten av Dubo­is. Han kan ha gjort det i ett för­sök att le­va ett he­der­ligt liv, men det fak­tum att han ald­rig tjä­na­de någ­ra peng­ar på det och att det låg ba­ra en bit från ett an­nat till­håll för lag­lö­sa — Ho­le in the Wall — an­ty­der att ran­chen var en täck­man­tel för ljus­skyg­ga ak­ti­vi­te­ter. Lägg där­till att han ar­re­ste­ra­des år 1894 för häst­stöld och even­tu­ellt iscen­sat­te en bluff om be­skydd bland ran­chä­gar­na.

Cas­si­dy satt av 18 må­na­der av ett tvåå­rigt

fäng­el­se­straff i Wyo­ming. När han släpp­tes år

1896 be­nå­da­des han av gu­ver­nör Wil­li­am Al­ford Ri­chards. Som­li­ga skul­le ha ta­git benåd­ning­en som en an­led­ning att läg­ga om livs­stil och föl­ja den lag­li­ga vägen, men den gjor­de ingen­ting för att häm­ma Cas­si­dys kri­mi­nel­la ten­den­ser. När han blev fri från fäng­el­set fort­sat­te Cas­si­dy med att grun­da det vilda gäng­et och gö­ra sig odöd­lig i Vilda väs­terns histo­ria.

Pas­san­de nog för des­sa skur­kar tog de sitt namn från Doo­lin-Dal­ton-gäng­et (som ock­så bru­ka­de kal­las det vilda gäng­et). Det var en blan­dad grupp av brotts­ling­ar. För­u­tom Cas­si­dy och hans bäs­te vän Wil­li­am Ell­sworth ”Elzy” Lay be­stod kär­nan av Har­vey ”Kid Cur­ry” Lo­gan, Ben Kil­pa­trick, Har­ry Tra­cy, Will ”News” Car­ver, Laura Bul­li­on och Ge­or­ge ”Flat No­se” Cur­ry.

And­ra med­lem­mar kom och gick, bland and­ra Har­ry Alon­zo Long­a­baugh (Sun­dan­ce Kid), som Cas­si­dy re­kry­te­ra­de kort ef­ter att han kom­mit ut ur fäng­el­set. Men det var den kär­nan som skul­le ut­fö­ra den mest fram­gångs­ri­ka ked­jan av tåg- och bank­rån i USA:s histo­ria.

De slö­sa­de in­te bort nå­gon tid. Cas­si­dy, Lay, Lo­gan och Bob Me­eks rå­na­de ban­ken i Mont­pe­li­er i Ida­ho den 13 au­gusti 1896, någ­ra få må­na­der ef­ter att Cas­si­dy läm­nat fäng­el­set. Det förs­ta rå­net blev ett för­spel till en hel rad and­ra i South Da­ko­ta, Wyo­ming, Ne­va­da och New Mex­i­co. By­tet va­ri­e­ra­de mel­lan 1 000 dol­lar till 70 000 (från ett tågrån ut­an­för Folsom i New Mex­i­co).

All­män­he­ten var för­tjust i de­ras även­tyr och öns­ka­de näs­tan att det skul­le gå bra för dem, i stäl­let för att bli ar­ga på des­sa lag­lö­sa. Ett skäl kan ha va­rit att Cas­si­dy ha­de nå­got av en Ro­bin Hood-per­son­lig­het, och of­ta de­la­de by­tet med män­ni­skor på plat­sen som ha­de svårt att för­sör­ja sig.

Cas­si­dy be­trak­ta­des som le­da­ren för gäng­et, men han var all­tid li­te an­norlun­da än si­na kri­mi­nel­la kum­pa­ner. För det förs­ta var han stolt över att han ald­rig ha­de dö­dat nå­gon un­der sin brotts­li­ga ba­na. Om han blev ja­gad fö­re­drog han att skju­ta häs­ten som för­föl­ja­ren satt på. Men motvil­jan mot att spil­la blod spred sig ald­rig till hans kri­mi­nel­la vän­ner. Många av dem drog sig in­te alls för att dö­da folk — sär­skilt in­te la­gens väk­ta­re — un­der flyk­ten från dem.

