Volvo 262C och 780: Volvos ita­li­ens­ka flört

Med hjälp av ita­li­ens­ka Ca­roz­ze­ria Ber­to­ne lyc­ka­des Volvo gö­ra var­dag­li­ga bi­lar ex­klu­si­va – och dy­ra.

Volvo Klassiker - - Innehåll -

VOLVO 262C OCH 780

DET ÄR LÅNGT från Sveriges mör­ka sko­gar en kall ja­nu­a­ri­natt med en me­ter snö, stjärn­him­mel och norr­sken, till en smal men liv­lig ga­ta i Ita­li­en, sten­hus med ske­va grun­der, moss­be­kläd­da tak, var­ma vin­dar och putt­ran­de ves­por på ga­tor­na.

Kan den här kul­turklyf­tan fyl­las av Volvo? Vi har tit­tat närm­re på två Vo­lovo­klas­si­ker med star­ka ita­li­ens­ka anor, näm­li­gen Volvo 262 Ber­to­ne Cou­pe och Volvo 780.

262C byg­ger själv­klart på sam­ma bil som den van­li­ga 260. Många tror att 262C är de­sig­nad av Ber­to­ne, men det är fel­ak­tigt.

Ex­te­ri­ö­ren med ett tak som sänkts med 60 mil­li­me­ter, änd­rad vin­kel på fram­ru­tan, bre­da­re bak­re tak­stol­pe och ny bakru­ta tillverkades i hu­vud­sak hem­ma i Sverige. And­ra de­tal­jer in­klu­de­rar fak­tu­met att de tra­di­tio­nel­la re­serv­hjul­stäng­er­na, pre­cis som 242 GT, har ta­gits bort och att C-pos­ten har flyt­tat läng­re fram. Allt för att få bätt­re flö­de i lin­jer­na.

Bilen var ur­sprung­li­gen tänkt att till­ver­kas på sam­ma svens­ka pro­duk­tions­lin­je som de för­läng­da spe­ci­al­ver­sio­ner­na Volvo 264 TE och 245 Trans­fer, men så blev det inte. Bi­lar­na mon­te­ra­des hos Ber­to­ne i Ita­li­en. De stod ock­så för in­red­ning­en.

NÖJA SIG MED DRÖM­MEN

In­red­ning­en ka­rak­tä­ri­se­ras myc­ket av mjukt och ryn­kigt lä­der som kanske är li­ka myc­ket ame­ri­kansk som ita­li­ensk design. Kanske inte ut­an an­led­ning. Att vin­na an­de­lar på den ame­ri­kans­ka mark­na­den var ett vik­tigt mål med ny­kom­ling­en. Ett an­nat vik­tigt mål med bilen var att ha nå­got rik­tigt fint i fönst­ren och för­sälj­nings­hal­lar­na hos

”DEN LYX­I­GA VOL­VON MED BER­TO­NE-EM­BLEM STOD PÅ MÅNGA FA­MIL­JERS ÖNS­KE­LIS­TOR.”

”ATT SÄT­TA SIG I EN VOLVO 780 ÄR EN HELT AN­NAN UPP­LE­VEL­SE ÄN EN 262C. DET KÄNNS NÄS­TAN SOM ATT KOM­MA FRÅN KÄL­LA­REN OCH UPP TILL FÖRS­TA VÅ­NING­EN.”

Volvos åter­för­säl­ja­re.

De förs­ta bi­lar­na kom 1978 och var må­la­de i sil­ver­me­tal­lic, med svart vi­nyl­tak. De såg gans­ka maf­fi­ga ut med den mas­si­va fron­ten, den brant slut­tan­de vindru­tan och den lå­ga tak­lin­jen.

Bilen var så­pass låg un­der ta­ket att sä­tesun­der­re­det var tvung­et att byg­gas om för en läg­re sitt­ställ­ning. Ryg­gen på sä­tet kan hel­ler inte rä­tas upp helt, men an­nars är sä­te­na bort­sett från skinn­kläd­seln li­ka­da­na som öv­ri­ga 260. Tak­höj­den i bak­sä­tet är inte hel­ler myc­ket att skry­ta om, benut­rym­met har krympt och ut­sik­ten snett bak­åt är gans­ka då­lig. Men om man vill va­ra fin får man ju som be­kant li­da pin. Så även här.

Den lyx­i­ga Vol­von med Ber­to­ne-em­blem stod på många fa­mil­jers öns­ke­lis­tor. De fles­ta fick dock nöja sig med en be­kvä­ma­re och inte minst bil­li­ga­re 240.

