Det är så trå­kigt att det blev som det blev

VM - Nostalgi - - Krönika Stefan Alfelt -

Isex år ha­de Glenn Strömberg byggt upp sitt rykte i Ita­li­en. Ef­ter ett par minst sagt tuf­fa år i Ata­lan­ta ha­de han lyc­kats om­vän­da till och med de tuf­fas­te ult­raskri­ti­ker­na och var nu en odöd­lig gud i Bergamo.

Som­ma­ren 1990 skul­le han ta sam­ma roll i det svens­ka lands­la­get, på sin hem­ma­plan i Ita­li­en. Ett VM i värl­dens då he­tas­te fot­bolls­land, större än så kun­de det in­te bli. Och så blev han pe­tad av Ol­le Nor­din. – Det bor­de va­rit höjd­punk­ten i min kar­riär, och jag var verk­li­gen i form. Ol­le har sagt ef­teråt att ”kanske gjor­de jag ett fel­val”.

Det har gått 26 år se­dan Glenn Strömberg av­slu­ta­de den ak­ti­va kar­riä­ren. Men i Bergamo är han fort­fa­ran­de hyl­lad och äls­kad. Att Ata­lan­ta-sup­port­rar­na titt som tätt hyl­lar sin for­ne ”ca­pi­ta­no” vid oli­ka till­ställ­ning­ar är vi­da känt, men en kväll med Strömberg i Bergamo vi­sar att han är äls­kad ock­så av det van­li­ga fol­ket i stan. Gubbarna som står och la­gar en bil­mo­tor ne­re vid are­nan At­le­ti Az­zu­ri d’ita­lia ski­ner upp som barn på julaf­ton när ex­mitt­fäl­ta­ren stan­nar till och snac­kar li­te. Up­pe vid par­ke­rings­plat­sen bred­vid stor­tor­get i Bergamo Al­ta (gam­la stan) har han fort­fa­ran­de en kil­le som hål­ler en pp­lats åt ho­nom, trots att han in­te va­rit där på ett år. Och när han sen tar med Sport­bla­dets team upp till bergs­top­pen och re­stau­rang­en San Vi­gi­lio, fix­ar re­stau­rang­ä­ga­ren ett spe­ci­al­bord, och er­bju­der sig att flyt­ta sin bil så att ” numero uno” kan par­ke­ra pre­cis ut­an­för.

”Ser mig som en av dem”

Glenn gil­lar det. Och för­tjä­nar det. – Jag tror att det mer be­ror på hur jag är, än hur jag var som fot­bolls­spe­la­re. Och så för­stås att jag bor kvar i Bergamo. Ha­de jag flyt­tat här­i­från di­rekt ef­ter kar­riä­ren så ha­de de ju glömt av mig di­rekt. Nu ser de mig som en av dem, sä­ger han och ler.

Så har det in­te all­tid va­rit. Ef­ter två bra sä­song­er i Ata­lan­ta (84/85 och 85/86) bra­ka­de spe­let sam­man och klub­ben låg i bot­ten he­la sä­song­en. Till slut blev det respass ner till Se­rie B. Och har man va­rit med om det så är det lät­ta­re att någ­ra år se­na­re ta besvi­kel­sen att ham­na på bän­ken i det svens­ka Vm-la­get.

– Det var ett jäv­la liv här i stan när vi slogs för att hål­la oss kvar. Det var sten­kast­ning­ar på bi­lar, däc­ken var bort­skur­na och ka­pa­de, ratten var ur, de slog sön­der föns­ter. Vi åk­te ner i and­ra­di­vi­sio­nen och jag fick i prin­cip all skit för det. Sam­ti­digt så tyck­te jag in­te det var så farligt, för jag ha­de fått så myc­ket be­röm året in­nan och då bör­ja­de jag ana att ”okej, du är så­pass stor i den här klub­ben, så du är den som får mest be­röm och kri­tik, oav­sett om du ska ha det el­ler in­te. Går det då­ligt får du fan i mig kö­pa det, för går det bra får du så myc­ket mer än du ska ha, sä­ger han.

Ett år se­na­re var Ata­lan­ta till­ba­ka i Se­rie A och ef­ter det var Strömberg kung­en av Bergamo, lag­kap­ten under de fy­ra kom­man­de åren. Men när det var dags för VM på hem­ma­plan åk­te bå­de han och Sve­ri­ge på en stjärn­smäll. När VM skul­le in­le­das var mitt­fäl­ta­ren fast på Ol­le Nordins bänk.

– Jag kän­de det långt in­nan, det var en el­ler två trä­nings­mat­cher som jag in­te star­ta­de. Så då bör­ja­de jag ana det. Jag pra­ta­de med Ol­le, och han för­kla­ra­de all­tid vad han tyck­te, och jag var okej. Och det var han glad för ock­så, att jag sköt­te det proff­sigt. Jag har all­tid trott på att en ma­na­ger ska ta ut det lag han tror på, de bäs­te spe­lar­na, de som han tror är bäst för la­get. An­nars har han ing­et där att gö­ra, det är hans upp­gift.

Skrat­tar åt hän­del­sen

Men me­dan Strömberg var nå­gorlun­da okej med bänk­ning­en var res­ten av värl­den i all­män­het och Ita­li­en i syn­ner­het, yt­terst för­vå­na­de. På en press­kon­fe­rens med Ol­le Nor­din tog en ita­li­ensk jour­na­list till or­da. 28 år se­na­re skrat­tar Strömberg fort­fa­ran­de åt hän­del­sen när han åter­be­rät­tar den.

– Re­por­tern bör­ja­de med att sä­ga att det in­te kan va­ra lätt för ett li­tet land som Sve­ri­ge att va­ra fa­vo­rit till Vm-ti­teln, i ett fot­bolls­land som Ita­li­en. Ol­le för­stod ju ingen­ting, ”hur kan du sä­ga så? Vad är det för skit­snack och dra­vel? Vad me­nar du med det­ta?”.

Strömberg lu­tar sig till­ba­ka i sto­len och fortsätter:

– ”Jo… vi har ju sett Glenn Strömberg i sex år här i Ita­li­en, och får in­te han plats i det här la­get som du har, har du så bra fot­bolls­spe­la­re att han in­te får plats, då an­ser vi att ni ska va­ra fa­vo­ri­ter till Vm-gul­det.”. Och jäv­lar vil­ket liv det blev. Men det var ju rätt ro­ligt sagt. Men jag har träf­fat Ol­le många gång­er ef­teråt och det är ald­rig någ­ra hard fe­e­lings mel­lan oss.

Sve­ri­ge lot­ta­des i en för­hål­lan­de­vis lätt grupp, även om Bra­si­li­en stod för pre­miär­mot­stån­det. Men Skott­land och fram­för allt

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.