Apache-krigen
Medan sydvästra USA erövrades kämpade apacherna för sin frihet och förlorade sitt hemland på köpet.
Apache-stammarnas kämpade för sin frihet, men förlorade sitt hemland.
Ordet apache betyder ”fiende”, och kom från deras grannar zuni-stammen. Själva kallade de sig Nde, ”folket”.
När USA expanderade västerut under 1800-talet slogs nybyggarna mot de lokala stammar som levde där de drog fram; de fördrev och bröt ner landets urinvånare. Ofta följde regeringen i Washington, D.C. och USA:s armé i nybyggarnas spår. Washingtons auktoritet gällde inte i gränstrakterna, varken lagen eller den exekutiva makten. Befästningar, fördrag och bataljer som förebådade urinvånarnas nederlag i väster var improviserade och ofta reaktioner på den allmänna opinionen ”hemma i öster”. Apache-krigen började med ett beslut i Washington D.C. och ett krig med en utländsk regering.
I mars 1845 annekterade president James Polk den självständiga republiken Texas. En tidvattenvåg av nybyggare försköt USA:s gränser åt väster, söder och norr. Polk förhandlade också om gränsen mellan Oregon och det brittiskt styrda Kanada. För att justera Texas södra gräns och öppna det mexikanskt styrda Alta California för fler amerikanska nybyggare försökte Polk köpa territorierna längs Rio Grande och Nueces-floden av Mexiko.
Den mexikanska regeringen hade inte erkänt USA:s annektering av Texas år 1845. Den avvisade Polks erbjudande. I juli 1845 skickade Polk generalmajor Zachary Taylor och 3 500 soldater till Nueces-floden. Visserligen insisterade Polk på att USA inte gjorde anspråk på Alta California, men han instruerade Taylor att provocera den mexikanska armén. I april 1846 förklarade Mexiko krig – och förlorade ännu mer mark. Enligt fördraget i Guadalupe Hidalgo (1848) drogs USA:s södra gräns längs Rio Grande. Mexiko avträdde de områden som blev delstaterna Kalifornien, New Mexico, Nevada och Utah samt delar av Texas, Oklahoma, Kansas och Wyoming. I gengäld betalade Polks administration 15 miljoner dollar till Mexiko – mindre än hälften av vad Polk först hade erbjudit landet.
Genom det mexikansk-amerikanska kriget skärptes konflikten om slaveriet. USA:s redan splittrade politiska partier var oense om huruvida den ”märkliga institutionen” skulle spridas till de nya territorierna. En annan fråga var om apacherna i sydvästra USA skulle inordna sig under USA:s styre. Apache-stammarnas nomadliv och krigiska kultur hade redan orsakat konflikter mellan dem och myndigheterna i Mexiko. Nu ledde ökad närvaro av nybyggare och soldater till en rad krig, och till förstörelsen av apachernas traditionella livsstil.
Jicarilla-apacherna hade gett amerikanska soldater fri led genom apache-landet, men när man hittade guld i Santa Rita-bergen och guldgrävaare strömmade till ledde det till konflikter. Bara några månader efter det att fördraget i Guadalupe hade
undertecknats massakrerade en grupp jicarilla- och ute-krigare en vagnkonvoj. Några månader senare gick en grupp kurirer samma öde till mötes.
År 1853 gick första kavalleriet till storms mot jicarillaapacherna. Den 30 mars lade sig omkring 250 apacher och utekrigare i bakhåll för en kavallerienhet vid Cieneguilla i närheten av Taos i New Mexico. Under en dags hårda strider dödades en tredjedel av kavalleristerna. Återstoden av regementet förföljde jicarillaapacherna in bland de snöklädda bergen. Många dog av kylan och ännu fler dödades när kavalleristerna kom ifatt dem.
En guldrush förebådade också ett krig mot chiricahua-apacherna vid centrala Rio Grande. År 1851 band en grupp gruvarbetare fast chiricahuahövdingen Mangas Coloradas vid ett träd och misshandlade honom. Under de följande tio åren attackerade apacherna nybyggarnas boskapshjordar, och nybyggarna hämnades genom att anfalla apachernas läger. I början av år 1861 tillfångatog en grupp apacher en ranchägares son. Armélöjtnanten George Bascom försökte förhandla med Mangas Coloradas svärson Cochise för att få gisslan frigiven – och satte igång ett krig genom att själv tillfångata och hänga apacher.
När inbördeskriget bröt ut drog Mangas Coloradas och Cochise ut i strid för att driva bort amerikaner och mexikaner från sina marker. I stället hamnade chiricahuaapacherna i kläm mellan de konfederationsvänliga Arizonaborna och en unionistisk kolonn från Kalifornien som tågade in i Arizona i slutet av 1862. När unionsvännerna drabbade samman med krigare från chiricahua-stammen blev Mangas Coloradas skottskadad.
