5 AND­RA VM-SPE­LA­RE MED STEN­HÅR­DA SKOTT ROBERTO CARLOS ADRIANO CLARENCE SEEDORF

Land: Bra­si­li­en. Född: 1982. Land: Hol­land. Född: 1976.

VM - Nostalgi - - Krönika Stefan Alfelt - Per Boh­man

är vik­ti­ga­re. Att lä­sa spe­la­re och kän­na rö­rel­ser­na. Det lär­de Cruijff och Michels oss. Under sju år med dem lär­de jag mig allt. Det var lands­la­gets sto­ra styr­ka: vi var in­tel­li­gen­ta och var­je spe­la­re för­stod vad den and­re vil­le gö­ra.

Ajax vann Eu­ro­pacu­pen tre år på ra­ken: 1970/71, 71/72 och 72/73. Man be­höv­de in­te va­ra Nostra­damus för att in­se att Hol­land skul­le bju­da på nå­got all­de­les sär­skilt under VM 1974 i Väst­tyskland. Neeskens ha­de in­lett kar­riä­ren som hö­ger­back men blev snart upp­flyt­tad till in­ner­mitt­fäl­tet i så­väl klubb- som lands­lag.

– Det var bra för mig. Jag gil­la­de mitt­fäl­tet mer för min spe­ci­a­li­tet var att lö­pa från box till box och at­tac­ke­ra. Att pres­sa mot­stån­da­re var här­ligt. Jag var en vik­tig del av Michels höga press.

”Var så in­tel­li­gent” Hur var det att spe­la till­sam­mans med Johan Cruijff på mitt­fäl­tet?

– Han var värl­dens bäs­ta spe­la­re på 70-ta­let. Det fanns ing­en bätt­re. Ef­ter Pe­lé: Cruijff. Han var mag­ni­fik i Ajax och i lands­la­get. Det han kun­de gö­ra på trä­ning­ar­na... ouff. Bra med bå­da föt­ter­na, snabb, ut­märkt dribbler och så kun­de han lä­sa spe­let bätt­re än al­la and­ra. Det var un­der­bart att spe­la med ho­nom under sju år i Ajax, Bar­ce­lo­na och lands­la­get.

Var ni nä­ra?

– Johan var fy­ra år äld­re än mig. Han kän­des rätt gam­mal­när jag kom som 18-åring, men han var ju ba­ra 22 själv... och än­då en le­da­re. Johan var så in­tel­li­gent. Vi spe­la­re kun­de ha kon­flik­ter i det hol­länds­ka la­get, men ibland mås­te man ska­pa pro­blem för att få folk med sig. Att kun­na sam­la la­get kring nå­got. Det var en an­nan tid. Vi spe­la­de länge till­sam­mans – byt­te in­te lag var­je år – och lär­de kän­na varand­ra på dju­pet. Det var som en fa­milj.

Du kal­la­des ”Johan den and­re”. Hur kän­des det?

– Det var en ära. En kom­pli­mang. Han som var bäst i värl­den het­te ock­så Johan, och då är det in­te dumt att få det smek­nam­net. Cruijff är Hol­lands bäs­ta spe­la­re ge­nom ti­der­na.

lll

Nor­malt sett as­so­ci­e­rar vi kri­ta med tyngd­lyf­ta­re, gym­nas­ter och kul­stö­ta­re som ska få till ett or­dent­ligt grepp och där­för pud­rar si­na val­ki­ga hän­der. Men det finns ett id­rotts­ö­gon­blick där fot­bol­len verk­li­gen ägt kri­tan.

Vm-fi­na­len 1974. Väst­tyskland ha­de fort­fa­ran­de in­te rört bol­len när Johan Cruijff stod för sin kar­riärs mest iko­nis­ka pre­sta­tion (bort­sett från Cruijff-vänd­ning­en mot Jan­ne Olsson i sam­ma tur­ne­ring) ge­nom att dribb­la sig ige­nom he­la det tys­ka la­get in­nan Uli Ho­e­ness fäll­de ho­nom i straff­om­rå­det. Johan Neeskens klev fram.

– Jag var så ner­vös. Ti­di­ga­re under tur­ne­ring­en ha­de jag lagt en straff mot Bul­ga­ri­en. Men då ha­de jag stort själv­för­tro­en­de ef­tersom mat­chen ha­de på­gått länge, man var lik­som varm i krop­pen. Men mot Tyskland ha­de jag knappt rört bol­len. Jag var in­te in­ne i spe­let. Det kän­des in­te bra.

Fly­gan­de ka­non­ku­la

Han maske­ra­de sin ner­vo­si­tet väl. Tak­ti­ken var den gam­la van­li­ga. För Neeskens skru­va­de in­te. Han pla­ce­ra­de in­te. Han chip­pa­de in­te. Han bom­ba­de dit bol­len som straff­läg­ga­re. Även i en Vm­fi­nal. Hol­län­da­ren tog i så in­fer­na­liskt hårt att han sköt sön­der straff­punk­ten sam­ti­digt som bol­len for i väg i en våld­sam fart. Kri­tan från straff­punk­ten flög upp som ett moln i luf­ten och för­stärk­te käns­lan av en fly­gan­de­ka­non­ku­la.

