Amerikas gränser stängs
När chefen för USA:s folkräkningsmyndighet år 1890 tillkännagav att ”gränsen har stängts” var Vilda västern inte längre vild.
1890 var gränsdragningen färdig och Västern var inte längre vild.
Mellan 1865 och 1890 flyttade över en halv miljon frigivna slavar och deras familjer till gränstrakterna i väster.
När de 13 kolonierna i det brittiska Amerika förklarade sig självständiga år 1776 låg hela den nya amerikanska nationens territorium mellan Atlantkusten och Appalachernas utlöpare. De äventyrliga och väl beväpnade kanske vågade sig in i Ohio-flodens dalgång, ett vildmarksområde med skogar och urbefolkning, men den väldiga prärien och området längst i väster var närmast okänt för de europeiska nybyggarna och man undvek det, liksom den ”stora amerikanska öknen”.
Den nya amerikanska regeringen var inte heller den enda statsmakten på den nordamerikanska kontinenten. Britterna styrde Kanada, fransmännen de södra områdena kring Mississippi-flodens delta. Spanjorerna var herrar över Florida och via sitt imperium i Mexiko även över de framtida delstaterna Kalifornien och Texas.
”Pionjärandan” är legendarisk, främst av två konkreta skäl. USA skapades av inflyttade immigranter från Europa och av emigranter från östkusten. Deras ”gränstrakter” var den yttersta gränsen för deras bosättning, den sista gården i en kedja av nybyggen som sträckte sig hundratals kilometer tillbaka till de första bosättningarna i Jamestown i Virginia och Plymouth i Massachusetts. Förenta staterna skapades också som ett politiskt ideal som byggde på en skriven författning. För regeringen var ”gränstrakterna” en juridisk och politisk utmark.
De båda gränsbegreppen sammanföll först år 1890. I december det året tillkännagav USA:s folkräkningsmydighet att gränslinjen som hade förskjutits västerut ända sedan de första européerna kom nu var borta. Gränsen hade lösts upp i Stilla havet eller hejdats vid gränserna till Kalifornien, Oregon och Washington. Folkräkningsbyrån konstaterade också att inga fler landområden förblev utanför regeringens kontroll och att USA:s folktäthet nu var två personer per 2,5 kvadratkilometer mark.
Gränsen stängdes. Det är en vattendelare i USA:s historia, och i amerikanernas sätt att uppfatta sig själva. Under de föregående 300 åren hade den europeiska bosättningen gradvis expanderat från Atlantkusten via Appalacherna till de norvästra områdena och Mississippi-dalen, och därifrån vidare till prärien, de sydvästra områdena och längst västerut. Amerikanerna hade skapat sina ideal utifrån dessa fakta. Pionjärernas ideal var individualism, motståndskraft och självbestämmande, en grovhuggen demokrati som definierade sig själv i kontrast till europeiska seder.
USA förändrades dramatiskt under halvseklet från 1812 års krig till inbördeskrigets utbrott år 1861. När befolkningen i de östra delstaterna ökade på grund av invandringen från Europa gav sig vågor av emigranter av västerut för att söka odlingsbara jordar.
Regeringen i Washington, D.C. lade grunden till nybyggarbosättningarna genom att låta gränserna utvidgas mot betalning i kontanter.
I och med Louisiana-köpet år 1803 betalade USA:s regering 15 miljoner dollar för hundratusentals kvadratmil franskockuperad mark; i dagens penningvärde var det en god affär för omkring 250 miljarder dollar. År 1818 enades Storbritannien och USA om att ”gemensamt besätta” Oregonterritoriet vid nordvästra Stilla havet. Genom det transkontinentala fördraget år 1819 avträdde Spanien Florida och sitt anspråk på Texas. På 1820-talet accepterade Ryssland att låta sitt anspråk på Alaska sluta vid Alaskas nuvarande gräns i söder.
