Pälshandeln i Klippiga bergen
De tuffa männen som överlevde i bergen och revolutionerade pälshandeln kartlade Nordamerikas vildmarker och var nära att helt utrota bävrarna.
Hur pälsjägarna kartlade vildmarken och nästan utrotade bävern.
När man tänker på pälsjägare föreställer man sig antagligen att de snarar minkar, rävar och uttrar som sedan förvandlas till pälsverk. Men på 1700-talet och i början av 1800-talet var den värdefullaste pälsen faktiskt bäverskinn som användes för att göra hattar. Det handlade inte om primitiva huvudbonader av ”Davy Crockett”-typ som bars av män i gränstrakterna, utan om fina hattar som man använde i Europa. Höga hattar, plommonstop, marinens mössor och hjälmarna i armén – alla dessa huvudbonader hade filt som gjordes av bäverns tjocka underpäls. Priserna på bäverskinn varierade kraftigt, de kunde kosta mellan 5 och 12 shilling beroende på den ekonomiska situationen. Över hundra tusen bäverskinn exporterades årligen till Europa. Bäverjakten var mycket lukrativ.
Bäverns päls består av ett lager långa, grova, vattenavvisande hårstrån längst ut och ett mycket mjukare lager med kortare hårstrån därunder. Den kortare pälsen har mikroskopiska hakar längst ut på varje hårstrå, som griper in i varandra när skinnet tvättas och behandlas. När hårstråna packas ihop bildar de en tät matta som kan formas till styva hattar som är vattentäta och håller formen. Bävrar i vilt tillstånd går inte i ide. De utvecklar i stället en tätare päls på vintern som skyddar mot kyla. Ju kallare klimatet är, desto tjockare är bäverns päls, så de mest värdefulla pälsverken kom från bävrar i Klippiga bergen i Kanada och nordvästra USA.
År 1820 fanns det redan tre andra kompanier av pälsjägare som var verksamma här: North West Company och Hudson’s Bay Company ägdes av britter och American Fur Company av amerikaner. Kompanierna jagade inte själva bäver. De lät urinvånarna göra det åt dem och byggde i stället upp ett nätverk av permanenta handelsstationer, även kallade ”faktorier”, i hela området, där lokala jägare kunde byta till sig vapen, järnvaror, yllefiltar,
Innan européerna kom till trakterna vid de stora sjöarna och till Kanada fanns det mer än tio miljoner vilda bävrar.
hästar och i synnerhet whisky för pälsarna. Alkohol användes som betalningsmedel för pälsverken, det var ett verktyg som man tog till i förhandlingarna – det var betydligt enklare att lura berusade personer från urbefolkningen. År 1802 förbjöds alkoholförsäljning till urbefolkningen, men förbudet upprätthölls bara i de faktorier som sköttes av den amerikanska regeringen. De privata företagen etablerade sina handelsstationer längre norrut, i vildmarken, och kunde bortse från förbudet. Det gjorde att de kunde skaffa pälsar av toppkvalitet till betydligt lägre priser, även om det samtidigt var både svårare och dyrare att skaffa förnödenheter till dessa faktorier.
År 1822 satte generalen William Ashley i milisen i Missouri in en annons i tidningen där han efterlyste ”hundra företagsamma unga män... som kan ta sig uppför Missourifloden till dess källa och arbeta där i ett, två eller tre år.” Över 150 man värvades (men de kallades ändå fortfarande ”Ashleys hundra”) och de blev stommen i Rocky Mountain Fur Company. I stället för att anlita urinvånare fick de lära sig att jaga och snara bävrar själva. ”Företagsam” är knappast det rätta ordet för att beskriva vad som krävdes för att man skulle kunna leva och verka i dessa bergstrakter. De levde under otroligt kärva förhållanden och de flesta dog när de var medelålders. Att vittja bäverfällor innebar att man måste vada eller simma ut i iskallt, strömt vatten mitt i vintern. De måste ständigt hålla sig i rörelse, leva av det som naturen gav och upprätta tillfälliga lägerplatser i vildmarken. Många dödades av björnar eller älgar. Andra störtade nedför branta bergssidor eller drunknade när de försökte ta sig över floderna. Ännu fler frös eller svalt ihjäl. En av Ashleys hundra, Jedediah Smith, blev attackerad av krigare från arikara-stammen år 1823 och 12 av hans män dödades. Några månader senare blev han fälld av en grizzlybjörn som krossade hans revben och slet av honom skalpen och ena örat. Han överlevde och en vän sydde fast hans öra. År 1827 utsattes han för ett nytt anfall från urinvånare, denna gång från mojavestammen. Tio av hans män dödades och två kvinnor blev bortförda. Året därpå överlevde han av en slump eftersom han var borta just när krigare från Umpquastammen anföll hans läger och dödade alla där.