Wil­cox i Wyo­ming blev skå­de­plat­sen för det vilda gäng­ets mest be­röm­da och mest de­struk­ti­va rån. Den 2 ju­ni 1899 rå­na­de gäng­et ett pas­sa­gerar­tåg, Uni­on Pa­ci­fic Over­land Fly­er. En skott­väx­ling upp­stod med la­gens väk­ta­re ef­ter rå­net, och Kid Cur­ry och Ge­or­ge Cur­ry dö­da­de she­riff Joe Ha­zen. Gäng­et fick med sig 30 000 dol­lar.

För Cas­si­dy fick det­ta rån all­var­li­ga följ­der. Tå­get var las­tat med guld som skul­le av­lö­na sol­da­ter i det spanska­me­ri­kans­ka kri­get, och Cas­si­dy döm­des för att ha be­gått ett ter­ro­rist­brott. Från och med då klas­sa­des Cas­si­dy och det vilda gäng­et som ter­ro­ris­ter. En be­lö­ning ut­fär­da­des på 18 000 dol­lar till den som fång­a­de nå­gon av dem, död el­ler le­van­de. Det är osä­kert om Cas­si­dy rå­na­de tå­get — ett av vill­ko­ren för hans be­nåd­ning år

1896 var att han in­te skul­le be­gå brott i Wyo­ming, och Cas­si­dy var en man som höll ord — men gäng­et ham­na­de nu i sö­kar­lju­set för de lo­ka­la la­gens väk­ta­re och för den be­ryk­ta­de by­rån Pin­ker­ton De­tecti­ve Agen­cy. Men de fort­sat­te med si­na rån.

Det gick fak­tiskt ba­ra någ­ra vec­kor, fram till den 11 ju­li, in­nan gäng­et rå­na­de ett tåg från Co­lo­ra­do and Sout­hern Rail­ro­ad ut­an­för Folsom i New Mex­i­co. De ham­na­de åter i en skott­väx­ling med la­gens väk­ta­re, och den här gång­en dö­da­de Cas­si­dys bäs­te vän Elzy Lay she­rif­fer­na Ed­ward Far och Hen­ry Lo­ve. Lay blev se­na­re haf­fad och döm­des för si­na brott. Han fick livs­tids fäng­el­se för dub­bel­mor­den.

Se­dan blev all­ting ba­ra vär­re. Un­der åren 1900 och 1901 sköts och till­fång­a­togs fle­ra med­lem­mar av det vilda gäng­et. Det blev för myc­ket för Cas­si­dy. han ha­de be­trak­tats som en Ro­bin Hood, och nu kväv­des han av la­gens väk­ta­re. Han flyd­de till New York

Ci­ty med Sun­dan­ce och den­nes flick­vän Et­ta Pla­ce, och fort­sat­te där­ef­ter till Bu­e­nos Aires i Ar­gen­ti­na i feb­ru­a­ri 1901. De köp­te en gård och slog sig till ro i någ­ra år. Men se­dan var fri­den slut.

Pin­ker­tons de­tek­tiv­by­rå ha­de an­li­tats av Uni­on Pa­ci­fic ef­ter rå­net i Wil­cox, för att för­föl­ja Cas­si­dy, och den var skick­lig. Agen­ten Frank Di­maio viss­te var Cas­si­dy be­fann sig, och allt var upp­lagt för en ar­re­ste­ring. Men en lo­kal she­riff som ha­de bli­vit vän

med Cas­si­dy var­na­de tri­on, och i maj 1905 be­gav de sig norrut och ham­na­de i Chi­le. Av nå­got skäl åk­te de till Ar­gen­ti­na, och dess­utom rå­na­de de en bank. Nu var de re­jält för­följ­da och res­te till Chi­le igen.