Lågkonjunkturen år 1837 fick en våg av emigranter att bege sig västerut i den så kallade ”Oregonfebern”. Overland Trail som omfattade drygt 320 mil började i Independence i Missouri, gick över prärien till kontinentalgränsen och sträckte sig långt västerut via det södra passet i Klippiga bergen. Därifrån avgick konvojerna med prärievagnar norrut till Oregon eller söderut till Kalifornien. Ungefär
300 000 personer gjorde den sex månader långa resan under decennierna före inbördeskriget. De flesta var unga familjer, men även unga män som hoppades hitta en förmögenhet på guldfälten var överrepresenterade.
På 1840-talet gick det tio amerikanska nybyggare i Oregon-territoriet på varje brittisk nybyggare, och regeringen i Washington D.C. bad britterna att omförhandla den ”gemensamma besittningsrätten”. Samtidigt blev den populism och jordbruksekonomi som hade byggt upp den ”Jacksonska demokratin”, uppkallad efter president Andrew Jackson, en industriell ekonomi som präglades av debatter om slaveri och kvinnans frigörelse. Denna optimistiska ”reformålder” garanterade att det demokratiska experimentet i Amerika inte bara hade överlevt utan också blomstrade. Amerikas tillgångar, bland annat de väldiga landområdena i väster och det ständiga inflödet av europeiska invandrare, skulle fortsättningsvis gynna utvecklingen från en perifer stat till en världsmakt. ”Expansionisterna” insåg att västern måste befolkas för att visionen skulle bli verklighet. De såg det också som en förlängning av Amerikas ursprungliga vision, som var att självstyre och demokratiska institutioner skulle spridas över hela kontinenten. Denna universella vision skulle ofta ta avstamp i övertygelsen om religiös och rasmässig överlägsenhet. Expansionisternas språkbruk likställde Amerikas öde med de tidiga nybyggarnas anglosaxiska och protestantiska ursprung. Att västern koloniserades var ett uttryck för Guds vilja.
År 1845 uttryckte John L O’Sullivan, redaktör för United States Magazine and Democratic Review, just denna blandning av ambition, hopp och bigotteri. O’Sullivan skrev att det var ”fullbordandet av vårt oundvikliga öde att sprida oss över den kontinent som försynen gett oss för att våra årligen mångfaldigande miljoner ska få utvecklas fritt”.
Det oundvikliga ödet var inget recept för regeringspolitiken, utan snarare en beskrivning av det som faktiskt pågick. I början av 1840-talet var den slutliga gränsdragningen i Amerikas utmarker en viktig valfråga som kunde bygga upp en president eller rasera ett parti. År 1840, när president John Tyler uttryckte sitt stöd för annekteringen av den självutnämnda republiken Texas, där nu tusentals amerikaner hade bosatt sig, blev han övergiven av många supportrar i sitt eget parti.
Presidentvalet år 1844 kretsade kring annekteringen av Texas och Oregon-territoriets framtida status. Demokraternas nomineringskamp mellan den tidigare presidenten Martin Van Buren, som motsatte sig Texas annektering, och senatorn från Tennessee James Polk, som ville förskjuta Amerikas gränser i sydväst mot Rio Grande, slutade med seger för Polk och alla som trodde på det oundvikliga ödet.
I december 1844 blev en av den avgående presidenten Tylers sista handlingar i ämbetet att lägga fram ett förslag till annektering för kongressens båda kamrar. I mars 1845 blev en av den tillträdande presidenten Polks första åtgärder i ämbetet att beordra amerikanska trupper att bege sig åt sydväst till Nueces-floden. I maj 1846 förklarade Polk krig mot Mexiko.
Whigpartiet splittrades åter i frågan om ”mr Polks krig”. Abolitionisterna i nordöst var villiga att införliva slavägarna i Texas i unionen, utan att kräva att de skulle frige sina slavar. Efter Missouriöverenskommelsen år 1820 hade slavägande och abolitionistiska stater inte enats, och nu föreslog mr Polk en rubbning av jämvikten till slavägarnas fördel, mot att gränsen försköts längre västerut.
I Concord i Massachusetts vägrade Henry David
Mellan 1866 och 1888 drev cowboyer över 40 miljoner långhornig boskap från betesmarker till järnvägsknutarna.
När de stora ranchernas ägare hägnade in betesmarkerna slog småbönderna tillbaka i ”stängselklipparnas krig”.
