CHE­RO­KEE

Vilda västern - - LAGEN OM TVÅNGSFÖRFLYTTNING -

Att de eu­ro­pe­isk-ame­ri­kans­ka ny­byg­gar­na träng­de in i ur­be­folk­ning­ens land be­rod­de på att mar­ker­na där var sär­skilt ef­ter­trak­ta­de, an­ting­en på grund av att de var per­fek­ta för jord­bruk el­ler för att det fanns mi­ne­ral­till­gång­ar, el­ler bäg­ge de­lar. Det fanns dock ett sär­skilt starkt skäl till at­trak­tions­kraf­ten i che­ro­ke­e­stam­mens om­rå­den i Ge­or­gia, näm­li­gen guld.

Un­der guld­rushen i Ge­or­gia ström­ma­de tu­sen­tals pro­spek­tö­rer in på che­ro­kee-folkets mark för att sö­ka lyc­kan. Den bör­ja­de år 1829, tju­go år fö­re den mer be­röm­da guld­rushen i Ka­li­for­ni­en. Che­ro­ke­e­fol­ket, som ha­de bott här se­dan för­hi­sto­risk tid, över­rump­la­des. Del­sta­ten Ge­or­gia stöt­ta­de in­te den in­föd­da be­folk­ning­en, ut­an vil­le gö­ra sig av med den så fort som möj­ligt.

Av­ta­let som för­vi­sa­de che­ro­kee-fol­ket var tvi­vel­ak­tigt ur mo­ra­lisk och ju­ri­disk syn­punkt, även jäm­fört med hur la­gen om urin­vå­nar­nas för­flytt­ning ha­de tilläm­pats ti­di­ga­re. New Echo­ta-för­dra­get ac­cep­te­ra­des var­ken av stam­höv­ding­ar­na el­ler av de fles­ta che­ro­keer­na. Än­då ge­nom­drevs det år 1838 av Andrew Jack­sons ef­ter­trä­da­re, pre­si­dent Martin Van Bu­ren. En ny pre­si­dent med­för­de sorg­ligt nog inga för­bätt­ring­ar för ur­be­folk­ning­en. När che­ro­ke­e­fol­ket ha­de väg­rat ac­cep­te­ra för­dra­get tving­a­des de först till in­ter­ne­rings­lä­ger i fle­ra må­na­der in­nan de av mi­li­tä­ren drevs ut ur sitt eget land­om­rå­de. Tolv ka­ra­va­ner med prä­ri­e­vag­nar, var och en med ett tu­sen­tal che­ro­keer, gav sig iväg på den fa­ro­fyll­da fär­den på vin­tern åt 1838. På oli­ka vägar tog man sig ige­nom Ken­tucky, Il­li­no­is, Ten­nes­see, Mis­sis­sip­pi, Ar­kan­sas och Mis­sou­ri. De fles­ta res­te bar­fo­ta.

Un­der­nä­ring, smitt­sam­ma sjuk­do­mar, lung­in­flam­ma­tion och oli­ka um­bä­ran­den präg­la­de de­ras re­sa. Som­ma­ren i läg­ret ha­de va­rit glöd­het och svår tor­ka råd­de, och vin­tern sam­ma år var bi­tan­de kall, vil­ket gjor­de att de rör­de sig sak­ta (ba­ra de drygt nio mi­len mel­lan Ohio- och Mis­sis­sip­pi-flo­den tog tre må­na­der att till­ryg­ga­läg­ga). Ris­ken för att ur­be­folk­ning­en skul­le smit­ta and­ra gjor­de de­ras re­sa än­nu läng­re, ef­tersom de in­te fick fär­das ge­nom stä­der el­ler bo­sätt­ning­ar, ut­an mås­te ta sig runt des­sa. När de kom fram till Ohio-flo­den tog färj­kar­len en dol­lar per per­son i av­gift, fast han ba­ra bru­ka­de ta 12 cent. Många che­ro­keer dog av ut­matt­ning och hung­er un­der den långa vän­tan på att kom­ma över flo­den. Någ­ra blev till och med mör­da­de av lo­kal­be­folk­ning­en.

Till slut kom che­ro­keer­na fram till må­let i Okla­ho­ma, i bör­jan av 1839. Då ha­de uppskatt­nings­vis mel­lan 4 000 och 6 000 av dem dött i läg­ren el­ler un­der re­san.

I dag är che­ro­kee den störs­ta grup­pen av ur­be­folk­ning i USA, men den skam­li­ga et­nis­ka rens­ning­en av dem och de öv­ri­ga ”ci­vi­li­se­ra­de” stam­mar­na har in­te glömts. En drygt 35 mil lång vand­rings­led, Trail of Te­ars Na­tio­nal Histo­ric Trail, öpp­na­des år 1987 till min­ne av de­por­ta­tio­ner­na. De fem stam­mar­na fick en for­mell ur­säkt av USA:s re­ge­ring år 2008.

Eli­za­beth Brown Step­hens var en av de tu­sen­tals che­ro­kee-per­so­ner som vand­ra­de Tå­rar­nas väg. Fo­tot togs år 1903 när hon var 82 år gam­mal. Bu­ren Pre­si­dent Martin Van låg bakom che­ro­kee-stam­mens för­flytt­ning. Che­ro­kee-folk som är på väg väs­terut.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.