– Al­la har sin stil. Vis­sa gil­lar att läg­ga den till hö­ger el­ler väns­ter. Jag gil­la­de att skju­ta... hårt. Var­je trä­ning öva­de jag på min träff vil­ket fick själv­för­tro­en­det att växa. För skju­ter man till­räck­ligt hårt så gör det ing­et om mål­vak­ten får hän­der­na på bol­len. Jag mis­sa­de ba­ra 3 av 30 straf­far under kar­riä­ren. Det är in­te då­ligt och be­rod­de på mål­med­ve­ten trä­ning.

Men det räck­te in­te. In­led­nings­vis lek­te Hol­land med Väst­tyskland i den där fi­na­len. Förs­ta halv­tim­men var en spel­mäs­sig slakt, men den sam­la­de bil­den är att hol­län-

Han var värl­dens bäs­ta spe­la­re på 70-ta­let. Det fanns ing­en bätt­re. Ef­ter Pe­lé: Cruijff. Det var un­der­bart att spe­la med ho­nom.

dar­na hellre för­öd­mju­ka­de Tyskland – ett slags hämnd för and­ra världs­kri­get häv­dar vis­sa – med bril­jant kort­pass­nings­fot­boll sna­ra­re än att fak­tiskt för­sö­ka av­gö­ra mat­chen. Den tak­tis­ka or­ga­ni­sa­tio­nen sking­ra­des, tys­kar­na åt sig in i spe­let och vän­de – till näs­tan he­la värl­dens förtvivlan – fi­na­len via Paul Breit­ner och Gerd Mül­lers full­träf­far.

– Tyskland ha­de ett bra lag. Mäng­der av spe­la­re från Bay­ern Mün­chen och and­ra stor­klub­bar.

Fanns det en ri­va­li­tet med tys­kar­na?

– Äh. Vi ha­de egent­li­gen ing­et emot tys­kar­na. Visst vil­le vi vin­na mat­chen, men mer än så var det in­te. Tyskland ha­de klas­spe­la­re och visst finns det en histo­ria mel­lan län­der­na, men de var bra och för­tjä­na­de se­gern.

Men det pra­tas mer om Hol­lands lag från VM 1974 än Tysklands. Var­för är det så, tror du?

– För att folk äls­ka­de hur vi spe­la­de. De gil­la­de en at­trak­tiv, spän­nan­de fotboll. Att vi för­sök­te gö­ra mål. Så är det för­stås. Vi spe­la­de rätt typ av fotboll och var sam­spel­ta med mäng­der av kil­lar från Ajax i lands­la­get.

”Sve­ri­ge var här­ligt” Hur re­a­ge­ra­de du när Cruijff tac­ka­de nej till VM 1978?

– Det gjor­de mig för­stås led­sen. En enorm smäll för la­get, men vi fick fo­ku­se­ra på spe­lar­na vi fak­tiskt ha­de. Vi ha­de li­te flyt och nåd­de fi­na­len då ock­så. Det var fak­tiskt bra av oss. Och så ha­de en stolp­träff i slu­tet av or­di­na­rie tid i fi­na­len... det var otur. Rent po­li­tiskt var det vik­tigt för Ar­gen­ti­na att vin­na. Visst ha­de de ett bra lag med duk­ti­ga spe­la­re,men de ha­de ock­så hem­ma­för­de­len med allt vad det in­ne­bar.

Vil­ken upp­la­ga var bäst – 74 el­ler 78?

– 74-la­get ut­ö­va­de total­fot­bol­len bätt­re. Klart bätt­re. Al­la i värl­den er­kän­de vår fotboll som fan­tas­tisk. Pre­sta­tio­nen i Ar­gen­ti­na1978 var ock­så bra, men in­te li­ka spek­ta­ku­lär som fy­ra år ti­di­ga­re. All credd till laginsatsen, många unga spe­la­re klev fram, men fot­bol­len 1974 var myc­ket vack­ra­re.

Många svens­kar minns kros­sen på Råsun­da hös­ten 1974. När ni slog Sve­ri­ge­med 5–1.

– Fle­ra svens­ka spe­la­re re­pre­sen­te­ra­de hol­länds­ka lag och vi vil­le vi­sa att vi kun­de mat­cha Sve­ri­ge. Det var en bra match och jag tog en straff även då. Att slå Sve­ri­ge med 5–1 var starkt. Vi spe­la­de otro­ligt bra mot ett lag som ha­de den enormt duk­ti­ge Ralf Edström, Björn Nordqvist och fle­ra till. Vi ha­de stor re­spekt för svens­kar­na.

Du har all­tid haft en nä­ra re­la­tion till Sve­ri­ge, om jag för­står sa­ken rätt?

– Det stäm­mer. Jag ha­de en vän, Lars-göran Eriksson, som jag of­ta häl­sa­de på i bör­jan på 70-ta­let. Jag kom of­ta dit och bod­dedär ett par vec­kor. Sve­ri­ge var här­ligt. Man var 18 år gam­mal, väd­ret var fint, säll­ska­pet här­ligt, som­mar­nät­ter­na var­ma och mu­si­ken bra. Det var en fan­tas­tisk tid.

Foto: IBL Var­je trä­ning öva­de jag på min träff vil­ket fick själv­för­tro­en­det att växa. För skju­ter man till­räck­ligt hårt så gör det ing­et om mål­vak­ten får hän­der­na på bol­len. Jag mis­sa­de ba­ra 3 av 30 straf­far under kar­riä­ren. Foto: AP

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.