Thoreau, författare till en bok om civil olydnad, att betala skatt och försökte medvetet bli satt i fängelse under en natt; en förebild för ickevåldsmetoder som skulle inspirera senare pacifister.
Fördraget i Guadalupe-Hidalgo, som påtvingades det besegrade Mexiko i februari år 1848, var en seger för alla som trodde på det oundvikliga ödet, men det fick vittgående konsekvenser.
Whigpartiet hämtade sig aldrig efter splittringen i Texas-frågan. Det upplöstes och blev de republikanska och demokratiska partierna. När slavägarna i Texas kom in i unionen drevs landet ännu ett steg närmare mot inbördeskriget.
Befolkningsexplosionen efter guldrushen gjorde att Kalifornien anslöt sig till unionen år 1850. När man upptäckte guld i Pike’s Peak i Colorado år 1858 kom ytterligare 100 000 förhoppningsfulla guldletare till Colorado. Få blev förmögna och många dog, men gruvarbetarna drev fram Colorados anslutning till unionen år 1876. Mineralletare sökte sig också till Nevada för att utvinna silver ur den ”blå jorden” där, och Nevada kom in i unionen år 1864.
Inbördeskriget påverkade framtiden för amerikansk politik. USA:s gräns påverkades starkt mitt under inbördeskriget, när Abraham Lincolns lag, Homestead Act, ratificieradesår 1862. Den lagen garanterade att vilken nybyggare som helst kunde göra anspråk på
Utah blev en delstat år 1896 när mormonerna hade gått med på att avskaffa månggiftet.
upp till 160 tunnland mark på prärien. Efter sex månader där kunde nybyggaren få köpa marken från regeringen för 1 dollar och 25 cent per tunnland. Om han stannade kvar på sin mark i fem år fick han äganderätten gratis.
Homestead Act utlöste en utvandringsvåg västerut, av öststatsbor som ville fly från inbördeskriget. Efter inbördeskrigets slut kom en ny våg, denna gång av frigivna slavar från sydstaterna.
Efter kriget skrev Horace Greeley, redaktör för New-York Tribune, till de kommande emigranterna: ”Res västerut, unge man.”
Gränstrakterna, som redan hade konsoliderats av nybyggarnas bosättningar och skapandet av nya delstater, befästes ännu mer av ett annat initiativ år 1862. Vid den tiden fanns det ett järnvägsnät från städerna i öster till Missouri-flodens östra strand. Därifrån tog sig nybyggarna över prärien i täckta vagnar. Lincolns regering insåg att inget av Amerikas järnvägsbolag skulle ha råd att bygga en järnvägslinje tvärs över prärien, så man hyrde in två bolag för att kunna fullborda den transkontinentala järnvägen.
Union Pacific fick i uppdrag att dra 174 mil räls västerut från Missouri-floden, över prärien och genom Klippiga bergen. Central Pacific skulle dra 110 mil räls österut från Sacramento i Kalifornien till Sierra Nevada. Den 10 maj 1869 förrättade Kaliforniens guvernör Leland Stanford ”vigseln mellan järnvägslinjerna” i Promontory i Utah och invigde järnvägen genom attt slå ner en gyllene spik.
Snart drogs fler järnvägslinjer genom landet. De påverkade gränsernas slutliga form. Gårdar och orter växte fram längs järnvägslinjerna. Gruvindustrin växte och tågen fraktade malmen österut för bearbetning. Regeringens inflytande utökades när kommunikationerna intensifierades – telegraflinjer snirklade sig snart fram längs järnvägsspåren – och för att trupper snabbt kunde förflyttas i hela landet.
Järnvägsbolagen hade fått förmånliga villkor av regeringen, som var involverad i inbördeskriget. För varje engelsk mil spår som lades fick varje företag 16 000 dollar och ytterligare 6 400 tunnland mark av regeringen. Under de följande decennierna tjänade järnvägens ”rövarbaroner” ännu mer genom att sälja mark till nybyggare, eller stängsla in stora arealer som betesmarker för får och nötboskap. År 1873 uppfann Joseph Glidden ett billigt sätt att bygga stängsel med taggtråd.