GULDFÄRG

Mo­torn var en 2,7-liters V6 som ut­veck­la­des i ett sam­ar­be­te mel­lan Peu­geot, Re­nault och Volvo. En sak helt i alu­mi­ni­um och med löst cy­lin­der­höl­je, på ett ty­piskt franskt sätt.

Mo­torn är käns­lig för bå­de ol­je­byte och inte minst över­hett­ning. Det­ta kan le­da till att det lö­sa cy­lin­der­höl­jet rör sig, vil­ket i sin tur re­sul­te­rar i att ky­larväts­ka och mo­tor­ol­ja blan­da­des. Så­da­na pro­blem var ovan­li­ga för Volvos äga­re och mo­torn fick snabbt då­ligt ryk­te. Men med om­sorg och kär­lek kan de fak­tiskt gå väl­digt långt.

Prestan­dan var 129, 140, 141 re­spek­ti­ve 148 hk, be­ro­en­de på vil­ken mark­nad de skul­le säl­jas på. De all­ra förs­ta bi­lar­na ha­de en 3-väx­lad au­to­ma­tisk lå­da, men de kom snabbt med 4-stegs­lå­dor. Du kun­de ock­så få dem med 4-väx­lad ma­nu­ell väx­ellå­da med elekt­risk over­dri­ve, men au­to­ma­tisk väx­ellå­da var van­li­gast.

Från 1979 fick den nya run­da­de bak­lyk­tor – pre­cis som res­ten av 200-se­ri­en – och en ny ba­ga­geluc­ka för bätt­re och lät­ta­re åt­komst till ba­ga­get.

Den fick ock­så frontspoi­ler och and­ra hjul – och inte minst kun­de du få den i guld­me­tal­lic med mat­chan­de vi­nyl­tak. Om du gjor­de en spe­ci­al­be­ställ­ning kun­de du även få den i and­ra fär­ger.

Som­ma­ren 1980 gjor­de man ett up­pe­håll i pro­duk­tio­nen och först på vå­ren 1981 kom den igång igen, med de sista bi­lar­na.

Då ha­de den fått den nya fron­ten med mind­re stöt­fång­a­re som kom 1981. Den ha­de ock­så fått en upp­gra­de­rad ver­sion av V6-mo­torn. Nu var den på 2,8 li­ter och ha­de

155 hk. Den kun­de nu le­ve­re­ras ut­an vi­nyl­takt. En­dast 912 bi­lar gjor­des i den sista se­ri­en och när pro­duk­tio­nen stan­na­de för gott ha­de 6 622 styc­ken 262C Ber­to­ne till­ver­kats.

VOLVO 780 TOG ÖVER

1985 kom den di­rek­ta ef­ter­föl­ja­ren till 262C. Näm­li­gen Volvo 780.

Att sät­ta sig i en Volvo 780 är en helt an­nan upp­le­vel­se än en 262C. Det känns näs­tan som att kom­ma från käl­la­ren och gå upp till förs­ta vå­ning­en.

Om 262C har höga si­dor och lå­ga föns­ter och där­för lätt ger en li­te in­stängd käns­la är det pre­cis tvärtom i 780. Den har lå­ga si­dor, sto­ra föns­ter och slut­tan­de tak som släp­per in myc­ket ljus. Många 780 har ock­så ett glas­tak vil­ket gör bilen än­nu lju­sa­re.

Men skill­na­den mel­lan de två cou­pé-sys­ko­nen från Volvo slu­tar inte där. 780 ba­se­ra­des tek­niskt på Volvo 760, såsom 262C ba­se­ra­des på 264, men 780 fick en helt ny ka­ross. Den här gång­en var det Nuc­cio Ber­to­ne och hans team som höll i pen­nan när bilen de­sig­na­des. Även om Volvo-de­sig­nern Jan Wils­gaard ha­de myc­ket att sä­ga till om.

Det är ba­ra de ytt­re dörr­hand­ta­gen som är li­ka­da­na på 760 och 780. Allt an­nat byt­tes ut.

De­sig­nen är nätt, näs­tan mi­ni­ma­lis­tisk och ele­gant på ett ita­li­enskt sätt, men det är än­då inga tvi­vel om att det här är en Volvo.

FORTFARANDE EN 760

Även den un­der­ba­ra in­red­ning­en har en myc­ket mer ty­pisk ita­li­ensk touch än den ha­de i 262C och är ex­klu­siv för 780. Sä­te­na är så vack­ra att de är vär­da en stu­die i sig. In­stru­ment­pa­ne­len är den­sam­ma som i 760, men i 780 har den in­slag av val­nöts­trä.

