Leif ar­be­ta­de på Volvo- verk­stad i 50 år

Den uni­ka in­sat­sen be­lö­na­des med kung­ens me­dalj i Nor­ge!

Volvo Klassiker - - Innehåll - TEXT OCH FOTO: BEN­NY CHRI­S­TEN­SEN

ET FINNS MÄN­NI­SKOR

Dsom mö­ter värl­den med öd­mjuk­het, ett le­en­de och en helt otro­lig hjälp­sam­het. Män­ni­skor som inte är själv­häv­dan­de el­ler pra­tar i sto­ra ord, men som lö­ser de upp­gif­ter de ska – på ett bra sätt. Leif Sø­vold (74) är de­fi­ni­tivt en så­dan kil­le. Still­sam, god­mo­gen, po­si­tiv och med en klar­blå blick bakom glas­ö­go­nen.

Han bör­ja­de som me­ka­ni­ker re­dan som 15-årig. Det var främst i last­bi­lar och bus­sar, men även en del sju­sit­si­ga Volvo PV800 Se­ri­es, som gick som tax­i­bi­lar. Ar­be­tet gjor­des ut­an lyft­hjälp och for­mell ut­bild­ning.

– Ja, det var tungt ibland. Och smut­sigt, det var ju många grus­vä­gar på den ti­den. Många bi­lar och bus­sar ha­de blad­fjäd­rar, och ett av de van­li­gas­te och tyngs­ta job­ben var att er­sät­ta brut­na fjäd­rar. Slap­pa blad­fjäd­rar fick till­ba­ka späns­ten ge­nom att man la dem på stä­det och ban­ka­de på dem med en släg­ga, minns han.

– Hjälp­med­len var få och enk­la, men vi kän­de inte till nå­got an­nat. Krav på pro­duk­ti­vi­tet och ef­fek­ti­vi­tet var inte hel­ler myc­ket snack om, men che­fer­na ha­de väl en viss aning om hur fort job­ben gick, så du kun­de inte la­ta dig hel­ler …

År 1959, ba­ra 17 år gam­mal, bör­ja­de han ar­be­ta hel­tid som Volvo-me­ka­ni­ker. Då ock­så med många last­bi­lar och bus­sar.

BRA MO­TO­RER

– Man var tvung­en att ha ett sär­skilt till-

stånd för att kö­pa en bil på den ti­den och det var gans­ka strängt. Men så små­ning­om blev det fler personbilar, de blev en stor del av mitt jobb. Jag är inte helt sä­ker, men jag tror att lö­nen var 1 kro­na och 40 öre i tim­men. Det räck­te ba­ra till hy­ran för en li­ten stu­ga och för mat. Det var inte myc­ket kvar, på­min­ner han om.

Den då­li­ga väg­stan­dar­den med många hål och myc­ket grus och damm var på­fres­tan­de för då­ti­dens bi­lar.

”Om man inte smor­de bilen or­dent­ligt – de ha­de ju en del nipp­lar på den ti­den – så fick man pro­blem. Sär­skilt på Volvo PV er­sat­te vi många spin­del­bul­tar. Mo­tor­ge­nom­gång­ar var ock­så gans­ka van­li­ga. Luft­filt­ret, sär­skilt på B16-mo­torn som var en del av Volvo PV och ti­di­ga Amazon, var inte till­räck­ligt bra – damm och kitt kom in i mo­torn. Sam­ti­digt var ol­jan inte li­ka bra som idag, sä­ger Leif.

– Nå­got som verk­li­gen hjälp­te var när Volvo kom med ak­tiv vev­hu­s­ven­ti­la­tion. In­nan dess såg vi of­ta kon­dens när vi tap­pa­de mo­tor­ol­jan. Det hela fick ett slut med or­dent­lig ven­ti­la­tion. Men Volvo-mo­to­rer­na har va­rit bra hela ti­den. All­ra bäst tyc­ker jag att de med över­lig­gan­de ka­max­el är. Och bi­lar­na har all­tid va­rit so­li­da. Det är inte det … läg­ger han näs­tan li­te ur­skul­dan­de till. Näs­tan som om han kän­ner att han sagt li­te för myc­ket.

KUNG­ENS SKRATT

Åren gick och Leif för­blev tro­gen sin tjänst. År ef­ter år. Så små­ning­om blev han be­ford­rad till kund­mot­ta­ga­re och ar­bets­le­da­re. Upp­gif­ter­na lös­te han på sitt spe­ci­el­la sätt: tyst, lugnt, all­tid med ett le­en­de och en upp­munt­ran­de kom­men­tar. Han hjälp­te of­ta till om en me­ka­ni­ker fick pro­blem.

Volvo-verk­sta­den blev hans värld. I mer än 50 år! En unik lång in­sats i ti­der av ett tungt och krä­van­de yr­ke som har ut­veck­lats enormt un­der de år som Leif ar­be­ta­de.

Fak­tiskt så unik att han gjor­de sig för­tjänt av kung­ens me­dalj.

– Hu … ja … nej, sä­ger han ge­ne­rat och slår ner blic­ken in­nan han fort­sät­ter. Jag blev väl­digt över­ras­kad! Jag ha­de ju hört ta­las om så­na me­dal­jer, men trod­de inte att de var för en så­dan som jag. Jag har inte gjort nå­got an­nat än mitt jobb, så jag tyck­te det var li­te kons­tigt.

Men han med­ger att det var stort att kom­ma till slot­tet och träf­fa kung­en och drott­ning­en.

– Ja, du ... De var trev­li­ga män­ni­skor. Så det var ro­ligt! Och ett så här­ligt skratt kung­en har!

IN­NE PÅ GAM­LA JOB­BET

Nu har Leif va­rit pen­sio­när i någ­ra år. Han är trots allt 74 år gam­mal. Han kör fortfarande Volvo. En V70 och du kan ju gis­sa vem som skö­ter ser­vicen på den?

–He, he … Jag mås­te ju gö­ra det själv. Jag får lå­na ett lyft­sta­tiv på gam­la job­bet och då kan jag ju fixa det, skroc­kar den pig­ga pen­sio­nä­ren.

Leif är till­ba­ka på verk­sta­den och tar en kaf­fe med grab­bar­na ibland. En dag när han kom in, stod någ­ra styc­ken runt mo­tor­hu­ven på en Volvo P1800. Den gick inte som den skul­le. De ha­de tit­tat på den fle­ra gång­er, men hit­ta­de inte felet. Då kom Leif in. Han ha­de inte stått där i många se­kun­der in­nan han pe­ka­de ner på en för­ga­sa­re och sa:

– Den här går väl inte som den ska? Här är nå­got fel med cho­ken …

För att gö­ra en lång histo­ria kort. Se­dan den da­gen har bilen gått som den ska.

Man ska inte un­derskat­ta mer än 50 års er­fa­ren­het … Bil­der från den ti­den då man byt­te stift, ju­ste­ra­de ven­ti­ler och för­ga­sa­re, och lät bilen stå på tom­gång när den var på ser­vice. Me­ka­ni­ker­na an­vän­de skruv­mejs­lar och skift­nyck­lar, och inte da­to­rer när bilen upp­gra­de­ra­des.

”All­ra bäst tyc­ker jag att de med över­lig­gan­de ka­max­el är. Och bi­lar­na har­so­li­da.”all­tid­va­rit

EIF SØ­VOLD

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.