HA­DE JAG ALD­RIG TROTT ATT DET VAR SANT”

VM - Nostalgi - - Krönika Stefan Alfelt - Hen­rik Lund­gren

”per­so­na non gra­ta” i Väst­tyskland under en lång tid fram­ö­ver. Det tog två år in­nan hot­bre­ven fran­ke­ra­de med väst­tys­ka fri­mär­ken slu­ta­de kom­ma till lä­gen­he­ten i Florens.

– Dum som jag är har jag in­te be­hål­lit dem. Det stod myc­ket om att ”åker du till Sve­ri­ge i som­mar gör du bäst i att ta fly­get och in­te kö­ra ge­nom Väst­tyskland…”. Det är klart att vi blev li­te oro­li­ga, vi ha­de ju små­barn då. Men då flög vi än­då of­tast när vi skul­le till Stock­holm. Fast jag blev stop­pad av po­li­sen en gång i Tyskland, då jag ha­de kört för fort ge­nom ett väg­ar­be­te. De pre­ja­de in mig mot väg­kan­ten och bad att få se på mitt kör­kort. Po­lis­man­nen tit­ta­de på det, tit­ta­de på bi­len och på mig. Och så blev han mör­ka­re i blic­ken. ”Är du Ham­rin, fot­bolls­spe­la­ren?”. Och det fick jag ju er­kän­na, och bad ho­nom att in­te hö­ja bö­tes­be­lop­pet, ha­ha.

Kla­ra­de du dig?

– Ja, jag fick ba­ra de bö­ter­na jag skul­le ha. Jag be­ta­la­de sen när jag kom till­ba­ka till Florens, och fick ett per­son­ligt brev från den tys­ka kom­mun­led­ning­en som tac­ka­de för att jag ha­de be­ta­lat mi­na bö­ter. Jag tror de vil­le sko­ja li­te med mig.

Fi­na­len skul­le spe­las på Råsun­da, och spe­lar­na tog tå­get till­ba­ka till Stock­holm. En re­sa som tog drygt 12 tim­mar, då tu­sen­tals män­ni­skor stod på varen­da sta­tion för att hyl­la la­get.

Ham­rin skrat­tar vid min­net.

– Det blev en lång re­sa. På var­je sta­tion fick vi stan­na och näs­tan gå av och tac­ka al­la. Så åk­te vi en bit till, och så var det ett nytt stopp och sam­ma sak igen. Det är ju många sta­tio­ner mel­lan Gö­te­borg och Stock­holm. Men det gav bra ener­gi, och vi ha­de ro­ligt på vägen.

Ha­de ni koll in­för fi­na­len hur bra Bra­si­li­en var?

– Nej, in­te di­rekt. Vår trä­na­re kanske ha­de li­te skuld i det. Han tog det näs­tan in­te på­all­var, det var mer som ”nu ska vi spe­la Vm­fi­nal, det är un­ge­fär som en se­ri­e­match”. Så jag kän­de ing­et spe­ci­ellt in­för mat­chen.

”Bras­sar­na var fan­tas­tis­ka” Nils Li­ed­holm gör 1–0 ef­ter fy­ra mi­nu­ter. Hann du bör­ja tän­ka ’vi kan vin­na det här’?

– Njae, det fanns ald­rig rik­tigt där, att vi skul­le kun­na vin­na om vi läg­ger oss på för­svar nu. Jag tyc­ker det vi­sa­de sig sen att de var fan­tas­tis­ka spe­la­re, he­la la­get. För förs­ta gång­en ha­de ju bras­sar­na en rik­tigt bra mål­vakt ock­så, Nil­mar. In­te ens när vi gjor­de 2–4 så tyck­te jag att det fanns nå­got hopp. De var för bra. Det var svårt att gö­ra nå­got spel­mäs­sigt. Men jag tyc­ker att det är synd att de fick gö­ra två mål på slu­tet, vi var in­te vär­da att be­hö­va för­lo­ra med 2–5. Det ha­de va­rit bätt­re med 2–3.

Ha­de ni kun­nat gö­ra nå­got an­norlun­da för att ho­ta dem mer?

– Nej, det tror jag in­te att vi ha­de kun­nat gö­ra egent­li­gen. Plats för plats i la­get så var de bätt­re än oss, även om vi led­de med 1–0. Jag bru­kar sko­ja om det ibland, att vi var i al­la fall världs­mäs­ta­re i fy­ra mi­nu­ter.

Foto: IBL, TT

Må­let med stort M. Kurre Ham­rin pro­me­ne­rar för­bi hal­va det väst­tys­ka la­get och slår bol­len i mål ur snäv vin­kel. ”I bör­jan så gick jag. Och sensmå­sprang jag. Jag tyck­te in­te att det var nå­got märk­vär­digt”.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.