För att kunna handla med de lokala stammarna måste de andra pälskompanierna hålla igång sitt nätverk av handelsstationer. De behövde lager av varor att byta mot pälsarna och de måste befästas
Bäverskinn som redan hade använts av urbefolkningen var mer värdefulla – svett från kroppen gjorde dem smidigare.
Ett torkat bäverskinn vägde cirka 750 gram. En standardpacke med 60 hoppressade skinn kunde väga upp till 45 kg.
med en egen garnison till sitt försvar.
Rocky Mountain Fur Company slapp bära många av dessa kostnadere för att man använde ett system som kallades ”brigaderendezvous’”. Männen uppe i bergen var inga enstöringar – det var omöjligt att överleva ensam i vildmarken särskilt länge. Därför organiserades de i små grupper som kallades brigader, under ledning av en chef, en så kallad ”booshway”, av franskans ord för borgare, bourgeois. Varje brigad sökte efter bäverdammar under hösten och vintern, men bävrarna fick vara i fred fram till tidigt på våren, när deras päls var som tjockast. Då snarade man och flådde så många djur som möjligt innan man på sommaren tog med sig skinnen till en förutbestämd mötesplats, vanligen vid Green River i nuvarande Wyoming. Mötet var en stor tilldragelse där pälsjägarna sålde sina pälsar och slösade bort en stor del av förtjänsten under flera veckors intensivt festande. För Rocky Mountain Fur Company var dessa män inte bara leverantörer utan också kunder. Genom att etablera mötesplatser uppe i de norra vildmarksområdena fick de en attraktiv marknad för varor som de kunde sälja till pälsjägarna. Snaror, vapen, knivar, filtar, mat och tobak kunde säljas mycket dyrt till de män som inte själva ville resa längre söderut till närmaste handelsstation. På så sätt gjorde kompaniet vinst i flera delar av sin verksamhet samtidigt.
På 1830-talet började antalet bävrar snabbt minska. Rocky Mountain Company hade utfärdat instruktioner om att man skulle lämna bäverdammar i fred efter jakten under två till tre år för att bävrarna skulle kunna etablera sig där igen. Men de höga priserna på päls ledde oundvikligen till att många pälsjägare struntade i regeln. Moderna studier har visat att det kan ta upp till fem år innan bävrar återvänder till en damm. Dessutom ägnade sig Hudson’s Bay Company åt en aggressiv ”brända jordens taktik” och dödade medvetet för många bävrar i Klippiga bergen, för att utrota bäverpopulationen där. Företaget trodde att om de kunde få bort bävrarna från Oregon så skulle andra pälskompanier försvinna därifrån och Hudson’s
Bay Company bli kvar med den enda kvarvarande bäverstammen i norra Kanada. Men det enda de åstadkom med sin utrotningsstrategi var att påskynda pälshandelns död. Alla pälskompanierna konkurrerade med varandra, och när bävrarna blev allt färre ökade priserna på skinnen så att pälsjägarna blev ännu mer motiverade att döda de fåtaliga bävrar som fanns kvar. På 1840-talet började siden ersätta bäverskinn som hattmakarnas favoritmaterial.
Det berodde delvis på att bävrarna blev sällsynta, men ironiskt nog kan förändringen också ha drivits fram av den lönsamma handeln med bäverskinn över Stilla havet till Kina. De österländska köpmännen återinvesterade sin vinst i kinesiskt siden som exporterades till Europa, och materialet blev så lättillgängligt att hattmakarna föredrog det framför bäverskinn. År 1834 stod Rocky Mountain Fur Company på ruinens brant och sålde sina tillgångar till den före detta rivalen American Fur Company. Men det var bara en frist under galgen för männen i vildmarken. Efter år 1840 hölls inga årliga möten längre. Vissa drog sig till områden längre bort från Klippiga bergen för att fortsätta jaga, medan andra blev vägvisare åt nybyggarna som färdades på Oregonleden. I sitt ihärdiga sökande efter alla vattendrag där det kunde finnas bävrar hade pälsjägarna ofrivilligt blivit experter på geografi i nordvästra USA och längs Stilla havets kust. Vägarna som de upptäckte har fortfarande namn efter dem och skulle senare användas av nästa våg av lycksökare under den kaliforniska guldrushen.
De pälsjägare som konkurrerade med Hudson’s Bay Company sade att initalerna HBC stod för ”Here Before Christ” (Här före Kristus).