Nu ha­de Et­ta Pla­ce fått nog av det he­la. Sun­dan­ce följ­de med hen­ne till San Fran­ci­sco me­dan Cas­si­dy an­tog nam­net Ja­mes ”San­ti­a­go” Max­well och job­ba­de i en tenngru­va i Con­cor­dia. Sun­dan­ce kom ock­så dit så små­ning­om. År 1907 flyt­ta­de bå­da till San­ta Cruz, syn­bar­li­gen för att le­va som ran­chä­ga­re. Men på nå­got sätt gick all­ting snett.

Den 3 no­vem­ber 1908 trans­por­te­ra­de en ku­rir vid Ara­ma­vo Fran­ke y Com­pa­ni­as sil­ver­gru­va i Bo­li­via fö­re­ta­gets lö­ner, till ett vär­de av un­ge­fär 15 000 bo­li­vi­ans­ka pe­sos. Två maske­ra­de män över­föll och rå­na­de ho­nom in­nan de tog in på ett li­tet pen­sio­nat i en stad i när­he­ten. Men pen­sio­nats­vär­den blev miss­tänk­sam mot si­na gäs­ter.

Han lar­ma­de en te­le­gra­fist och på nat­ten den 6 no­vem­ber om­ring­a­des hu­set av sol­da­ter, po­lis­che­fen, borg­mäs­ta­ren och hans man­nar, som al­la vän­ta­de på att ar­re­ste­ra rå­nar­na.

Allt gick in­te som pla­ne­rat. Rå­nar­na bör­ja­de skju­ta och dö­da­de en sol­dat och så­ra­de varand­ra. El­den be­sva­ra­des och snart ha­de en all­män skott­väx­ling upp­stått. Se­dan hör­des ett skrik och ett skott, och se­dan yt­ter­li­ga­re ett. Där­ef­ter blev det tyst.

Myn­dig­he­ter­na gick in i pen­sio­na­tet näs­ta mor­gon och hit­ta­de två dö­da krop­par. De ena ha­de ett skott­sår i pan­nan, me­dan den and­ra ha­de ett i tin­ning­en, för­u­tom di­ver­se skott­sår i ar­mar­na och be­nen. I polisrapporten stod det att den ena rå­na­ren mås­te ha skju­tit sin part­ner, för att be­spa­ra den­ne yt­ter­li­ga­re plå­gor, in­nan han sköt sig själv.

Man för­ut­sat­te ock­så att de bå­da krop­par­na till­hör­de de män som ha­de rå­nat ku­ri­ren, men ing­en iden­ti­fi­ka­tion kunde gö­ras. Det an­togs dock att krop­par­na till­hör­de Cas­si­dy och Sun­dan­ce. De be­grav­des i omar­ke­ra­de gra­var på en li­ten kyr­ko­gård. Det var ett fö­ga upp­se­en­de­väc­kan­de slut på en hän­del­se­rik epok av rå­nan­de och skju­tan­de, och det är kanske in­te nå­got som pas­sar i le­gen­den om Butch Cas­si­dy och Sun­dan­ce Kid.

Dö­den var dock in­te slu­tet för den­na be­ryk­ta­de duo. Fil­men från år 1969 är den mest kän­da hyll­ning­en till dem, men upp­föl­ja­ren, Butch And Sun­dan­ce: The Ear­ly Days, som kom år 1979, är ba­ra yt­ter­li­ga­re ett av många fler ex­em­pel på me­di­er­nas por­trätt av de­ras även­tyr­li­ga liv.

Tågrå­net i Wi­cox är det vilda gäng­ets mest spek­ta­ku­lä­ra brott, men då är det möj­ligt att Cas­si­dy in­te ens var med.

Butch Cas­si­dy var stolt över att han ald­rig ha­de be­hövt dö­da nå­gon un­der sin brotts­li­ga ba­na.

The Sun­dan­ce Kid och flick­vän­nen Et­ta Pla­ce, när de var i New York in­nan de åk­te till Ar­gen­ti­na.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.