I januari 1863 begav sig Mangas Coloradas till Fort McLane i sydvästra New Mexico under vit flagg för att förhandla om sin kapitulation. Hans amerikanske motpart, brigadgeneral Joseph Rodman West, lät tortera och skjuta ihjäl honom. Soldaterna halshögg den döde och kokade hans skalp och skickade den till Smithsonian Museum. West blev sedermera senator. Cochise flydde upp i Dragoon-bergen för att ägna sig åt gerillakrigföring. USA:s armé begick fasansfulla övergrepp för att hämnas.
Territoriet Arizona var glesbefolkat. Arméns fort var öar i en ogästvänlig och ofta glödhet halvöken. Hästarna dog i hettan och vagnarna gick sönder i den steniga terrängen. Apacherna var bättre beväpnade än präriefolket, och också mer förslagna. En armékapten mindes att apacherna föredrog ”att smyga som en coyote i timtal”, i stället för att anfalla direkt och riskera att såras. Kaptenen erkände motvilligt att de var ”exceptionellt skickliga soldater”.Apacherna plågade sina fångar med samma raffinemang som armén. Det gjorde nybyggarna vettskrämda och fick dem att själva begå förfärliga övergrepp. Inbördeskriget försenade inrättandet av reservat för apacherna. Men efter år 1865 koncentrerade sig armén på att ta upp kampen mot Cochise och trakassera hans folk ända tills bara några hundra var i livet. I augusti 1870 tyckte Cochise, som var döende i magcancer, att apacherna och amerikanerna var ”nästan kvitt”. I förhandlingar med brigadgeneral Oliver Howard säkerställde Cochise ett drygt 8 mil brett reservat åt sig själv och sina närmaste. År 1872 kapitulerade han.
En veteran från inbördeskriget, överstelöjtnant George C. Crook, startade ett krig mot de återstående apache-stammarna i området, för att tvinga in dem i det nyinrättade reservatet White Mountain, mitt i det nuvarande San Carlosreservatet.
I december 1872 ledde Crooks närmaste man William H Brown en nattlig attack mot ett yavapai-läger. När kvinnor och barn tog sin tillflykt till en grotta beordrade Brown sina män att skjuta in i grottans tak, så att rikoschetter skulle döda de obeväpnade flyktingarna. Med en eufemism kallades massakern ”slaget vid Salt River Canyon”.
Crooks stridshandlingar fortsatte i ytterligare
Cochises son Naiche (cirka 1857–1919) stred tillsammans med Geronimo och var Chiricahuaapachernas siste arvhövding.
Till skillnad från präriestammarna bodde apacherna inte i tipis av djurhudar. De bodde i wickiups, trästrukturer som täcktes med kvistar.
ett år, men han lyckades inte tillfångata Cochise. När dennes följe återupptog sina överfall förföljde Crook honom. Men Chochise dog i cancer år 1874. För att säkerställa stammens framtid utsåg han sin son Taza till efterträdare. Men USA:s Bureau of Indian Affairs lät inte chiricahua-apacherna få sitt utlovade reservat vid Dragoon Mountain. De flesta i Cochises följe flyttade i stället med Taza till ett reservat i San Carlos, en ogästvänlig plats som en apache sa var ”ett bra ställe för apacherna – ett bra ställe för dem att dö på.”
Många chiricahuaapacher gjorde fortfarande motstånd mot bönder och ranchägare som hade tagit över deras marker. Ungefär hälften tog sig till Mexiko tillsammans med den berömde, mystiske schamanen Geronimo. Löjtnant Britton Davis, som förföljde Geronimo i åratal, kallade honom en ”depraverad skurk, alltigenom ondskefull, ogripbar och förrädisk”. Till och med Chato, en av chokones ledare på 1880-talet, medgav att Geronomi knappast ”var någon stor man”. Men Britton Davis måste motvilligt erkänna att han inte saknade ”mod och beslutsamhet.”
Geronimo och 700 andra tillfångatogs år 1877 och fördes till San Carlos. De rymde därifrån i september 1881. Två år senare övertalade George Crook, som nu var chef över reservaten i Arizona och New Mexico, honom att återvända. Efter ett år i San Carlos, flydde Geronimo igen och hamnade i Mexico. Han kapitulerade för sista gången år 1886 till sin motståndare Crook i Sierra Madrebergen. Han fördes till Florida som krigsfånge och återsåg aldrig Arizona.
Geronimo dog i fångenskap i Oklahoma år 1909, innan apachernas motstånd ebbade ut. Apachernas sista attack på en boskapshjord år 1924 ledde till brottmål och straff. År 1933 kapitulerade de sista apacherna i Mexiko. Apache-krigen var därmed slut.
När Geronimo till sist kapitulerade år 1886 bestod hans följe bara av 36 män, kvinnor och barn.