”JAG VAL­DE KOL­LEK­TI­VET. JAG VAR IN­TE EN EGOIST.” FLEST VM-MAT­CHER I HISTO­RI­EN

25:

VM - Nostalgi - - Krönika Stefan Alfelt - Foto: AP, BILDBYRÅN

kam­ra­ter och ing­en var sur på Bec­ken­bau­er om han in­te fick spe­la. För Franz var väl­digt rak och kun­de för­kla­ra si­na be­slut. Al­la på bän­ken var gla­da även om de in­te plat­sa­de. Den käns­lan i la­get ha­de vi va­re sig fö­re el­ler ef­ter det mäs­ter­ska­pet. Ti­di­ga­re ha­de folk sut­tit på bän­ken och näs­tan hop­pats på att kon­kur­ren­ten skul­le gö­ra ett miss­tag.

4 Kol­lek­ti­vet

– Vi gil­la­de att spe­la of­fen­sivt och ha­de mäng­der av duk­ti­ga an­falls­spe­la­re, men vi var ald­rig be­ro­en­de av en en­da stjär­na. Dess­utom skil­de sig Tyskland från Hol­land, ­Ar­gen­ti­na och and­ra lag med vår men­ta­li­tet. Vi job­ba­de hårt ut­i­från ett tyd­ligt sy­stem. Tyskland spe­lar in­te för att un­der­hål­la publi­ken, vi spe­lar för att vin­na. De tre sista mat­cher­na i tur­ne­ring­en vann vi ba­ra med 1–0, ­på­min­ner han.

Lothar har gi­vet­vis en sta­tis­tisk upp­gift till hands som in­te ba­ra stär­ker hans tes, den ger ho­nom ock­så till­fäl­le att skry­ta li­te.

– Tyskland är all­tid ett av värl­dens bäs­ta lag. Än­då är det ba­ra en en­da tysk som bli­vit ut­nämnd till värl­dens bäs­ta spe­la­re av Fi­fa se­dan 1990. Jag.

Skor­na gick sön­der

Så... var­för kun­de in­te Lothar slå den av­gö­ran­de straf­fen?

Han ha­de näm­li­gen lagt skor­na på hyl­lan. Si­na gam­la, allt­så.

– Jag ha­de haft sam­ma fot­bolls­skor se­dan VM 1986, men under mäs­ter­ska­pet 1990 ­bör­ja­de de gå sön­der. Ef­ter 45 mi­nu­ter i fi­na­len mot Ar­gen­ti­na var skor­na så tra­si­ga att de in­te gick att an­vän­da läng­re.

I om­kläd­nings­rum­met fanns det mäng­der av lå­dor med nya skor, men Lothar var skep­tisk.

– På den ti­den ha­de man ba­ra ett par skor med sig. Att tving­as sät­ta på sig ett par helt nya skor, som dess­utom var i en ovan mo­dell, kän­des in­te bra. Jag var obe­kväm, helt klart. Sen kom dråpsla­get. – Kil­len från Adi­das ro­pa­de: ”Lothar, vi har in­te din stor­lek!”. Så jag fick spe­la ett par skor som var av fel mo­dell, in­te in­kör­da och dess­utom i fel stor­lek. I en jäk­la Vm-fi­nal!

Be­slu­tet – det bäs­ta i kar­riä­ren

Att läg­ga en straff fanns in­te på kar­tan. I stäl­let fick bäs­ta kom­pi­sen och två­fo­ta­de lag­kam­ra­ten Andre­as Breh­me, som fort ­fat­ta­de vin­ken när Lothar pe­ka­de upp­gi­vet på si­na nya skor, ste­ga fram.

Var du ner­vös?

– Klart man är ner­vös. En Vm-fi­nal skul­le av­gö­ras. Men jag viss­te att Breh­me var minst li­ka sä­ker som jag. Vil­ken spe­la­re, ”An­di”. Den smar­tas­te lag­kam­ra­ten jag nå­gon­sin har haft. Han var in­te snabb, rätt svag på hu­vu­det och kun­de knappt tack­las. Men han tog all­tid rätt be­slut vid rätt till­fäl­le. Hjär­nan var nyc­keln för Breh­me som såg si­tu­a­tio­ner fö­re al­la and­ra. Och han var som ni vet li­ka bra med bå­da föt­ter­na. Breh­me an­vän­de hö­gern den här gång­en och pla­ce­ra­de in bol­len för­bi Ser­gio Goycochea i det ar­gen­tins­ka må­let. – Det var så stort att vin­na VM. Det var det sista ste­get i min kar­riär. Pre­cis som Ma­ra­do­na ha­de 1986, Ro­ma­rio 1994 och Zi­da­ne 1998 och Ro­nal­do 2002 så var VM 1990 förknippat med mig.

Lothar häv­dar att be­slu­tet att in­te läg­ga straf­fen var det bäs­ta han fat­ta­de under ­he­la kar­riä­ren.

– Man kan in­te ris­ke­ra la­gets fram­gång för att själv få all ära. Om jag ba­ra tänkt på mig själv så ha­de jag ta­git straf­fen och skju­tit trots att skor­na var obe­kvä­ma. Men jag ­spe­la­de in­te ba­ra för mig själv. Jag tänk­te på la­get, på kol­lek­ti­vet.

Lothar är tyd­ligt uppel­dad av sitt re­so­ne­mang. Han drar ett ex­em­pel för att för­tyd­li­ga sin po­äng.

– Tit­ta ba­ra på Oli­ver Kahn under VM 2002. Han ha­de en li­ga­ment­ska­da i sitt hög­ra ring­fing­er ef­ter se­mi­fi­na­len mot Syd­ko­rea men val­de att del­ta i fi­na­len mot Bra­si­li­en. Han vil­le spe­la så myc­ket att han in­te bryd­de sig om ska­dan och kör­de ba­ra på. Det var en stor dis­kus­sion i Tyskland, men Kahn tänk­te ­ba­ra på sig själv.

I fi­na­len lyc­ka­des tys­ken in­te pa­re­ra Ri­val­dos re­la­tivt be­sked­li­ga lång­skott bätt­re än att Ro­nal­do kun­de stö­ta in re­tu­ren i mål till 1–0 för Bra­si­li­en.

– Kanske kun­de han in­te fånga bol­len på grund av sitt då­li­ga fing­er. Ing­en kan sä­ga ­sä­kert att det var så, men det är in­te omöj­ligt att Tyskland för­lo­ra­de fi­na­len på grund av Kahns be­te­en­de.

”Jag är ock­så stark”

Lothar är ser be­lå­ten ut när han ror ­anek­do­ten i hamn.

– Kahn gjor­de pre­cis det som jag vil­le ­und­vi­ka. Jag val­de kol­lek­ti­vet när jag in­te sköt straf­fen. Jag var in­te en egoist. Men Kahn tänk­te ba­ra på sig själv när han spe­la­de med ett sönd­rigt fing­er i stäl­let för att lå­ta duk­ti­ge re­serv­mål­vak­ten Jens Leh­mann få chan­sen.

Jag för­sö­ker fli­ka in att Kahn kanske var

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.