Järnvägen skapade och utplånade cowboyen. Boskap måste drivas från betesmarkerna i Texas och på prärien till väldiga boskapsinhägnader som växte upp vid järnvägsknutarna. Därifrån fraktades boskapen österut med tåg.
Efter inbördeskriget fick ungefär 40 000 före detta soldater jobb som cowboyer och drev hjordar på upp till 10 000 djur till boskapsmarknaderna. Chisholm Trail var 80 mil lång och gick från centrala Texas till Abilene i Kansas. Western Trail till Dodge City var kortare, medan Goodnight-Loving Trail, från centrala Texas till New Mexico och vidare till Cheyenne i Wyoming var över 112 mil lång.
När järnvägsnätet byggdes ut blev vandringslederna kortare. När man uppfann kylvagnarna på 1870-talet slaktades boskapen vid den närmaste järnvägsknuten eller i Kansas City och Chicago. Gränstrakternas hjälte, cowboyen, red nu mot solnedgången. Det gjorde också en annan stjärna i gränstrakternas mytbildning – Ponnyexpressens kurir. Och om järnvägen gav cowboyerna en sista glansperiod så var den katastrofal för urbefolkningen.
USA:s urbefolkning hade redan trängts västerut för varje stadium i de vitas invandring. Regeringen, som alltid var känslig för den allmänna opinionen i öster, och som ofta var så svagt representerad västerut att den inte kunde förverkliga sina goda avsikter, gjorde sig medskyldig till den våldsamma fördrivningen av
Järnvägsbolagen tredubblade sina vinster med 48 000 dollar per engelsk mil i bergstrakterna.
folket från deras fädernejordar. De som överlevde trängdes ihop i reservat De var reserverade för att vita nybyggare inte hade någon nytta av marken. I sådana fall där nybyggarna behövde dem – som under guldrushen i South Dakota – tvingade man urbefolkningen att flytta igen.
Jakten på ny mark i Oklahoma år 1889 var den sista emigrationsvågen innan gränsen stängdes. Mitt på dagen den 22 april 1889 tog sig över 50 000 män, kvinnor och barn i vagnar och till häst in i 2 miljoner tunnland av före detta stammarnas territorium i centrala Oklahoma. Samma år kom South Dakota, North Dakota, Montana och Washington in i unionen. År 1890 anslöt sig även Wyoming.
När Frederick Jackson Turner, en ung historiker vid University of Wisconsin, hörde att folkräkningsmyndigheten nu ansåg att gränsen var stängd, insåg han att ett kapitel i USA:s historia också hade avslutats. År 1893 höll Jackson Turner ett anförande i American Historical Association, med titeln ”Gränsens betydelse i USA:s historia”.
Tanken om gränstrakterna som ett levande och ett juridiskt faktum har inte bara format Amerikas inre och yttre gränser. Det har format de erfarenheter som gjordes av alla amerikaner som ”drog västerut” för att söka lyckan eller försöka leva av vad jorden gav. Det har också präglat alla dem som stannade kvar i öster, för avståndet minskade inte deras lust att expandera. Turner ansåg att gränstrakterna var den zon där idealet för den amerikanska karaktären hade växt fram och prövats.
Livet i gränstrakterna gynnade demokrati, praktisk förmåga och det som Emerson kallade ”självtillit”. Av samma skäl gynnade det också föraktet för finkultur och ett överdrivet användande av våld. Amerikansk demokrati, menade Turner, föddes inte av teoretikernas drömmar. Den kom från de amerikanska skogarna.
Amerikansk demokrati behöll idealen från gränstrakterna även när USA blev en supermakt på 1900-talet. Prärien och de sydvästra och västra områdena hade erövrats. Nya gränser fanns utanför USA, som under den imperialistiska erövringen av Kuba år 1898, och i president Kennedys strävan att besegra Sovjetunionen under ”kapplöpningen i rymden” på 1960-talet. Som speakerrösten i en populär tv-serie sade: rymden kan vara Amerikas sista gräns, ett slut på den rastlösa expansionsiver som har präglat landets historia.
Arbetarna vid Union Pacific var mest irländska invandrare och före detta soldater. Vid Central Pacific var de flesta arbetarna kineser. Nevada är känt som ”silverstaten” på grund av att silver och guld upptäcktes där år 1856.