Det mesta är elekt­riskt. Sä­ten, tak­luc­ka, föns­ter och si­do­speg­lar. Den kom med luft­kon­di­tio­ne­ring som stan­dard, pre­cis som Abs-bromsar, färd­da­tor och en ex­klu­siv ste­reo. Ing­et av det­ta var en själv­klar­het 1985 även om vi

”IN­STRU­MENT­PA­NE­LEN ÄR DEN­SAM­MA SOM I 760, MEN I 780 HAR DEN IN­SLAG AV VAL­NÖTS­TRÄ.”

idag tar myc­ket av det­ta för gi­vet. Men un­der ka­ros­sen är det fortfarande en Volvo 760. Det gör att Volvo 780 inte är en sport­bil, ut­an en mer be­kväm och lyx­ig cru­i­ser för långa re­sor i hög has­tig­het.

Pri­mär­mo­torn är sam­ma 2,8-liters V6 som den sista ge­ne­ra­tio­nen 262C ha­de, men 780 kan ock­så till skill­nad från sin fö­re­gång­a­re fås med and­ra al­ter­na­tiv. Bå­de B230FT, som på Volvo­språk be­ty­der en 2,3-liters fyr­cy­lind­rig ben­sin­tur­bo, en mind­re 2 liters 16V ben­sin­tur­bo av­sedd för den ita­li­ens­ka mark­na­den, samt en 2,4-liters rak sexa tur­bo­die­sel med för­fä­der från VW.

Ef­fek­ten va­ri­e­rar mel­lan 122 och 200 hk. Väx­ellå­dan är an­ting­en 5-väx­lad ma­nu­ell el­ler 4-väx­lad au­to­ma­tisk.

FYLLDE EN VIK­TIG FUNKTION

1988 fick Volvo 780 lik­som res­ten av 700-se­ri­en en ny bak­fjäd­ring, an­nars tillverkades bilen ut­an någ­ra stör­re för­änd­ring­ar fram till 1990. En­dast 8 518 bi­lar pro­du­ce­ra­des to­talt.

Det är långt från Sverige till Ita­li­en. Näs­tan hela den eu­ro­pe­is­ka kon­ti­nen­ten lig­ger där emel­lan. Inga bi­lar kom­mer att kun­na fyl­la den kul­tu­rel­la klyf­tan mel­lan des­sa två län­der. Det skul­le inte va­ra me­nings­fullt hel­ler.

Men bå­da bi­lar­na fyll­da än­då vik­ti­ga funk­tio­ner. För det an­nars gans­ka all­dag­li­ga Volvo såg de ut som ima­ge­ska­pa­re och det be­vi­sa­de att de kun­de om de vil­le. De var en spän­nan­de och nå­got ex­o­tisk egen­skap hos Volvos åter­för­säl­ja­re. De ska­pa­de dröm­mar och nya re­la­tio­ner. De sål­des till dem som kanske inte först över­väg­de en Volvo. Inte minst på den vik­ti­ga ame­ri­kans­ka mark­na­den, där de fles­ta av des­sa bi­lar, pre­cis som pla­ne­rat, ham­na­de.

Idag fyl­ler de fortfarande en vik­tig funktion. Än­nu ska­par de dröm­mar för oss som är för­tjus­ta i klas­sis­ka Vol­vo­bi­lar. Få bi­lar gjor­des. Än­nu fär­re är kvar. De få som finns kvar är dy­ra.

För de fles­ta av oss kom­mer de att för­bli en dröm. Men det är å and­ra si­dan gra­tis.

1.Någ­ra väl­digt, väl­digt få 262C pro­du­ce­ra­des med rat­ten på hö­ger si­da.2.Volvo pla­ne­ra­de att byg­ga 800 bi­lar per år un­der en fy­ra­års­pe­ri­od. Så­le­des 3 200 to­talt. Bilen blev en suc­cé och to­talt pro­du­ce­ra­des 6 622 ex­em­plar mel­lan 1978 och 1981.3.Det gjor­des ock­så en ”van­lig” 262, som inte var cou­pe – det vill sä­ga en ”2-dör­rad 264”, 1976–1977. En­dast 3 239 bi­lar tillverkades.

3 SA­KER OM 780: 1. En Volvo 780 kos­ta­de dub­belt så myc­ket som en Volvo 760 GLE från sam­ma tid. 2. Den mins­ta mo­torn på 2 li­ter var den star­kas­te med 200 hk. 3. De sista ex­em­pla­ren av Volvo 780 pro­du­ce­ra­des i sep­tem­ber 1990 men re­gi­stre­ra­des inte i trafik för­rän 1991.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.